Carl Bernhard Wadström
Carl Bernhard Philonegros Wadström, född 19 april 1746 i Stockholm, död 6 april 1799, nationalekonom, var en svensk nationalekonom och slaveriabolitionist. Han var son till assessorn i Svea hovrätt Carl Niklas Wadström och farbror till Carl Gustaf Wadström.
Arbetet för svenska staten
Wadström började arbeta på bergskollegium strax efter att han avlagt examen i Uppsala. Där var han bland annat assistent åt Sven Rinman. Han ledde 1768–1769 byggandet av Trollhätte kanal och utsågs 1770 att vid Avesta bygga det första svenska valsverket för kopparbleck.
Wadström gjorde ett antal resor utomlands, bland annat för att i Solingen 1774 studera vapensmideskonsten och därifrån till Sverige hemföra skickliga vapensmeder. År 1776 studerade han utländska järnförädlingsfabriker och år 1778 anlade han den första svenska fabriken för kirurgiska instrument.
År 1783 utnämndes Wadström till överdirektör vid svenska kontrollverket, från vilken befattning han på begäran 1790 erhöll avsked, samt blev, på grund av de insikter han ådagalagt i statsekonomi 1787 förordnad till ledamot i kommerskollegium.
Arbetet mot slavhandeln
Samma år avreste han, tillsammans med professor Anders Sparrman och överste löjtnant Carl Axel Arrhenius, till Afrikas västkust för att uppsöka en lämplig ort för anläggning av svenska kolonier där. På återresan stannade Wadström kvar i London, där han snart blev en lika aktad som insiktsfull rådgivare i alla frågor, som rörde Afrika.
Efter sin ankomst dit utgav han två arbeten, som väckte stor uppmärksamhet. Det ena var Observations on the slave trade 1791, och det andra Essay on Colonisation 1794, vilket närmast föranledde anläggandet av ett par engelska nybyggen på Afrikas västra kust. Då man just vid denna tid börjat att i engelska parlamentet debattera frågan om slavhandelns avskaffande, fäste den förstnämnda av dessa skrifter allmän uppmärksamhet vid Wadström, som först meddela råd och upplysningar i denna viktiga fråga först till British privy council (konungens hemliga råd) och sedan i en för ändamålet tillsatt kommission i engelska underhuset.
Flytten till Frankrike
År 1795, sedan kolonien Sierra Leone skövlats av fransmännen, flyttade Wadström till Frankrike för att fortsätta sitt arbete och även där verka för slavhandelns avskaffande. För detta ändamål avgav han redan samma år sitt berömda tal till den lagstiftande kåren och direktoriet, i vilket han uppmanade Frankrike att göra gemensam sak med England och avsluta den orättfärdiga människohandeln. Som en del av sitt arbete med detta bidrog han kraftigt till återupprättandet av ett sällskap som tidigare varit verksamt i Frankrike, men vars verksamhet upphört, "De svartas vänner", för vilket han flera gånger var ordförande. Under dessa ansträngande arbeten fick han hjärtproblem och lades den 6 april 1799 i graven, sedan han några år förut blivit upptagen och erkänd som fransk medborgare.
"Öppen, livlig och fördragsam", yttrar en av hans minnestecknare – "förenade Wadström med dessa egenskaper en sällsynt vänfasthet och en böjelse att hjälpa, som ofta hänförde honom över gränsen av eget självbestånd. Han hade också många uppriktiga vänner, men hade icke varit den han var om han varit utan många fiender. Hans levnad utgjorde till stor del en strid för mänskligheten emot vinningslystnaden och förtrycket. När han hade omfattat ett i hans tankar ädelt och nyttigt ändamål, kunde ingen möda, ingen uppoffring tillbakahålla hans nit. Han hade prövats i många livsfaror men i dem alla bibehållit det lugna mod, som är en frukt af oskrymtad gudsfruktan och en på övertygelse grundad förtröstan."
Se även
Källor
- Wadström, 1. Carl Bernhard i Herman Hofberg, Svenskt biografiskt handlexikon (andra upplagan, 1906)
Externa länkar
- Wadström, 1. Karl Bernhard i Nordisk familjebok (andra upplagan, 1921)