Biblioteket i Alexandria

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Inskription från år 56 e.Kr., där Biblioteket i Alexandria omtalas.
Denna artikel handlar om det antika biblioteket. För den moderna institutionen, se Bibliotheca Alexandrina.

Biblioteket i Alexandria var under antiken det största biblioteket i världen och gjorde Alexandria till ett ledande lärdomscentrum. Det förmodas att det grundlades omkring 280 f.Kr. av Ptolemaios II av Egypten. Eratosthenes och Aristarchos forskade aktivt vid biblioteket, som i sin storhetstid ska ha haft mellan 400 000 och 700 000 rullar, flertalet av papyrus. Det konkurrerande materialet pergament utvecklades först i Pergamon under 100-talet f.Kr. och torde ha varit mindre vanligt i Alexandria.

Översikt[redigera | redigera wikitext]

Enligt en historia fick biblioteket tag på Aristoteles egen privata samling av skriftrullar genom Demetrios av Phaleron, som var en av Aristoteles elever. En annan historia berättar om hur bibliotekets samling växte sig så stor. En förordning av Ptolemaios III av Egypten beordrade alla besökare att leverera böcker och skriftrullar, som de hade i sin besittning. De blev sedan kopierade av offentliga skrivare, originalen blev inordnat i biblioteket, och kopian lämnades till den ursprunglige ägaren.

Det råder stor oenighet om hur biblioteket var organiserat. Stora delar av biblioteket var med stor sannolikhet decentraliserat, så det kan också ha rört sig om de "Alexandrinska biblioteken". Bibliotekets bokbestånd var säkert fördelat på flera byggnader, medan huvudbiblioteket antingen var lokaliserat i förbindelse med eller tätt intill den äldsta byggnaden, Museion, och ett annat bibliotek i det yngre Serapeion, som var ett tempel till Serapis' ära. Carlton Welch ger i det följande en karakteristik av huvudbiblioteket, baserat på existerande historiska källor:

"En pelargång, som var täckt av marmor, förband museibyggnaden med en närliggande ståtlig byggnad, också i vit marmor och sten, det hela i arkitektonisk harmoni. Faktiskt skapade det en integrerad del av den stora lärdomsmängden, tack vare att den förste Ptolemaios klokt följde Demetrios av Phalerons råd och geniala tankar. Detta var det berömda biblioteket i Alexandria, "Alexandriana", utan tvivel det främsta undret i den antika världen. Här, i tio stora salar, vilkas vidsträckta väggar var kantade med rymliga skåp (armaria), numrerade och försedda med titlar, förvarades den oerhörda mängden manuskript som innehöll visdom, vetande och information som samlats av de hellenska folkens geni. Var och en av de tio salarna var beräknat till att rymma en särskild lärdomsgrupp, som omfattade de förmodade tio avdelningarna av det hellenistiska vetandet, som kan ha funnits i Kallimachos katalog, Pinakes. Salarna användes av lärde till allmänna efterforskningar och mindre, särskilda rum användes av enskilda eller grupper som företog speciella studier.

Antikythera-mekanismen kan ha varit ett av ämnena man diskuterade där.

Kanske[källa behövs] även rullar om krigskonst, på eldkastare, tidiga projektilkastare fanns där, men också rullar om jordbruk, geologi, astronomi och planeternas rörelser. Likaså dagens och nattens rörelser, och tiduppfattning, i form av indelning av dygnet i timmar, minuter, sekunder, rullar om gravitation, konstbevattning, arkitektur och filosofi.

2004 hävdade en polsk-egyptisk utgrävningsgrupp att de hade funnit delar av biblioteket i Brucheion-området. Arkeologerna hävdade att de hade funnit 13 "läsesalar", vart och ett med ett centralt podium. Zahi Hawass, ordförande för Egyptens högsta råd för fornminnen, hävdar att de rum som hittills upptäckts hade plats för 5000 besökare.

Bibliotekets roll i kulturhistorien[redigera | redigera wikitext]

Biblioteket blev ganska snart, i motsats till de flesta av sina föregångare, flerspråkigt. Även om grekiska var det viktigaste språket både i bokbeståndet och bland de personer som var knutna till institutionen samlade man också in böcker på olika orientaliska språk, och biblioteket blev ett centrum både för den grekiska traditionens självförståelse och den kosmopolitiska hellenistiska tendensen till kulturmöten. Biblioteket i Alexandria var den plats där man först metodiskt försökte skapa sig en överblick över grekisk litteratur och filosofi, där man analyserade det grekiska språket - troligen också andra språk - och etablerade en fast texttradition för grekiska författare som Homeros, Sofokles, Pindaros och Sapfo. Vår bild av den grekiska litteraturen är i hög grad präglad av det urval och det arbete med texter och traditionssamlande som utfördes i Alexandria. Samtidigt blev biblioteket och kretsarna kring det en plats för översättningar och efterforskningar i judisk, egyptisk och babylonisk historia. Denna sida av verksamheten är ofullständigt känd, men Alexandria blev en viktig mötesplats för judiskt och grekiskt, och det uppstod en stark judisk och senare kristen filologisk tradition (t ex Origenes) som kan ha fått näring av biblioteket.

Dagens Bibliotheca Alexandrina[redigera | redigera wikitext]

För att ära det gamla biblioteket har den egyptiska regeringen byggt ett stort biblioteks- och museumkomplex i Alexandria kallat Bibliotheca Alexandrina, som stod färdigt 2003.[1] Det nya komplexet ligger nära platsen för det antika biblioteket.

Förstörelsen av biblioteket[redigera | redigera wikitext]

En av orsakerna till att så lite är känt om biblioteket är att det blev förstört några århundraden efter dess grundläggning. Många titlar som nämns i bevarade hellenistiska och romerska skrifter, ibland åtföljda av citat eller referat av ett avsnitt - antika historiska verk citerar flitigt varandra - bör en gång ha funnits i Alexandria, men har alltså inte själva bevarats. Förlusten av kunskap när biblioteket upphörde var omfattande, men det bör dock understrykas att denna sorts förlust var en del av den förlust av en stor svärm av texter som skedde under krig i olika epoker, och till sist under folkvandringstidens belägringar, krig och olyckor.

Hur förstörelsen gick till är mycket omdiskuterat och källorna är både motsägelsefulla och ofullständiga, ibland legendartade. Enligt Plutarchos brann biblioteket ned 47 f.Kr. Inte överraskande har det stora biblioteket sedan dess gjorts till en symbol för kunskap, och förstörelsen skylldes på människor som beskrevs som okunniga barbarer, ofta av enbart politiska skäl. Astronomen Carl Sagan som diskuterar bibliotekets undergång i sin bok Cosmos använder det däremot som en metafor för risken när vetenskapen sluter sig inåt och inte vill ta ansvar för sin omvärld.

Mycket av debatten går tillbaka på olika uppfattningar om vad som egentligen utgjorde själva biblioteket. Både Serapeion, ett tempel och dotterbibliotek, och själva Museion existerade möjligen till omkring 400 e.Kr., men en källa från före förstörelsen omtalar Julius Caesar under hans invasion av Alexandria 47 f.Kr.. Caesar satte fiendens flotta i brand, då den låg i hamnen. Några historiker menar, att elden spred sig in i staden och ödelade hela biblioteket. Denna teori hävdas idag endast av en minoritet, även om den är baserad på flera antika källor, som dock är skrivna minst 150 år efter att den formodade förstörelsen ägde rum. Edward Parsons har analyserat Caesar-teorin i sin bok The Alexandrian Library och sammanfattar källorna som följer:

En slutlig sammanfattning är intressant: Bland de 16 författare, känner de 10: Caesar själv, författaren till det alexandrinska kriget, Cicero, Strabon, Livius (av det vi tills vidare känner till), Lucanus, Florus, Suetonius, Appianos och till och med Athenaios, uppenbart inte till bränningen av museet, biblioteket eller böckerna under Caesars besök i Egypten. De sex övriga författarna berättar händelsen så här:
1. Seneca (49 e.Kr.). Han är den första författare som nämner händelsen. Det sker nästan 100 år efter den påstådda begivenheten, där han skriver att 40 000 böcker blev brända.
2. Plutarchos (cirka 117) säger att elden ödelade det stora biblioteket.
3. Aulus Gellius (123 - 169) säger att under "plundringen" av Alexandria blev ca 700 000 volymer brända.
4. Dio Cassius (155 - 235) säger att lagerlokalerna som innehåller korn och böcker blev brända, och att dessa böcker fanns i stort antal och god kvalitet.
5. Ammianus Marcellinus (390) säger att under "plundringen" av staden blev 70 000 böcker brända.
6. Orosius (c. 415) är den sista författaren, och han är den enda som bekräftar Senecas upplysning om vad som blev förstört: 40 000 böcker. Siffrorna får naturligtvis betraktas som mycket osäkra i vilket fall.

Av alla källorna är Plutarchos den enda som uttryckligen refererar till förstörelsen av biblioteket. Plutarchos var också den första författaren vi känner som nämnde Caesar vid namn i detta sammanhang. Ammianus Marcellinus (sent 300-tal) berättelse ser ut att vara baserad direkt på Aulus Gellius, eftersom ordvalet är nästan det samma.

Flertalet av de antika historikerna, även de som var Caesars starkaste politiska motståndare, berättar inte om den påstådda händelsen. Cecile Orru argumenterar i Antike Bibliotheken, (2002, utgiven av Wolfgang Höpfner) för att Caesar inte kan ha förstört bibioteket, då det befann sig i stadens kungliga kvarter , där Caesars trupper hade förskansat sig efter branden. Det skulle inte ha varit möjligt, om branden hade spritt sig åt det hållet. Förutom att biblioteket var en mycket stor stenbyggnad, och att skriftrullarna var undandlagda i "armaria" och några av dem var lagda i kapslar, är det mycket svårt att se hur en brand i hamnen skulle ha kunnat skada biblioteket i väsentlig grad. Slutligen har nya arkeologiska fynd bekräftat att ett omfattande vattenförsörjningsnätverk som täckte stora delar av taket naturligtvis också täckte det kungliga området.

Förstörelsen av biblioteket skylls enligt några historiker på en period av inbördeskrig under den sista delen av 300-talet; i detta sammnhang har beskyllningar riktats mot de kristna, som skall ha uppeggats av fanatiska munkar. Sanningshalten i detta är mycket tveksam. Vi vet att Museion, som var en sidobyggnad till biblioteket, överlevde till 300-talet. Det finns också antydnigar från medeltiden som hävdar att Kalif Omar under en invasion600-talet beordrade att biblioteket skulle förstöras, men dessa påsåtenden kan allmänt betraktat ses som kristen propaganda mot muslimer.

Legenden om Kalif Omars förstörelse av biblioteket visar också ett klassiskt exempel på ett dilemma. Omar skall ha sagt, att om böckerna i biblioteket inte innehöll Koranens lära, var de onyttiga och borde förstöras; om de innehöll Koranens lära var de överflödiga och borde förstöras. Därför skall bokrullarna använts som bränsle i Alexandrias badhus.

Bevis för att biblioteket fanns efter Caesar[redigera | redigera wikitext]

Som nämnt ovan är det allmänt accepterat att Museion i Alexandria existerade till 400 e.Kr., och om Museion och biblioteket antas vara i stort sett identiska eller förbundna med varandra kan tidigare beskrivningar om förstörelsen röra sig om ett mindre antal böcker lagrade på ett annat ställe. Detta är i överensstämmelse med antalet hos Seneca, som är mycket mindre än det totala antalet böcker i biblioteket. Så i denna fortolkning är det till exempel möjligt att böcker som förvarades i ett lager nära hamnen blev förstörda av Caesar genom en olyckshändelse, och att det större antal som nämns i några verk ska anses som opålitliga: feltolkningar gjorda av de munkar som bevarade verken genom Medeltiden eller medvetna förfalskningar.

Även om man betraktar Museion och biblioteket som klart åtskilda byggnader, finns det övertygande bevis för att biblioteket fortsatte att existera efter den påstådda förstörelsen. Plutarchos, som hävdade att det stora biblioteket, skulle vara förstört (150 år efter den påstådda händelsen), beskriver i "Antonius' levnad" hur Marcus Antonius senare överförde det näststörsta biblioteket till Alexandria, som en gåva till Kleopatra. Han citerar Calvisius som ska ha sagt att "Marcus Antonius har givit henne biblioteket från Pergamon, som innehåller 200 000 olika volymer", även om han själv finner Calvisius påstående svårt att tro på. I Einführung in die Überlieferungsgeschichte (1994, sid. 39) nämner Egert Pöhlmann andra utvidgningar av de alexandrinska biblioteken av Augustus (år 12 e.Kr.) och Claudius (41-54 e.Kr.) Även om de mest allvarliga anklagelserna mot Caesar var riktiga, väcker det frågan om vad som hände med dessa volymer.

Bibliotekets fortsatta existens stöds också av en antik inskription som hittades i början av 1900-talet, tillägnad Tiberius (död 56 e. Kr.), här citerad efter Handbuch der Bibliothekswissenschaft (Georg Leyh, Wiesbaden 1955):

"Vi måste forstå att det ämbete, som Tiberius Claudius Balbillus innehade [...] och som innefattade titeln 'supra Museum et ab Alexandrina bibliotheca', måste ha kombinerat ledning av Museet med ledningen av de förenade biblioteken, som en akademi."

Athenaios (cirka 200 e.Kr.) skrev i detaljer i boken Deipnosophistai om Ptolemaios II:s rikedom (309 f.Kr. till 246 f.Kr.) och om typen och antalet av hans skepp. Vad angår biblioteket och museet skrev han: "Varför skulle jag nu peka på böckerna, etableringen av biblioteken och samlingen i museet, när detta är i varje mans minne?" När man tar kontexten av hans påstående i betraktelse och det faktum att museet fortfarande existerade vid denna tidpunkt, är det klart att Athenaios inte kan ha refererat till någon förstörelse: han betraktade bägge faciliteter som så berömda att det inte var nödvändigt för honom att beskriva dem i detaljer. Därför måste man dra slutsatsen att åtminstone några av de alexandrinska biblioteken fortfarande var fungerande på den tiden.

Förstörelsen av de hedniska templen på kejsar Theodosius order[redigera | redigera wikitext]

I slutet av 300-talet hade de kristnas förföljelse av den tidigare förhärskande hedendomen nått nya grader av intensitet. Tempel och statyer förstördes över hela Romarriket, och hedniska ritualer förbjöds och böcker med hedniskt innehåll förstördes. 391 beordrade kejsar Theodosius, på inrådan av patriarken Theofilos av Alexandria att alla hedniska tempel skulle förstöras. Sokrates Scholastikos ger följande beskrivning av förstörelsen av templen i Alexandria i Historia Ecclesiasticas femte bok, skriven cirka 440:

"Efter råd från Theofilos, Alexandrias biskop, gav kejsaren vid denna tid en order om rivning av de hedniska templen i staden; samtidigt befallde han att det skulle utföras under ledning av Theofilos. Han grep detta tillfälle och ansträngde till det yttersta för att utsätta de hedniska mysterierna för förakt. Och till att börja med gjorde han så att Mithreum blev rensat, och han visade fram tecknen på dess blodiga mysterier för offentligheten. Sedan förstörde han Serapeion, och han karikerade offentligt de blodiga ceremonierna i Mithreum; han visste också att Serapeion var fyllt med utsvävande vidskepelser, och han lät Priapos' fallosar bäras genom mitten av torget. [...] Då denna demonstration således hade avslutats, hjälpte Alexandrias guvernör och den högste befälhavaren för trupperna i Egypten Theofilos med att riva de hedniska templen. De blev därför jämnade med marken, och deras gudabilder smältes om till grytor och andra passande redskap för att användas av kyrkan i Alexandria; för kejsaren hade instruerat Theofilos om att fördela dem till hjälp åt de fattiga. Alla bilder blev därefter slagna i stycken med undantag av en staty av den nämnda guden, som Theofilos skonade och ställde upp på en offentlig plats; 'För,' som han sade, 'att hedningarna inte i framtiden skall förneka att de någonsin har tilbett den sortens gudar.'"

Serapeion hyste en del av biblioteket, men man vet inte, hur många böcker det innehöll vid den tid då det blev ödelagt. Paulus Orosius erkände särskilt i sin Historia mot hedningarna: "I dag finns det bokskåp i templen, som vi själva har sett, och man berättar för oss, att när dessa tempel blev plundrade, blev de tömda i nutiden av våra egna folk, och detta är verkligen en sann berättelse." Några av böckerna kan därför ha blivit stulna, men de som fanns i dåtidens Serapeion måste ha blivit förstörda när det blev jämnat med marken.

Vad angår Museion, skriver Mostafa El-Abbadi i Life and fate of the ancient Library of Alexandria (Paris 1992):

"Museion, som samtidigt var ett 'tempel för muserna', åtnjöt en viss helighet så länge som andra tempel fortfarande var oskadda. Synesios av Kyrene, som studerade under Hypatia av Alexandria i slutet av 300-talet, såg Museion och beskrev bilderna av filosoferna därinne. Vi har inget senare omnämnande av dess existens under 400-talet, men då Theon, en framstående matematiker och far till Hypatia, som själv var en berömd lärd, var den siste kända lärde medlemmen (cirka 380), är det sannolikt att Museion inte överlevde förkunnelsen av Theodosios' dekret 391 om att ödelägga alla hedniska tempel i staden."

Slutsatser[redigera | redigera wikitext]

Det finns en växande enighet bland historiker om att biblioteket i Alexandria säkert led under flera olika förstörande händelser, men att förstörelsen av Alexandrias förkristna tempel i slutet av 300-talet säkert var det hårdaste och mest avgörende slaget mot biblioteket. Bevisen för den förstörelsen av Serapi templet är de mest slutliga och säkra. Men det ska noteras att Serapi tmplet var inte en direkt del av det stora biblioteket,de låg på var sin sida av staden. Caesars invasion kan ha lett till att man miste 40 000–70 000 skriftrullar i ett lager nära hamnen, men det är osannolikt att det kan ha berört biblioteket eller Museion, när man betänker på de många bevisen för att de bägge fanns senare.

Inbördeskrig, sjunkande investeringar i underhåll och anskaffning av nya skriftrullar och ett allmänt dalande intresse för icke-religiösa saker, samt att papyrus är ett material med väldigt kort livslängd bidrog säkert till nedgången i mängden material som fanns tillgängligt i biblioteket, särskilt på 300-talet. Serapeion blev helt säkert förstört av Theofilos 391, och Museion och biblioteket kan också ha blivit offer för samma kampanj. Man ska inte tänka på bibliotekets förstörelse som en våldsam,dramatisk händelse, det var en långsam process och slutade troligtvis med att biblioteket sakta försvann bland sanden eller sjönk ner i havet. Om det verkligen var en kristen pöbel som var ansvarig för förstörelsen av biblioteket kvarstår frågan varför Plutarchos i förbigående nämner Caesars förstörelse av "Det stora biblioteket" i sin bok "Caesars liv". Plutarchos blev beskyddad av inflytelsesrika romare, däribland viktiga senatorer, som Plutarchos tillägnade några av sina verk. Sådana beskyddare kan ha uppskattat att lägga skulden på den relativt populistiske Julius Caesar. Det är också viktigt att notera att de flesta av de bevarade antika verken, inbegripet Plutarchos, blev kopierade genom medeltiden av kristna munkar. Under kopieringen är har felaktigheter ibland gjorts, och några har hävdat att medvetna förfalskningar inte kan uteslutas, särskilt rörande politiskt känsliga ämnen. Andra förklaringar är säkerligen möjliga, och bibliotekets öde kommer fortsatt att vara ett ämne för hetsiga historiska debatter.

Andra bibliotek i den antika världen[redigera | redigera wikitext]

  • Biblioteken i Ugarit, cirka 1200 f.Kr. omfattar diplomatiska arkiv, litterära verk och det tidigaste privatägda biblioteket som hittills har hittats.
  • Villa dei Papyri i Herculaneum var ett av de största privata biblioteken i det tidiga romerska kejsarriket. Man antog att det hade förstörts under Vesuvius utbrott, men det återfanns 1752. Innehållet i biblioteket var förkolnat, men med modern teknologi kan skriftrullarna läsas.
  • Vid Pergamon skapade attaliderna det näst bästa hellenistiska biblioteket efter Alexandrias, grundlagt i efterbildning av ptoleméerna. När ptoleméerna slutade att exportera papyrus, dels på grund av konkurrens, dels på grund av för små lager, uppfann pergamenerna ett nytt ämne för att använda till böcker, som fick namnet pergament efter staden. Det gjordes av fint kalvskinn, och var en föregångare till vellum och papper.

Källor[redigera | redigera wikitext]

Noter och hänvisningar[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Dagens Bibliotheca Alexandrina, officiell webbplats

Litteratur[redigera | redigera wikitext]

  • Luciano Canfora: The Vanished Library. A Wonder of the Ancient World, trans. Martin Ryle. University of California Press. Berkeley, 1989 ISBN 0-520-07255-3
    • Vidare läsning: Alexander Stille: The Future of the Past chapter "The Return of the Vanished Library". New York: Farrar, Straus and Giroux, 2002. 246-273.
  • Mostafa el-Abbadi: Life and fate of the ancient Library of Alexandria. Paris: UNESCO, 1992 (second, revised edition) ISBN 92-3-102632-1
  • Paulus Orosius: The seven books of history against the pagans. Translated by Roy J. Deferrari. The Catholic University of America, Washington 1964.
  • Edward Parsons: The Alexandrian Library. London, 1952. Relevant online excerpt.
  • Ellen N. Brundige: "The Library of Alexandria"
  • James Hannam: "The Mysterious Fate of the Great Library of Alexandria" och "The Foundation and Loss of the Royal and Serapeum Libraries of Alexandria". Hannam analyzes the destruction of the Library and concludes that Caesar is most likely to be responsible because «there is no mention of the Royal Library existing at all after his [Caesar's] visit», but that other libraries in Alexandria survived and that there were continued intellectual activity for seven centuries afterwards.
  • Bibliotheca Alexandrina