Sven Rinman
Sven Rinman, född 12 juni 1720 (gamla stilen) i Uppsala, död 20 december 1792 i Eskilstuna, var en svensk bergsvetenskapsman, som har kallats Den svenska bergshanteringens fader.
Innehåll |
Biografi [redigera]
Sven Rinmans far var lanträntmästaren Gustaf Rinman och modern hette Magdalena Leijonmarck, och avled när han var tre år. Fyra år gammal blev han student vid Uppsala universitet, där han sedermera undervisades av Samuel Klingenstierna. Rinman förvärvade sig redan som yngling skicklighet i proberkonsten (konsten att analysera olika bergarters innehåll av mineral och metaller) och blev 1740 auskultant i Bergskollegium. Han gjorde 1746-47, med understöd av bruksidkarna Claes Grill och Charles De Geer, en studieresa till Holland, Tyskland och Frankrike, under vilken han besökte bergverk, bruk och fabriker och gjorde sig förtrogen med i Sverige då okända arbetsmetoder. Han utnämndes 1749 till inspektör över Roslagens bergverk, 1750 till direktör över Hällefors silververk samt 1751 till övermasmästare i Västerbergslaget.
Han upptog på flera platser nya gruvor, startade en mängd bruksanläggningar och introducerade flera mestadels av honom själv gjorda uppfinningar, bl.a. avseende aluntillverkning ur skiffer, valsning av kopparplåtar, förtenning av bleck, förbättring i smältprocessen vid ståltillverkning, garvstålssmide med stenkol, damaskering och förgyllning på stålarbeten, borrmaskiner för kanoner, tillverkning av fingerborgar o.s.v. Genom åtskilliga rön vart han även en av blåsrörskemins grundläggare. Han kallades 1760 till direktör för grov- och svartsmidet i riket, 1775 till assessor i Bergskollegium och 1782 till bergsråd. Genom sina råd och utredningar bidrog han väsentligen till upprättande av Eskilstuna fristad, och han blev direktör för denna 1784.
Bibliografi [redigera]
Han bedrev ett mycket betydelsefullt författarskap, bland vilket märks, förutom ett stort antal uppsatser i Vetenskapsakademiens handlingar, de större arbetena:
- Anledningar til kunskap om den gröfre jern- och stålförädlingen och des förbättrande (1772; tysk översättning 1790)
- Försök til jernets historia, med tillämpning för slögder och handtverk (två band, 1782; i tysk översättning 1785 och 1814)
- Bergwerks lexicon (två kvartband, med planscher, 1788-89)
- Afhandling rörande mechaniquen, med tillämpning i synnerhet til bruk och bergwerk (med planscher, 1794).
Eftermäle [redigera]
Vetenskapsakademien, av vilken han blev ledamot 1753, präglade 1823 en minnespenning till hans ära. 1833 restes på Fristadstorget i Eskilstuna en järnminnesvård över honom, Rinmansmonumentet. Monumentet blev senare flyttad till Rinmansparken. I Eskilstuna återfinns Rinmansgatan, Rinmansplatsen, Rinmansparken och Rinmansgymnasiet.
Under åren 1970-1990 bedrevs i Eskilstuna under namnet "Sven Rinman Laboratoriet" (Rinmanslaboratoriet) forskning beträffande äldre metalltillverkning framför allt på mikroskopering av arkeologiskt funna järnföremål och järnslagger. Verksamma vid laboratoriet var främst bergsingenjörerna Stig Blomgren och Erik Tholander, Eskilstuna.
Rinman förknippas även med pigmentet Rinmans grönt eller koboltgrönt, en förening av kobolt och zinkoxid.
Släkt [redigera]
Sven Rinman var gift med Catharina Elisabeth Odelstierna, vars farfar var den bekante Erik Odelstierna och vars bror Erik Odelstierna d.y. var bergmästare i Västerbotten och Nya Kopparberg. Sven Rinmans och Catharina Odelstiernas son Carl Rinman blev bergmästare.
Sven Rinman var farfar till metallurgen Ludvig Rinman (1815-90) och farfars farfar till publicisten Erik B. Rinman (1870-1932). Hans brorsons sonson var uppfinnaren Ludvig Rinman (1874).
Källor [redigera]
Denna artikel är helt eller delvis baserad på material från Nordisk familjebok, Rinman, 1. Sven, 1904–1926.
- Gabriel Anrep, Svenska adelns Ättar-taflor, volym 3, s. 72
- Svenskt biografiskt lexikon, Stockholm 1998
Externa länkar [redigera]
- Bergwerks lexicon
- Biografi i Herman Hofberg, Svenskt biografiskt handlexikon (2:a upplagan, 1906)
- Sven Rinman i Libris
