Apokryferna

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Denna artikel är en del i Wikipedias serie om

Church of the Nativity, Bethlehem, Israel 04155u original.jpg
Födelsekyrkan i Betlehem, Palestinska myndigheten.

 
Jesus Kristus
Jesu liv enligt Nya testamentet  · Korsfästelsen  · Uppståndelsen  · Påsk
Bibeln och bakgrund
Gamla testamentet  · Nya testamentet  · Evangelium  · Kanon  · Kyrkan  · Apostlarna
Guds rike · Tidsaxel · Paulus · Petrus
Teologi
Gud: (Fadern  · Sonen  · Helige Ande)  · Treenighetsläran  · Teologihistoria  · Mariologi  · Frälsning  · Dop  · Apologetik
Historia och traditioner
Kyrkofäderna · Konstantin · Koncilier · Trosbekännelserna · Mission · Stora schismen 1054 · Korståg · Reformationen
Riktningar
Allmänt
Predikan · Bön · Ekumenik · Musik · Konst · Liturgi och riter · Kalender · Symboler
P christianity.svg Kristendomsportalen

Apokryfer från grekiskans απόκρυφος (apokryphos), som betyder gömd, fördold, svårbegriplig, är texter som påminner om bibelböcker och gör anspråk på en sådan auktoritet men som inte erkänts som sådana.[1] De gammaltestamentliga böcker som anses som en del av Bibeln av ortodoxa och katoliker men inte av protestanter kallas av de sistnämnda för apokryfer, och av de förstnämnda för deuterokanoniska böcker. Ett antal nytestamentliga apokryfer anses inte som bibliska i någon modern kyrka.

Texternas användning[redigera | redigera wikitext]

De första grekisktalande kristna använde dåtidens grekiska översättning av judarnas heliga skrifter, Septuaginta. Denna grekiska översättning skiljer sig från den Hebreiska bibeln. För en jämförelse se Gamla Testamentets kanon.

Martin Luther menade däremot att dessa böcker visserligen var bibelböcker och god och nyttig läsning men inte sådan "helig Skrift" med vilken bindande kyrkolära kan fastslås. De innehöll dock i hans ögon moraliska föredömen. Både lutheraner[källa behövs] och anglikaner läser apokryferna i den offentliga gudstjänsten. De senare menar att syftet med apokryferna är att undervisa i etik men inte att fastslå bindande kyrkolära. Jean Calvin avvisade dessa skrifter helt.

Wikisource
Texten till Apokryferna finns på Wikisource.

Evangelisk-lutherska apokryfer[redigera | redigera wikitext]

I Martin Luthers kyrkobibel 1534 ingick de deuterokanoniska böcker men också Manasses bön, som ingick i den latinska bibelöversättningen Vulgata. Den romersk-katolska och den ortodoxa räknar inte Manasses bön till de deuterokanoniska skrifterna. Svenska kyrkobiblar har följt Luthers omfattning av apokryferna, eftersom Svenska kyrkan är en evangelisk-luthersk kyrka.[ifrågasatt uppgift]

Anglikanska apokryfer[redigera | redigera wikitext]

I anglikanska kyrkobiblar ingår alla ovanstående skrifter men även Tredje Esra och Fjärde Esra, som ingick i den latinska bibelöversättningen Vulgata. Den romersk-katolska kyrkan räknar inte dessa till de deutero-kanoniska skrifterna.

Pseudepigrafer[redigera | redigera wikitext]

Utöver de omtvistade skrifterna i Septuaginta finns ytterligare några skrifter som brukar kallas pseudepigrafer av protestanter och apokryfer av katoliker. Några av dessa ingår i den Etiopisk-ortodoxa kyrkans kanon. Exempel på några gammaltestamentliga pseudepigrafer:

Nytestamentliga apokryfer[redigera | redigera wikitext]

Detta avsnitt är en sammanfattning av Nag Hammadi-biblioteket
Detta avsnitt är en sammanfattning av Nytestamentliga apokryfer

Nytestamentliga apokryfer är kristna, ibland gnostiskt inspirerade skrifter som inte räknas som kanoniska inom de kristna kyrkorna. De är skrivna från mitten av 100-talet och framåt. De nytestamentliga apokryfer som hade ett proto-ortodoxt[förtydliga] innehåll bevarades ofta som legendläsning eller nöjesläsning i den medeltida västkyrkan eller bland östortodoxt kristna. Så är exempelvis fallet med Jakobs protevangelium, Petrusakterna och Thomas barndomsevangelium.

Skrifter av detta slag som inte hade ett ortodoxt innehåll kopierades däremot inte. I Egypten grävdes några av dem ner i ökensand, där de bevarades till eftervärlden. Några av dessa avskrifter, Codex Brucianus, Codex Askewianus och Papyrus Berolinensis/Akhmim-codexen, hittades redan på 1700- och 1800-talet. Andra upptäcktes först på 1900-talet, exempelvis böckerna i Nag Hammadi-biblioteket som återfanns år 1945. Dessa fynd har dramatiskt ökat vår kunskap om dessa skrifter.

Se även[redigera | redigera wikitext]

Källor[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Nationalencyklopedin, på internet, besökt 10 januari 2010, uppslagsord: apokryfer