Blodtryck

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök

Blodtryck, det cirkulerande blodets tryck på kärlväggarna. Värdet brukar anges i två tal, till exempel 120/80 (systoliskt/diastoliskt).

Systole, hjärtat dras samman
Diastole, hjärtat utvidgas
  • Systoliskt blodtryck, det övre trycket, är blodtrycket vid hjärtats sammandragning (systole), vanligen mellan 120 och 140 mm Hg (16,0 – 18,7 kPa) hos en vuxen person.
  • Diastoliskt blodtryck, det undre trycket, är blodtrycket vid hjärtats utvidgning (diastole) och bör inte överstiga 90 mm Hg (12,0 kPa).

Vid vissa sjukdomstillstånd, till exempel diabetes och njursvikt, ska blodtrycket hållas ännu lägre, max 130/80 (–85) mm Hg. Individuella variationer existerar. Om ett förhöjt blodtryck orsakas av en förträngning av njurartärerna kallas det renovaskulär hypertoni.

Skillnaden mellan systoliskt och diastoliskt tryck kallas pulstryck, och kan vanligen antas genom trycket på pulsen (kraftigt tryck, högt pulstryck och svagt tryck, lågt pulstryck).[1]

Enheter[redigera | redigera wikitext]

Blodtrycket mäts i millimeter kvicksilver (mm Hg). Motsvarande SI-enhet är pascal, som anges inom parentes ovan. I Finland är enheten mm Hg angiven som tillåtet undantag från SI-systemet "vid mätning av blodtryck och tryck i andra kroppsvätskor".[2]

Det har diskuterats i sjukvårdskretsar att istället för millimeter kvicksilver mäta blodtrycket i pascal, men detta har rönt stort motstånd; mm Hg är i detta sammanhang en väl inarbetad mätenhet som är svår att byta ut. De blodtrycksmanschetter som används av Sveriges försvarsmakt är dock graderade i pascal, men till dessa medföljer en omräkningsskala i mm Hg.

Högt och lågt blodtryck[redigera | redigera wikitext]

Högt pulstryck anses skadligt för kroppen, och behandlas ofta med blodtryckssänkande mediciner. En grupp av sådana preparat, ACE-hämmare, motverkar ämnen som drar ihop blodkärlen, så att i stället blodkärlen vidgas, vilket leder till minskat blodtryck.

Högt blodtryck (hypertoni) är en vanlig sjukdom i vissa delar av världen och kan leda till komplikationer som stroke eller hjärtinfarkt.

Vid akuta tillstånd såsom skador, allvarliga allergiska reaktioner, kraftigt, ofta akut, nedsatt hjärtfunktion eller allvarliga infektioner kan blodtrycket gå ner väldigt kraftigt, vilket kallas hypotoni. Vid systoliskt tryck på under 70 mm Hg blir det svårt att få ut blod till alla delar i kroppen och njurarna slutar producera urin på grund av för lågt filtrationstryck. Detta är livshotande. Då blodtrycket är så lågt att inte vitala organ kan perfunderas, '(genom)vattnas', kallas tillståndet chock.

Pulstryck[redigera | redigera wikitext]

Pulstrycket är differensen mellan diastoliska och systoliska trycket. Det beror på två faktorer; kärlväggarnas compliance ("utvidgningsförmåga") samt hjärtats slagvolym. Trycket i ett kärl beror på hur stor volym som skall tryckas in i det, samt hur mycket väggarna kan utvidga sig till följd av detta. Compliance, eller eftergivlighet, beräknas som tryckändring per volymförändring. När aortan inte kan tänjas särskilt mycket, exempelvis när den är förkalkad eller redan väldigt uttänjd av högt blodtryck, så kommer pulstrycket att bli mycket högre, eftersom det krävs en mycket högre tryckförändring för att få en viss volymändring.

Sjukdomar där man ser högt pulstryck är:

Reglering[redigera | redigera wikitext]

Den fysiologiska regleringen av blodtrycket är resultatet av flera olika system. Bland annat ingår autonoma nervsystemet (ANS), där framför allt olika tryckreceptorer spelar stor roll. Olika former av hormoner (till exempel renin, angiotensin, vasopressin, natriuretisk förmaksfaktor) och lokala faktorer (till exempel kväveoxid, endotelin men även autoreglering) i regleringen.

Den snabba regleringen förmedlas av sympatiska samt parasympatiska nerver till hjärta, blodkärl och njurar.

När blodtrycket snabbt måste höjas, exempelvis som svar på fysisk stress, skickar sympatiska nerver signaler till hjärtmuskeln som ökar sin förmåga att pumpa blod, vilket leder till att blodtrycket höjs. Dessutom skickas sympatiska signaler till glatt muskulatur i blodkärlens väggar, vilket i sin tur leder till kontraktion. Kontraktion leder till att kärldiametern minskar, vilket i sin tur leder till större tryck på mindre tvärsnittsarea; därmed höjs blodtrycket ytterligare.

Mätning av blodtryck[redigera | redigera wikitext]

Elektronisk blodtrycksapparat

Blodtrycket kan bland annat mätas auskalatoriskt, genom palpering och med elektroniska blodtrycksmätare.[3]

Generellt vid manuell blodtrycksmätning pumpas en manschett först upp till ett tryck över det systoliska trycket, så att blod tillfälligt inte flödar genom den aktuella artären och ingen puls kan höras med stetoskop. Sedan sänks trycket i manschetten tills att pulsen kan höras i stetoskop, vilket då motsvarar värdet för det systoliska trycket. Sänkningen av blodtrycket fortsätter tills det att pulsen ej lägre kan höras, vilket motsvarar värdet för det diastoliska trycket.

Det diastoliska trycket kan i vissa fall misstas för ett silent gap, som är en tyst period mellan det systoliska och diastoliska trycket.[3]

Palpatorisk blodtrycksmätning[redigera | redigera wikitext]

Vid palpatorisk blodtrycksmätning mäts blodtrycket manuellt genom palpation. Metoden kan ge en snabb uppfattning om en patients systoliska blodtryck. Vid denna blodtrycksmätning används en manschett som fästs på patientens överarm och pulsen palperas med fingrarna, antingen i arteria brachialis (nära armvecket) eller i arteria radialis (på handleden).[3]

Auskultatorisk blodtrycksmätning[redigera | redigera wikitext]

Auskultatorisk blodtrycksmätning innebär att man mäter blodtrycket manuellt med hjälp av ett stetoskop. Vid denna blodtrycksmätning fästs en manschett på patientens överarm och ett stetoskop placeras över arteria brachialis.[3]

Elektronisk blodtrycksmätning[redigera | redigera wikitext]

Elektronisk blodtrycksmätning är en automatisk variant av blodtrycksmätning som sker med hjälp av apparater som kan fästas runt handleden. Mätningen är snabb och görs helt av apparaten. Automatiska blodtrycksmätare använder en oscillometrisk mätmetod för att mäta medelblodtrycket. Utifrån det beräknas det systoliska och diastoliska blodtrycket. Dessa mätare är inte tillförlitliga vid högt och lågt blodtryck, hög och låg puls eller rytmrubbningar.[3]

Noter och referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Harald Friedman, "Arterial Pulse", Problem-Oriented Medical Diagnosis, 7:e uppl. 2001
  2. ^ Måttenhetsförordningen 1992-05-01 i Finland
  3. ^ [a b c d e] "Blodtrycksmätning, manuell - Tillvägagångssätt - Vårdhandboken". Vardhandboken.se. Läst 28 augusti 2014.

Se även[redigera | redigera wikitext]