Olof Molander
| Olof Molander | |
| Födelsenamn | Olof Molander |
|---|---|
| Född | 18 oktober 1892 Helsingfors, Finland |
| Död | 26 maj 1966 (73 år) Stockholm, Sverige |
Olof Molander, född 18 oktober 1892 i Helsingfors i Finland, död 26 maj 1966 i Stockholm, var en svensk skådespelare, film- och teaterregissör, katolik samt teaterchef.
Molander var son till författaren och teaterregissören Harald Molander och skådespelerskan Lydia Wessler samt bror till regissören Gustaf Molander
Molander började sin karriär som skådespelare, men gick sedan över i regifacket och blev tillsammans med Alf Sjöberg Dramatens viktigaste regissör under 1900-talet. Han var verksam vid Dramaten från 1920-talet till i början på 1960-talet.
Under åren 1934-38 var Molander chef för Dramaten och blev där beryktad för sina hårda och skoningslösa regimetoder och sitt diktatoriska sätt att leda teatern, varför han tvingades avgå 1938. Dock kan inte hans konstnärliga storhet ifrågasättas och hans banbrytande djupa, psykologiska iscensättningar av, framför allt, Strindbergs pjäser är legendariska. Bland annat har Ingmar Bergman sett Olof Molander som sin största konstnärliga inspirationskälla som teaterregissör.
Teaterkritikern Herbert Grevenius talade kort före sin bortgång om sin vänskap med Molander: [1]
| ” | Under min tid på Radioteatern skrev jag inte bara handböcker om stora dramaturger. Jag fick också träffa många människor, givetvis mest från teatervärlden. Olof Molander och jag var under tio år mycket goda vänner, vi träffades nästan varje dag ända tills han bad mig att dra åt häcklefjäll och vänskapen tog slut. Han tyckte att han blev underbetald av radioteatern och att obetydliga regissörer fick lika mycket som han. Att jobba för radioteatern var deras extraknäck. Då höjde jag hans honorar. Men efter ett par år fick han plötsligt för sig att jag höjde arvodet för att smickra honom. Han blev arg, och då tyckte jag att det fick vara. Han var mycket stingslig. Sedan fortsatte vi ju att träffas i arbetet, jag var tvungen att fråga honom om han ville sätta upp en viss pjäs. Han låtsades som ingenting, men det gamla förtroendet fick jag aldrig tillbaka.
Ibland kom nämligen en tyrannisk sida fram hos Molander. Det var en olyckligt sammansatt människa. Men han var en stor regissör, en stor konstnär och dessutom någonting som inte de andra hade hur bra de än har varit, inte ens Alf Sjöberg. Han hade nämligen vad man skulle kunna kalla torrheten, sakligheten, den intellektuella konstruktionsförmågan. Förutom Molander har vi inte haft sådana regissörer, de har alltid varit lite fladdrande, visserligen genialiska, men alltför ofta hit och dit. Molander däremot var en konsekvent man. Han fick visserligen sina tyranniska utbrott, han var obehärskad, han var sadist, han plågade folk, också sina skådespelare, han plågade dem och plågades själv av att han inte kunde låta bli. I varje föreställning valde han ut ett offer åt sig som inte kunde stå emot honom. Han var svår. Men Ingmar Bergman beundrade honom mycket som regissör. Och han har varit läromästare så till vida att Ingmar noga har sett vad Molander har gjort. Där går en förbindelse mellan de båda stora regissörerna: det ska vara torrt om det ska vara riktigt. Sanningen är torr. |
„ |
Olof Molander var även nära vän med bl.a. familjen Dybeck, konstnären Isaac Grünewald, författarna Per Lagerkvist och Hjalmar Gullberg som signerade en av sina diktböcker åt Molander på dennes 50-årsdag ”Olof Molander på högtidsdagen d. 18–10–42 från vännen Hjalmar Gullberg ’På framgångens höjd, i ångestens dal / en källa rinner så sval. / Och vore det ej för den källans skull, / så låge mitt hjärta i mull."
och i en diktsamling av Gabriela Mistral ”Fil. dr. Olof Molander d. 31-5-47 från vännen och f.d. Lundensaren Hjalmar Gullberg. ’Från varje skapelse skall du avlägsna dig med blygsel över att du inte nådde upp till din dröm.’”
Molander har senare berättat: ”En gång, för mer än tjugo år sedan skrev jag ett förtvivlat brev till min vän sedan 30-talet Hjalmar Gullberg, klagande över hur omöjligt det tycktes mig att realisera sina intentioner, sina drömmar om verket i teaterkonstens fascinerande kollektivarbete, där slutresultatet är summan av många stridiga insatser. Han svarade inte då på min klagan, men ett par år senare sände han mig sin tolkning av Gabriela Mistrals dikter och i sin dedikation citerade han ett av budorden i diktarinnans maningsord till konstnären: Från varje skapelse skall du avlägsna dig med blygsel över att du inte nådde upp till din dröm.”
Innehåll |
[redigera] Teater - Regi i urval
- 1919 - Köpmannen i Venedig av William Shakespeare
- 1920 - Danton av Romain Rolland
- 1921 - George Dandin av Molière
- 1921 - Vildanden av Henrik Ibsen
- 1922 - Som ni behagar av William Shakespeare
- 1922 - Pelikanen av August Strindberg
- 1924 - Othello av William Shakespeare
- 1924 - Höstens violiner av Ilja Surgutsjov
- 1925 - Storstädning av Frederick Lonsdale
- 1925 - Kameliadamen av Alexandre Dumas d.y.
- 1926 - Giftas av August Strindberg
- 1926 - Advent av August Strindberg
- 1927 - Bara en danserska
- 1927 - Per Gynt av Henrik Ibsen
- 1927 - En midsommarnattsdröm av William Shakespeare
- 1927 - Den inbillade sjuke av Molière
- 1928 - Faust av Johann Wolfgang von Goethe
- 1930 - Ungkarlspappan av Edward Childs Carpenter
- 1930 - Fiesco av Friedrich von Schiller
- 1931 - Elisabet av England av Ferdinand Bruckner
- 1931 - Macbeth av William Shakespeare
- 1931 - Pickwick-klubben av Charles Dickens
- 1932 - Clavigo av Johann Wolfgang von Goethe
- 1933 - Bäverpälsen av Gerhart Hauptmann
- 1935 - Ett drömspel av August Strindberg
- 1935 - Maria Stuart av Friedrich von Schiller
- 1936 - Romeo och Julia av William Shakespeare
- 1936 - Till Damaskus av August Strindberg
- 1937 - Dödsdansen av August Strindberg
- 1938 - Julius Caesar av William Shakespeare
- 1942 - General von Döbeln
- 1943 - Kvinnor i fångenskap
- 1943 - Jag dräpte
- 1944 - Till Damaskus II av August Strindberg
- 1944 - Kronbruden av August Strindberg
- 1944 - Appassionata
- 1945 - Oss tjuver emellan eller En burk ananas
- 1946 - Johansson och Vestman
- 1948 - Antigone av Sofokles
- 1949 - Stora Landsvägen av August Strindberg
- 1951 - Konung Oidipus av Sofokles
- 1952 - Antonius och Kleopatra av William Shakespeare
- 1956 - Gengångare av Henrik Ibsen
- 1962 - Andorra av Max Frisch
- 1962 - Spöksonaten av August Strindberg
- 1963 - Becket av Jean Anouilh
[redigera] Filmografi roller i urval
- 1945 – Vandring med månen
- 1945 - Galgmannen
- 1940 – Stora famnen
- 1939 – Gubben kommer
- 1924 – 33.333
- 1922 – Thomas Graals myndling
[redigera] Filmmanus
[redigera] Bibliografi
- 1920 - Harriet Bosse : en skiss
- 1950 - Harald Molander : 1, Ungdom och resor ...
- 1950 - Harald Molander : människan och konstnären
- 1961 - Detta är jag ...
[redigera] Utnämningar
- Kommendör av Kungl. Vasaorden den 15 november 1944
- Kommendör av Kungl. Nordstjärneorden den 6 juni 1953
- Kommendör av Danska Dannebrogsorden
- Riddare 1:a klass av Finlands vita ros Orden.
[redigera] Referenser
[redigera] Noter
- ^ GREVENIUS, HERBERT ”Sanningen är torr – samtal om teater och religion”, ”