Biodling

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Varningsskylt för bigård, Trädgårdsföreningen, Linköping.

Biodling är hållandet av honungsbin som husdjur för att pollinera växter och för att utvinna honung och vax.

Historik[redigera | redigera wikitext]

Traditionell bikupa av halm. Vanlig från medeltiden fram till ca 1850.

Mayaindianerna i Mesoamerika sysslade med biodling för husbehov mycket tidigt.[källa behövs] I Europa har biodling med säkerhet förekommit sedan folkvandringstid.[källa behövs] Biodling vid denna tid omnämns av historikern Jordanes.[källa behövs] Oscar Montelius skriver att biodlingen var av vikt redan under hednatiden då det behövdes mycket honung för att framställa mjöd samt att betydelsen ökade i och med kristendomens införande och kyrkornas behov av vaxljus.[1] Från mitten av 1800-talet har biodling utvecklats till en näring med industriella metoder.[källa behövs]

Bisamhället[redigera | redigera wikitext]

se också Honungsbi#Bobygge
Mobil bipaviljong med flera bisamhällen.

Biodlare erbjuder sina bin en bikupa för dem att bo i. Det är viktigt för kolonins produktionsförmåga att bikupan är lämpligt utformad. Moderna bikupor kan vara transportabla, så kallade vandringskupor, så att bina kan förflyttas till platser där tillgången på nektar är god och ibland till odlingar som behöver binas pollinering. Exempel på användningsområden för vandringskupor i Sverige kan vara de omfattande odlingar av fruktträd och raps som finns i Södra Sverige som under en kort och intensiv blomningstid kräver effektiv pollinering på kort tid.[källa behövs] Utomlands används vandringskupor till exempel i Kaliforniens mandelodlingar där mandelblomman blommar tidigt på året innan de lokala bina hunnit utvecklas till effektiva antal för att kunna pollinera mandelblomstren.[källa behövs]

Bina samlar in nektar och andra söta vätskor från växter, framför allt växternas blommor. Dessutom kan bina under vissa omständigheter samla in den söta vätska som växtlöss producerar.[2] Nektarn omvandlas inne i biets kropp till honung.[3] Honungen lagras, liksom pollen, i vaxkakornas celler. Binas syfte med honungsinsamlingen är att använda honungen som vinterföda. Den biodlare som på hösten samlar in sitt bisamhälles årliga honungsproduktion måste därför tillse att bina har tillgång till annat vinterfoder för att bisamhället inte skall gå under av svält under vintern. Vanliga vinterfoder kan vara sockervatten (60%vikt strösocker uppblandat med 40% vatten) eller kommersiellt saluförda ämnen, till exempel Bifor.[3]

Biodlare med ram innehållande en vaxkaka.

När en biodlare håller bin för honungsproduktion används i modern biodling kupor som tillåter så kallade ramar. Det innebär att hela bisamhället sitter samlat på 3-10 vaxkakor som är fäst i trä- eller plastramar. Biodlaren kan enkelt lyfta upp varje ram för inspektion eller flytta ramar mellan olika bikupor. Ramarna har olika mått i höjd och bredd beroende till stor del biodlarens tycke och smak men följer i regel internationell standardiserade rammått. Det inbördes avståndet mellan ramarna i kupan är av yttersta vikt för samhällets fortlevnad: sitter ramarna för långt isär kommer bina att bygga ihop ramarna, vilket kallas "vildbygge". Om de å andra sidan sitter för tätt, klarar inte bin av att bo på båda ramarna varpå deras produktionsförmåga sänks. Avståndet mellan ramarna kallas för "bigång" och reglerar genom att på varje ram fäst ett avståndsstift som ser till att ramarna alltid är på exakt rätt avstånd från varandra, normal ca 8mm. Upptäckten av bigången har haft stor betydelse för biodlingen.

Drottningodling är en term inom biodling, som beskriver hur man tar vara på för biodlaren goda gener och föder upp bidrottningar. I vissa fall styr man även med vilka gener bidrottningen blir parad med, renparning. Det finns två metoder för renparning: den ena är ett isolerat område i vilket man har kontroll över vilka bidrönare som finns i närheten och den andra metoden är genom insemination, detta sker under mikroskop.[3] För den moderna biodlaren är en eller flera av följande egenskaper önskvärda hos bina:

  • Bina ska vara lugna vid hantering och inte aggressiva. Detta är särskilt viktigt för de biodlare som har biodling som hobby eller som odlar på amatörnivå. Det är dessutom särskilt viktigt för de biodlare som bor i nära anslutning till andra människor.
  • Bina ska vara bra dragbin, dvs. hämta mycket vikt honung per antal bin.
  • Bina ska vara städvilliga. Det innebär att de självmant ska hålla sin egen bikupa ren, till exempel genom att slänga ut självdöda bin eller vaxrester från kupan.
  • Bina bör vara kakfasta, dvs sitta stilla på sina ramar när biodlaren hanterar dem. Det är då för biodlaren enkelt att inventera bisamhällets styrka och storlek.

I Sverige förekommer flera biraser i normal biodling.[3] Några arter som visats sig ha flera av ovanstående egenskaper samt varit tåliga mot det svenska klimatet är Ligustica (ibland kallat Gula eller Italienska bin), Buckfast och Crainer. Buckfast är egentligen inte en egen ras utan resultatet av ett avelsprogram av Broder Adam.[2]

Alla de ovan nämnda typerna av bin är i modern tid importerade till Sverige. De höll på att helt tränga undan det inhemska mörka nordiska biet, som sedan istiden funnits här och i övriga Nordeuropa. Under de tusentals åren hade det genetiskt helt anpassats till våra våra förhållanden och till vårt hårda klimat av "Det Naturliga Urvalet". I sista stund (1990) startades Projekt NordBi , som försöker att rädda de kvarvarande renrasiga resterna av detta genetiskt så värdefulla bi. Arbetet går framåt och nu är nordbina på väg tillbaka. Större populationer finns främst i Norrland, Värmland och Dalsland. Det nordiska biets latinska namn är Apis mellifera mellifera.

Handhavande[redigera | redigera wikitext]

Biodlare som arbetar med sina bikupor.

För att kunna få någorlunda kontroll på bina vid arbete med bikupan används rök, ofta från en rökpust. Som ett alternativ till rökpusten kan en sprayflaska med vatten användas.[3] Röklukten gör att bina sätter sig och provianterar, antagligen som förberedelse inför flykt från annalkande brand.[2]

Som bränsle i rökpusten används ofta ruttet och torkat lövträ. Vissa biodlare använder även torv att elda med. Det går också bra att använda nejlikeolja som man kan köpa i vanliga butiker, det appliceras vanligen på en fuktig trasa som man sedan lägger över ramarna.[källa behövs] Material som innehåller tjära (exempelvis fiberskivor) ska inte användas.[3]

Kupkniv är ett redskap som biodlare använder för att lyfta upp ramar och diversearbeten i bikupan.


Varroabehandling[redigera | redigera wikitext]

Myrsyra[redigera | redigera wikitext]

Myrsyraångor dödar kvalster både på de vuxna bina och i de täckta yngelcellerna. Behandling med myrsyra kan därför utföras även under perioden med yngel i samhället. Myrsyra kan användas antingen som en korttidsbehandling (1–5 dygn, beroende på metod) eller som en långtidsbehandling (10–20 dygn). En korttidsbehandling används för att snabbt och tidigt reducera kvalstermängden och utförs vanligtvis direkt efter slutskattningen, dvs. under eller efter den första fodringsomgången. En långtidsbehandling genomförs vanligtvis senare, när fodringen är avslutad och innan det blir för kallt.

Mjölksyra[redigera | redigera wikitext]

Till skillnad mot myrsyra har mjölksyra ingen verkan på kvalster i täckt yngel, och skall därför främst användas i yngelfria samhällen. Behandling med mjölksyra kan användas som uppföljande behandling efter en långtidsbehandling med myrsyra eller också kan man genomföra två till tre mjölksyrabehandlingar i stället för en långtidsbehandling med myrsyra. Att vänta med behandling ända tills samhällena är yngelfria förutsätter emellertid att kvalstermängden i samhällena är låg. En korttidsbehandling med myrsyra i augusti är ett bra alternativ för att tillfälligt få ned kvalstermängden i väntan på den sena höstbehandlingen med mjölksyra. Behandling med mjölksyra skall inte ske om temperaturen är under 5 °C. Mjölksyran sprayas direkt på bina med en blomspruta. Dvs. man måste lyfta upp varje ram och spraya mjölksyran direkt på bina på båda ramsidorna. Koncentrationen skall vara 15 % och mängden ca 5–8 ml per ramsida täckt med bin. Kom ihåg att använda handskar och skyddsglasögon vid all hantering av mjölksyra.

Oxalsyra[redigera | redigera wikitext]

Använd alltid skyddsglasögon och handskar av syrafast material vid hanteringen av alla organiska syror och tillämpa alltid SIV-regeln! Brukslösningen som används vid oxalsyrabehandling blandas enligt förhållandet oxalsyra:socker:vatten = 7,5:100:100. Ett normalstarkt samhälle behandlas med 25-30 ml brukslösning.[4] Exempel på antalet normalstarka samhällen som kan behandlas:

Tillblandning av brukslösning
Samhällen [st] Oxalsyra (s) [g] Socker [g] Vatten [g] Total mängd lösning [ml]
5 7,5 100 100 166
10 15 200 200 332
20 30 400 400 664

För att undvika mätfel rekommenderas att blanda mer brukslösning än vad som behövs om bara 1-5 samhällen ska behandlas. Ett råd är att minst tillreda en brukslösning till 10 samhällen.

Invintring[redigera | redigera wikitext]

Sockerlösning[redigera | redigera wikitext]

Ett normalstarkt samhälle behöver mellan 18-25 kg foder för att kunna överleva vintern. Om biodlaren har skattat bina (tagit honung som de producerat under året) måste de utfodras med något annat. Det är vanligt att ge bina en 60% sockerlösning som består av 60% vikt strösocker och 40% vikt vatten.[3] Exempel på tillblandning av 60% sockerlösning för olika mängder socker och sockerlösningar:

Tillblandning av 60% sockerlösning[4]
Mängden strösocker [kg] Mängden sockerlösning [l]
Socker [kg] Vatten [l] Sockerlösning [l] Sockerlösning [l] Socker [kg] Vatten [l]
1 0,7 1,3 1 0,8 0,5
2 1,3 2,5 2 1,6 1,1
3 2 3,8 3 2,4 1,6
4 2,7 5,1 4 3,2 2,1
5 3,4 6,4 5 3,9 2,6
6 4 7,6 6 4,7 3,2
8 5,4 10,2 8 6,3 4,2
10 6,7 12,7 10 7,9 5,3

Produkter[redigera | redigera wikitext]

Pollinering[redigera | redigera wikitext]

Den viktigaste ekonomiska insatsen som bina står för i Sverige är pollineringen av frukt och bär.[5] Det totala värdet av pollineringen utförd av honungsbin i Sverige uppskattas till 260-466 miljoner kronor.[5] Pollinering av oljeväxter, äpplen och jordgubbar står tillsammans för 82% av det totala värdet.[5]

Tabell över värdet av honungsbins pollinering av kommersiellt odlade grödor i Sverige år 2011.

Gröda Areal (ha) Skörd (kg/ha) Total skörd (ton) Försäljningsvärde (kr/kg) Försäljningsvärde tot. (milj. kr) Binas andel av skörden Binas andel av skörden (milj.kr)
Höstraps 56 600 3 127 176 988 3,9 697 5–10 % 35–70
Vårraps 36 112 2 089 75 438 3,9 297 8–15 % 24–45
Höstrybs 395 2 165 855 3,9 3 10–15 % 0–1
Vårrybs 1 781 1 631 2 905 3,9 11 15–20 % 2
Åkerböna 21 453 3 334 71 524 2,2 154 8–15 % 12–23
Rödklöver 2 683 185 496 44,3 22 20–30 % 4–7
Vitklöver 684 152 104 47,6 5 80–90 % 4
Alsikeklöver 168 204 34 30,1 1 80–90 % 1
Äpplen 1 371 15 087 20 684 8,7 180 60–80 % 108–144
Päron 156 15 718 2 452 7,7 19 50–70 % 9–13
Körsbär 95 1 821 173 45,9 8 30–50 % 2–4
Plommon 69 7 826 540 11,6 6 40–60 % 3–4
Jordgubbar 2 130 5 940 12 652 34,3 434 10–30 % 43–130
Hallon 136 3 176 432 81,0 35 25–40 % 9–14
Svarta vinbär 294 952 280 9,8 3 50–70 % 1–2
Frilandsgurka 160 54 238 8 678 3,3 31 5–10 % 2–3

Tabellen är hämtad från jordbruksverkets publikation Värdet av honungsbins pollinering av grödor i Sverige

Honung[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: honung
Honung

Biodlaren kan skördar honungen genom att ovanpå binas yngelrum sätta en så kallad skattlåda, som avskiljs från yngelrummet med ett galler, ett s.k spärrgaller, som låter arbetsbina passera fritt men som inte släpper igenom den något större drottningen. Detta förhindrar äggläggning i skattlådorna. När biodlaren bedömer att bina har flugit färdigt på sin huvudsakliga nektarkälla, samlar han eller hon in skattlådorna och slungar vaxkakorna efter att först ha tagit bort det skyddande lager av vax som bina täcker de fulla cellerna med, det så kallade täckvaxet. En honungsslunga är i stora drag en centrifug med plats för ett par till hundratalet vaxkakor. Den relativt lättflytande, sirapslika nyslungade honung som är resultatet samlas upp i ett förvaringskärl, där den efter ett par dagar börjar kristallisera. Biodlaren måste då röra om i honungen för att den inte skall bli grynig. En enklare och effektivare metod än att röra honungen är att blanda in en liten mängd redan färdigkristalliserad honung. När honungen fått lagom fast konsistens tappar biodlaren upp den på burkar. När honungen har stelnat så kan den värmas upp till max 40 °C innan den tappas upp i glasburkar. Vid smältning av honung är det viktigt att inte värma den över 40 °C då detta gör att värmekänsliga enzymer i honungen inte kan bibehållas.[3] Den färdiga honungens egenskaper är starkt beroende av vilka källor bina huvudsakligen samlat in nektar från. Som exempel ger raps en mycket fast, nästan vit honung med kraftig sötma. Ljung ger en mörk ton på honungen.

Bivax[redigera | redigera wikitext]

Honung i bivax
Huvudartikel: Bivax

Vid en viss ålder utsöndrar arbetarbin bivax från körtlar på bakkroppen. Vaxet används till att bygga väggarna och locken på cellerna i bikakan. Människan kan använda bivaxet i flera olika produkter, till exempel ljus.

Propolis (kittvax)[redigera | redigera wikitext]

Råvaran till biets produktion av propolis eller kittvax[3] är kåda från olika träd och buskar och hartsliknande ämnen som finns utanpå knopparna hos vissa lövträd. Bina använder propolis till att laga sitt bo, till exempel genom att fylla igen springor. Propolis anses ha hälsofrämjande egenskaper och äts därför av människan som hälsokost. [3]

Pollen[redigera | redigera wikitext]

Biodlaren kan med hjälp av pollenfällor samla pollen som äts som kosttillskott och anses ha hälsobringande egenskaper.

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Oscar Montelius (1905). Lifvet i Sverige under hednatiden. Stockholm: P.A. Norstedt & söners förlag. sid. 123 
  2. ^ [a b c] Hansson, Åke (1980). Bin och biodling. Stockholm: LT 
  3. ^ [a b c d e f g h i j] Boken om biodling. Mantorp: Sveriges biodlares riksförbund. 2008. Libris 10977726 
  4. ^ [a b] ”Biodlarna”. http://www.biodlarna.se/. Läst 5 augusti 2012. 
  5. ^ [a b c] ”Jordbruksverket”. http://www.jorbruksverket.se/. Läst 17 mars 2013.