Blodtryck

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök

Blodtryck, det cirkulerande blodets tryck på kärlväggarna. Värdet brukar anges i två tal, till exempel 120/80 (Systoliskt / Diastoliskt).

  • Systoliskt blodtryck, det övre trycket, är blodtrycket vid hjärtats sammandragning (systole), vanligen mellan 120 och 140 mm Hg (16,0 – 18,7 kPa) hos en vuxen person.
  • Diastoliskt blodtryck, det undre trycket, är blodtrycket vid hjärtats utvidgning (diastole) och bör inte överstiga 90 mm Hg (12,0 kPa).

Vid vissa sjukdomstillstånd, till exempel diabetes och njursvikt, ska blodtrycket hållas ännu lägre, max 130/80 (–85) mm Hg. Individuella variationer existerar. Om ett förhöjt blodtryck orsakas av en förträngning av njurartärerna kallas det renovaskulär hypertoni.

Skillnaden mellan systoliskt och diastoliskt tryck kallas pulstryck, och kan vanligen antas genom trycket på pulsen (kraftigt tryck, högt pulstryck och svagt tryck, lågt pulstryck).[1]

Enheter[redigera | redigera wikitext]

Blodtrycket mäts i millimeter kvicksilver (mm Hg). Motsvarande SI-enhet är pascal, som anges inom parentes ovan. I Finland är enheten mm Hg angiven som tillåtet undantag från SI-systemet "vid mätning av blodtryck och tryck i andra kroppsvätskor".[2]

Det har diskuterats i sjukvårdskretsar att istället för millimeter kvicksilver mäta blodtrycket i pascal, men detta har rönt stort motstånd; mm Hg är i detta sammanhang en väl inarbetad mätenhet som är svår att byta ut. De blodtrycksmanschetter som används av Sveriges försvarsmakt är dock graderade i pascal, men till dessa medföljer en omräkningsskala i mm Hg.

Systoliskt blodtryck[redigera | redigera wikitext]

Blodtrycksmätare och stetoskop.

Högt pulstryck anses skadligt för kroppen, och behandlas ofta med blodtryckssänkande mediciner. En grupp av sådana preparat, ACE-hämmare, motverkar ämnen som drar ihop blodkärlen, så att i stället blodkärlen vidgas, vilket leder till minskat blodtryck.

Högt blodtryck (hypertoni) är en vanlig sjukdom i vissa delar av världen och kan leda till komplikationer som stroke eller hjärtinfarkt. Sjukdomar där man ser högt pulstryck är:

Diastoliskt blodtryck[redigera | redigera wikitext]

Vid akuta tillstånd såsom skador, allvarliga allergiska reaktioner, kraftigt, ofta akut, nedsatt hjärtfunktion eller allvarliga infektioner kan blodtrycket gå ner väldigt kraftigt, vilket kallas hypotoni. Vid systoliskt tryck på under 70 mm Hg blir det svårt att få ut blod till alla delar i kroppen och njurarna slutar producera urin på grund av för lågt filtrationstryck. Detta är livshotande. Då blodtrycket är så lågt att inte vitala organ kan perfunderas, '(genom)vattnas', kallas tillståndet chock.

Pulstryck[redigera | redigera wikitext]

Pulstrycket är differensen mellan diastoliska och systoliska trycket. Det beror på två faktorer; kärlväggarnas compliance ("utvidgningsförmåga") samt hjärtats slagvolym. Trycket i ett kärl beror på hur stor volym som skall tryckas in i det, samt hur mycket väggarna kan utvidga sig till följd av detta. Compliance, eller eftergivlighet, beräknas som tryckändring per volymförändring. När aortan inte kan tänjas särskilt mycket, exempelvis när den är förkalkad eller redan väldigt uttänjd av högt blodtryck, så kommer pulstrycket att bli mycket högre, eftersom det krävs en mycket högre tryckförändring för att få en viss volymändring.

Reglering[redigera | redigera wikitext]

Den fysiologiska regleringen av blodtrycket är resultatet av flera olika system. Bland annat ingår autonoma nervsystemet (ANS), där framför allt olika tryckreceptorer spelar stor roll. Olika former av hormoner (till exempel renin, angiotensin, vasopressin, natriuretisk förmaksfaktor) och lokala faktorer (till exempel kväveoxid, endotelin men även autoreglering) i regleringen.


Den snabba regleringen förmedlas av sympatiska samt parasympatiska nerver till hjärta, blodkärl och njurar.

När blodtrycket snabbt måste höjas, exempelvis som svar på fysisk stress, skickar sympatiska nerver signaler till hjärtmuskeln som ökar sin förmåga att pumpa blod, vilket leder till att blodtrycket höjs. Dessutom skickas sympatiska signaler till glatt muskulatur i blodkärlens väggar, vilket i sin tur leder till kontraktion. Kontraktion leder till att kärldiametern minskar, vilket i sin tur leder till större tryck på mindre tvärsnittsarea; därmed höjs blodtrycket ytterligare.

Noter och referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Harald Friedman, "Arterial Pulse", Problem-Oriented Medical Diagnosis, 7:e uppl. 2001
  2. ^ Måttenhetsförordningen 1992-05-01 i Finland

Se även[redigera | redigera wikitext]