Apokryferna

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Denna artikel är en del i serien

Korset på Heliga gravens kyrka i den kristna delen av Jerusalem. Många kristna anser att det är platsen där Jesus korsfästes.

 
Jesus Kristus
Jesu liv enligt Nya testamentet · Uppståndelsen · Påsk
Grundande
Kyrka · Apostlarna · Guds rike · Evangelium · Tidsaxel · Paulus · Petrus
Bibeln
Gamla Testamentet · Nya Testamentet ·
Kanon · Apokryferna
Teologi
Frälsning · Dop · Treenighetsläran · Fadern · Sonen · Den Helige Ande · Teologihistoria · Mariologi · Apologetik
Historia och traditioner
Kyrkofäderna · Konstantin · Koncilier · Trosbekännelserna · Mission · Stora schismen 1054 · Korståg · Reformationen · Motreformationen
Riktningar
Allmänt
Predikan · Bön · Ekumenik · Musik · Konst · Liturgi och riter · Kalender · Symboler
P christianity.svg Kristendomsportalen

Apokryfer från grekiskans απόκρυφος (apokryphos), som betyder gömd, fördold, svårbegriplig, är texter som påminner om bibelböcker och gör anspråk på en sådan auktoritet men som inte erkänts som sådana.[1]

Böcker som är omtvistade då de används av bara vissa kristna grenar kallas deuterokanoniska eller ibland "apokryfer". Att kalla dem "apokryfer" leder dock till missuppfattningar, då det för tankarna till Nytestamentliga apokryfer, böcker som aldrig i någon kyrka räknats som bibliska.

Texternas användning[redigera | redigera wikitext]

De första grekisktalande kristna använde dåtidens grekiska översättning av judarnas heliga skrifter, Septuaginta. När judarna fastställde sin kanon omkring år 90 e.Kr. vid synoden i Jabne beslutade man att inte räkna med de yngsta av skrifterna som fanns med i Septuaginta. Detta har orsakat att Gamla testamentets omfång är något olika i de kristna kyrkorna.

Den Katolska kyrkan och de ortodoxa kyrkorna använder fortfarande de flesta av Septuagintas skrifter. Martin Luther menade däremot att dessa böcker visserligen var bibelböcker och god och nyttig läsning men inte sådan "helig Skrift" med vilken bindande kyrkolära kan fastslås. Både lutheraner och anglikaner läser apokryferna i den offentliga gudstjänsten. De senare menar att syftet med apokryferna är att undervisa i etik men inte att fastslå bindande kyrkolära. Jean Calvin avvisade dessa skrifter helt.

Omfattningen av Deuterokanon[redigera | redigera wikitext]

Den romersk-katolska kyrkan fastslog vid det Tridentinska mötet att följande skrifter, och inga andra, ingick bland de deutero-kanoniska skrifterna:

Wikisource
Texten till Apokryferna finns på Wikisource.

Omfattningen av evangelisk-lutherska apokryfer[redigera | redigera wikitext]

I Martin Luthers kyrkobibel 1534 ingick ovanstående deutero-kanoniska böcker men också följande, som hade varit en del av den latinska bibelöversättningen Vulgata.

Den romersk-katolska kyrkan räknar inte Manasses bön till de deutero-kanoniska skrifterna. Svenska kyrkobiblar har följt Luthers omfattning av apokryferna, eftersom Svenska kyrkan är en evangelisk-luthersk kyrka.

Omfattningen av anglikanska apokryfer[redigera | redigera wikitext]

I anglikanska kyrkobiblar ingår alla ovanstående skrifter men även följande, som hade varit en del av den latinska bibelöversättningen Vulgata. Den romersk-katolska kyrkan räknar inte dessa till de deutero-kanoniska skrifterna.

Pseudepigrafer[redigera | redigera wikitext]

Utöver de omtvistade skrifterna i Septuaginta finns ytterligare några skrifter som brukar kallas pseudepigrafer av protestanter och apokryfer av katoliker. Några av dessa ingår i den Etiopisk-ortodoxa kyrkans kanon. Exempel på några gammaltestamentliga pseudepigrafer:

Nytestamentliga apokryfer[redigera | redigera wikitext]

Detta avsnitt är en sammanfattning av Nag Hammadi-biblioteket

Nytestamentliga apokryfer är kristna (ibland gnostiskt inspirerade) skrifter som inte räknas som kanoniska inom de kristna kyrkorna. De är skrivna från mitten av 100-talet och framåt. De nytestamentliga apokryfer som hade ett proto-ortodoxt innehåll bevarades ofta som legendläsning eller nöjesläsning i den medeltida västkyrkan eller bland östortodoxt kristna. Så är exempelvis fallet med Jakobs protevangelium, Petrusakterna och Thomas barndomsevangelium.

Skrifter av detta slag som inte hade ett ortodoxt innehåll kopierades däremot inte. I Egypten grävdes några av dem ner i ökensand, där de bevarades till eftervärlden. Några av dessa avskrifter, Bruce-codex, Askew-codex och Akhmin-codex, hittades redan på 1700- och 1800-talet. Andra, exempelvis det berömda Skriftfynden i Nag Hammadi, som återfanns år 1945, upptäcktes först på 1900-talet. Dessa fynd har dramatiskt ökat vår kunskap om dessa skrifter.

Se även[redigera | redigera wikitext]

Källor[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Nationalencyklopedin, på internet, besökt 10 januari 2010, uppslagsord: apokryfer