Cover
Från Wikipedia
Cover är en term som används inom populärmusikindustrin, vanligen för en inspelning av en särskild låt av andra artister än de som gjort originalinspelningen. Det kan också användas för en nyinspelning av en låt som görs av originalartisten (vanligen under pseudonym) på ett konkurrerande bolag.[1]
Begreppet kommer från engelskans cover i betydelsen ’täcka’. Begreppet anses ha sitt ursprung på 1950-talet. Svarta artister hade ofta spelat in rhythm and blues- eller rocklåtar med tydliga sexuella anspelningar. Sedan spelade vita artister in samma låtar men med censurerade texter. "One night of sin, that's what I'm dreaming of..." censurerades t.ex. till "One night with you, that's what I'm dreaming of..." Man lade så att säga ett täcke över paret som hade sex i sängen. Sedan spred sig sig begreppet till att gälla alla nyinspelningar.
På 1960-talet hade den svenska topplistan Tio-i-topp en särskild coverregel. Om en låt testats för Tio-i-topp och inte lyckats komma upp fick den normalt inte en ny chans. Men om samma låt kom i coverversion något år senare testades både covern och originalversionen för att även originalet skulle få en ny chans. Begreppet cover användes i svensk radio och i tidningen Bildjournalen redan på 1960-talet. (Se t.ex. Bildjournalen nr 25 1968).
Vad som skall räknas som cover kan dock vara knepigt. Är det en cover om en artist spelar in en låt han eller hon själv skrivit - även om en annan artist först spelat in låten? The Beatles gav t.ex. ut sin egen inspelning av Lennon-McCartneys låt I Call Your Name på våren 1964 - nästan ett helt år efter att låten lanserats av en annan artist (Billy J Kramer).
En speciell form av covers som blivit populär på senare år är s.k. coverband som imiterar t.ex. Beatles eller ABBA. Dessa har blivit så vanliga att de utgör en hel genre.
En cover kan vara ett återskapande av originalet eller en radikal omarbetning. En coverversion kan också vända sig till en ny publik, som till exempel då Eric Clapton under 1960-talet gav ut rockversioner av blueslåtar av svarta artister från 1920-talet.[2]
Lars Lilliestam menar att cover, per definition handlar om pop och närliggande musik. Inom visa och jazz används i stället begrepp som tolkning eller standards och inom folkmusik varianter eller versioner. En cover förutsätter att det finns en ursprungsversion, en "kanoniserad" inspelning. Under 1930-talet fanns också hitlåtar, men dessa gavs ut på noter, vilket innebar att det inte gick att tala om originalinspelningar.[3]
Klassiska covers är enligt Patrik Lindgren i Lira Musikmagasin Bridge Over Troubled Water, Killing Me Softly with His Song, Otis Reddings Respect, Hallelujah, My Way, Autumn Leaves och Smells Like Teen Spirit.[3]
Covers är alltjämt en viktig del av kända artisters repertoar i musikgenrer såsom country, dansbandsmusik och reggae, även om det också inom dessa genrer numera i högre utsträckning krävs egenproducerat material för att nå framgång. Eftersom få dansband haft egna låtskrivare var det vanligt under 1970- och 80-talen att välkända dansbandslåtar spelades in av olika dansband.
För film och TV (och till viss del datorspel och litteratur) kallas motsvarande fenomen nyinspelning eller remake.
Innehåll |
[redigera] Exempel
Följande är några exempel på coverversioner, varav några har fått minst lika mycket uppmärksamhet som originalinspelningen.
[redigera] Referenser
- ^ Robert Witmer och Anthony Marks. "Cover." Grove Music Online. Oxford Music Online, http://www.oxfordmusiconline.com/subscriber/article/grove/music/49254 (läst 4 september 2009), inloggning krävs.
- ^ Gloag, Kenneth. "cover version." The Oxford Companion to Music, utgiven av Alison Latham. Oxford Music Online, http://www.oxfordmusiconline.com/subscriber/article/opr/t114/e1689 (läst 4 september 2009), inloggning krävs.
- ^ [a b] Lindgren, Patrik (04 2008). ”Till och med Bob Dylan har gjort en cover-platta – den heter Self Portrait”. Tidskriften Lira Nr 1 2008. http://www.lira.se/article.asp?articleid=1930. Läst 4 september 2009.
