Brokig kärrhök

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Brokig kärrhök
Status i världen: Livskraftig (lc)[1]
Adult hane
Adult hane
Systematik
Domän Eukaryoter
Eukaryota
Rike Djur
Animalia
Stam Ryggsträngsdjur
Chordata
Understam Ryggradsdjur
Vertebrata
Klass Fåglar
Aves
Ordning Hökfåglar
Accipitriformes
Familj Hökartade rovfåglar
Accipitridae
Underfamilj Circinae
Släkte Kärrhökar
Circus
Art Brokig kärrhök
C. spilonotus
Vetenskapligt namn
§ Circus spilonotus
Auktor Kaup, 1847
Hitta fler artiklar om fåglar med

Brokig kärrhök (Circus spilonotus) är en rovfågel som tillhör kärrhökarna.

Taxonomi och utbredning[redigera | redigera wikitext]

Arten beskrevs taxonomiskt första gången 1847 av Johann Jakob Kaup. Tidigare behandlades den som underart till brun kärrhök, C. a. spilonotus, men dessa båda taxa behandlas idag som två arter. Hybridisering förekommer i zonen där de båda arternas häckningsområden möts.

Brokig kärrhök är en flyttfågel förutom populationen på Nya Guinea som är stannfåglar. Häckningsomådet sträcker sig över nordöstra Kina, Mongoliet och sydöstra Sibirien, så långt väster ut som Bajkalsjön, och med ett mindre antal i norra Japan (Hokkaidō och norra Honshū).

Vinterkvarteren omfattar södra Kina, Taiwan, Korea, södra Japan, nordöstra Indien, Bangladesh och Sydostasien, så långt söderut som Filippinerna, Borneo och Sumatra. Stora antal flyttar utmed Kinas kust med tusentals fåglar som passerar lokaler som Beidaihe under höstarna.

Brokig kärrhök delas vanligtvis upp i två underarter:

  • Circus spilonotus spilonotus - förekommer i östra Asien
  • Circus spilonotus spilothorax (Salvadori & D'Albertis, 1875) - förekommer på Nya Guinea och behandlas ibland som den egna arten Circus spilothorax.

Utseende, fältkännetecken och läte[redigera | redigera wikitext]

Den adulta brokiga kärrhöken är 48-58 cm lång och har ett vingspann på 113-137 cm och, som hos flertalet rovfåglar, är honan större än hanen. Den adulta hanens fjäderdräkt har ett varierande utseende. Vanligtvis är huvud, bröst, rygg och armpennornas övre vingtäckare mörkt grå till svartaktiga med vita streck och fläckar. Vingen är i övrigt grå, med vit framkant närmast kroppen och svarta yttre handpennor. Stjärten är grå, övergumpen vit och merparten av fågelns undersida är vit med. Vissa individer har en svart vingbakkant på undersidan. Honan är mestadels mörkt rödbrun med ljus vattring. Huvud och buk är ljus med rödbruna längsgående streck. Ovansidan av vingpennorna är svartgrå och bakkanten på vingen är mörk med två mörka band innanför. Den främre vingkant närmast kroppen är ljus som hos den bruna kärrhökshonan. Även på undersidan syns den mörka bakkanten på vingen men där är banden tre stycken inannför och ljusare och mindre tydliga. Vingtäckarna är kraftigt vattrade i brunt och ljust gulbrunt och de yttre handpennespetsarna är undertill kontrasterande mörka gentemot resten av vingen. Den har ofta en smal vitaktig övergump och ovansidan av stjärten har mörka tvärgående streck. juvenila fåglar är honfärgade men mörkare, med ljust huvud och ett mörkare parti kring ögat och örontäckarna. Den är mer rödbrun på buken än honan , saknar de mörka vingbanden och har en stor ljus handbasfläck på undersidan.

När den jagar glidflyger den lågt över marken med vingarna i en grund V-form.

Den är mestadels tystlåten men har ett jamande läte som oftast hörs när den slagit sig till ro för natten.

Ekologi[redigera | redigera wikitext]

Den föredrar öppna biotoper med våtmarker, risfält och gräsmark. Dess föda består till största delen av små däggdjur, fåglar och grodor. Häckningssässongen påbörjas i april. Boet består av grenar och byggs direkt på marken, ofta i en vassrugge. Den lägger fyra till sju ägg som ruvas i 33-48 dagar. Den postjuvenila ruggningen sker efter 35-40 dagar.

Källor[redigera | redigera wikitext]

  • Mark A. Brazil (1991) The Birds of Japan, Christopher Helm, London
  • Roger Clarke (1995) The Marsh Harrier, Hamlyn, London.
  • John MacKinnon & Karen Phillipps (2000) A Field Guide to the Birds of China. Oxford University Press.
  • Craig Robson (2002) A Field Guide to the Birds of South-East Asia. New Holland, London.
  1. ^ BirdLife International 2012 Circus spilonotus Från: IUCN 2013. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2013.1 www.iucnredlist.org. Läst 6 januari 2014.