Chacokriget

Wikipedia

Chacokriget

Bolivia och Paraguay före kriget 1932

Datum	1932 - 1935
Plats	Gran Chaco-regionen i Sydamerika
Utfall	Paraguaysk seger
Casus belli	Boliviansk-paraguaysk gränsdispyt
Territoriella ändringar	De mesta av Gran Chaco-regionen blev Paraguays

Stridande

Bolivia

Paraguay

Befälhavare

Hans Kundt

José Félix Estigarribia

Styrka

250 000

150 000

Förluster

57 000

43 000

Chacokriget pågick 1932-1935 mellan Bolivia och Paraguay och var ett krig om kontrollen över Chacoregionen. Trots dess låga befolkningstäthet, var regionen en viktig strategisk punkt då den via Paraguayfloden gav tillgång till Atlanten. Dessutom trodde man på den tiden att regionen hade stora oupptäckta oljerikedomar.

[redigera] Bakgrund

Bakgrunden till kriget var en gränstvist om Chaco mellan Bolivia och Paraguay. Det väldiga området var i stort sett outforskat frånsett några mindre oljeupptäckter av Standard Oil i Bolivia och Royal Dutch Shell i Paraguay. Chaco, som av Bolivia ansågs som en av landets provinser (Gran Chaco), blev mer betydelsefullt för Bolivia efter att landet hade förlorat sin kontakt med Stilla havet till Chile. Landet hoppades att få tillgång till Atlanten genom en oljeledning genom Chaco till Paraguayfloden. Trots flera länders medlingsförsök ledde det ökade antalet händelser vid gränsen till att höga militärer i Bolivia och Paraguay ansåg att kriget var oundvikligt^[1].

Bolivias president Daniel Salamanca Urey tog en av incidenterna vid gränsen som en anledning att bryta de diplomatiska förbindelserna med Paraguay och ökade Bolivias militärbudget trots att landet hade svåra ekonomiska problem. Övertygad om att Bolivia var bättre utrustat med Tysklandstränade trupper som var större än den paraguayanska armén, tog Salamanca ut landet i krig 1932^[1].

[redigera] Kriget

När kriget slutligen bröt ut i juli 1932 var Bolivia säkra på en snabb seger. Landet var rikare och mer befolkat än Paraguay och deras beväpnade styrkor var större, hade en överlägsnare officerskår samt var bättre tränade och utrustade. Dessa fördelar visade sig dock snabbt vara betydelselösa i jämförelse mad paraguayanernas vilja att försvara sitt land. De starkt motiverade paraguayanerna kände bättre till Chacos geografi än bolivianerna och infiltrerade enkelt de bolivianska linjerna, omringade posteringar och erövrade proviantförråd. I kontrast till detta tvingades indianer från den bolivianska högplatån Altiplano in i armén utan intresse för kriget och oförmåga att klara det varama klimatet i Chaco. Utöver detta hindrades den bolivianska kampen av långa transporter och dåliga vägar. Paraguayanerna visade sig, åtminstone under inledningen av kriget, vara mer sammansvetsade än bolivianerna tack vara ett bra samarbete mellan president Eusebio Ayala och överste José Félix Estigarribia^[2].

Efter Paraguays seger vid Campo Via i december 1933 såg Bolivia ut att vara nära en kapitulation. Vid det tillfället gick dock president Ayala med på ett stillestånd, ett beslut som möttes av hån i Asunción. Istället för att avsluta kriget genom en snabb seger som skulle ha kunnat förbättra deras politiska möjligheter, skrev liberalerna under att avtal om stillestånd som tycktes ge Bolivia möjlighet att omgruppera. Kriget fortsatte fram till juni 1935, men trots att liberalerna framgångsrikt hade lett Paraguays ockupation i nästan hela det omtvistade området och vunnit kriget så var de borta från politiken^[2].

Bolivianerna förlorade alla stora slag och i slutet av 1934 hade de drivits tillbaka 482 kilometer till foten av Anderna från deras ursprungliga positioner djupt inne i Chaco. Allvarliga strategiska problem, inkompetens och logistikproblem för att nå stridslinjen bidrog till förlusterna. Utöver detta var moralen låg inom de bolivianska trupperna och indianerna klarade inte av klimatet i Chacos lågland. Trots de höga befälens beslut att avsluta kriget var Salamanca fast besluten att fortsätta till varje pris. 1934, då han reste till Chaco för att ta kommandot över kriget, arresterades han av höga befäl och tvingades att avgå. Hans vicepresident, José Luis Tejada Sorzano, som var känd för sin fredssträvan, valdes till president 1934-1936^[1].

Avsättningen av Salamanca blev en vändpunkt i Chacokriget. Paraguayanska trupper stoppades av nya och mer kompetenta biolivianska officerer som stred närmare bolivias försvarslinjer. 14 juni 1935 deklarerades vapenstillestånd av de neutrala länderna Argentina, Brasilien, Chile, Colombia, Peru och USA. En definitiv uppgörelse nåddes slutligen 1938. Bolivia förlorade Chaco men behöll oljefälten som Paraguay hade misslyckats med att erövra. Båda länderna led stora förluster under kriget. Av Bolivias befolkning på omkring 3 000 000 invånare dödades uppskattningsvis 65 000 människor och 35 000 skadades eller tillfångatogs^[1].