Diabas

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Uppslagsordet ””Svart granit”” leder hit. För vanlig granit, se Granit. För andra betydelser, se Granit (olika betydelser).
Diabas, svart som lavasten.
Gravsten av diabas eller så kallad "svart granit".

Diabas är en mörk basisk magmatisk bergart. Huvudmineralen i diabas är plagioklas (labradorit) och pyroxen (augit), med mindre mängder av olivin, magnetit och illmenit. Den svarta färgen orsakas av pyroxen och ytterst små korn av järn- och titanoxid i den annars ljusa plagioklasen.[1][2]

Beteckningen diabas, eller på franska diabase infördes 1807 av Alexandre Brongniart. Han härledde ordet till grekiskans δι- (di-) och bas av grekiska βάσις, med avseende på bergartens två beståndsdelar men sköt, grammatiskt fel, in ett "a" mellan orden. Snart fick bergarten istället beteckningen dorit. 1842 återinförde Friedrich Hausmann beteckningen diabas, men nu med hänvisning till det grekiska verbet διαβαίνειν (diabainein) (participform διαβας, diabas) som betyder genomgående eller genomträngande.[3]

Bildningssätt[redigera | redigera wikitext]

Till skillnad från basalt har diabas inte bildats uppe på jordytan. Bergarten har bildats genom att den kristalliserat halvvägs upp till jordskorpans övre partier. Diabasens hårdhet orsakas av en relativt hastig avkylning som resulterat i en tät och hård bergart. Då diabas också innehåller en del järn är den relativt tung och en kubikmeter väger cirka 3 ton. Diabas är vanligen massformig, vilket betyder att mineralkornen ligger regellöst orienterade i olika riktningar. Ibland kan dock en del av mineralkornen, i första hand fältspaten, lägga sig mer eller mindre parallellt med varandra längs lavans flytriktning. Denna struktur kallas flytstruktur. Bergartens kornstorlek beror på hur lång tid det har tagit för bergarten att kristallisera. Ju snabbare magmans värme kunnat ledas bort, desto kortare blir kristallisationstiden och därmed blir mineralkornen mindre. Diabas som stelnat nära jordytan är därför i regel mer finkornig än den som stelnat på större djup. Vissa typer av diabas stelnar så ytligt att de bildar basalt.

Egenskaper[redigera | redigera wikitext]

Diabas är ett hårt, styvt material med god motståndskraft mot kemikalier och yttre nötning. Det är tåligt mot korrosion, är ej magnetiskt, och leder ej elektricitet. Det har låg vattenabsorption och värmeutvidgning.[4][5].

Naturligt förekommande diabas uppfyller dock inte alltid en sådan teknisk specifikation utan kan variera i sammansättning. Ibland kan den till exempel vara något magnetiskt på grund av ett visst magnetitinnehåll.

Förekomster[redigera | redigera wikitext]

Sverige[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Diabasbrytning i Sverige

Diabasen förekommer allmänt i Sverige. I Västergötland kallas den diabas som finns på platåbergen lokalt för trapp. Några kända diasbasförekomster är Hälleforsgången och Svarta linjen (aktivt stenbrott i Hägghult).

Användningsområden[redigera | redigera wikitext]

Konst[redigera | redigera wikitext]

US Marine Corps Memorial med sockel i diabas från Östra Göinge.

Stenen används primärt för monument, skulpturer och andra former av konstverk, men även för dekoration av byggnader.

Inredning[redigera | redigera wikitext]

Ett ökande användningsområde är numera inredning, mest bänksskivor exempelvis till kök, där sten blir mer och mer populärt. Granit och svart diabas är de mest praktiska då de tål värme, vatten och vassa knivar.[9] Det är som vanligt bara fantasin som sätter gränserna och det finns även andra exempel på sten i huset.

Mätteknik[redigera | redigera wikitext]

Diabas användes ofta för att göra planskivor inom mätteknik i tillverkningsindustrin.[12] Diabas är passande för uppgiften då det är ett högt komprimerat och slagfast material med finkornig struktur. Dessa egenskaper gör diabasen till ett idealiskt material för planskivor, vinklar, linjaler med mera.

Luftlagring[redigera | redigera wikitext]

Ett användningsområde utnyttjar den yttäta stenens förmåga att låta sig läppas till hög ytnoggrannhet. Metoden bygger på att i maskiner som kräver mycket hög precision använda diabas som ett element i en luftlagring . Man kan till exempel skapa en vagn (maskindel) som beröringsfritt svävar med hjälp av ett stabilt lufttryck mot en slipad och läppad diabasreferensyta.[14] Hydrostatisk luftlagring används där hög rörelseprecision, robusthet, mycket lågt rörelsemotstånd och därmed mindre friktionsvärme önskas.[15] Applikationer med luftlagring kan ofta hittas i forskning- och utvecklingssammanhang.

Dekorationsstenar[redigera | redigera wikitext]

Diabas har liksom släktingen hyperit och i några fall även diorit och gabbro sedan länge använts som dekorationssten exempelvis till gravvårdar, då under namnet svart granit.

Tillsatsmaterial[redigera | redigera wikitext]

Diabas har också fått användning som makadamtillsats i asfalt och för tillverkning av isoleringsmaterialet rockwool.

Verktyg[redigera | redigera wikitext]

Under förhistorien tillverkades olika typer av stenyxor av diabas, i norra skandinavien, till exempel tridyxor.

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Erich Spicar: Mineral och bergarter, Ica bokförlag 1995. ISBN 91-534-1385-7, s.163
  2. ^ Diabasens uppkomst och innehåll, Diabasmuseum diabas.nu
  3. ^ SAOB, uppslagsord Diabas
  4. ^ Beskrivning på egenskaper, från Microbas.se
  5. ^ Tekniska riktlinjer, från Loimaan Kivi, Finland
  6. ^ Offentliga arbeten, av Christer Bording
  7. ^ Konsthantverk, av Christer Bording
  8. ^ Skulpturer i diabas, av Christer Bording
  9. ^ Otroliga Konsthantverk och Smycken, av Kullaro
  10. ^ Direkt till Heminredning, av Kullaro
  11. ^ Inredning med diabas, från Bordingdiabas
  12. ^ Exempel på tillverkad planskiva av diabas., från Promet CEJ AB
  13. ^ Exempel på planskiva, från Microbas.se
  14. ^ Lagringsteknik, pdf från KTH
  15. ^ Tentamen i Maskinelement, pdf från KTH
  16. ^ Exempel på dekorationssten, från Hasselfors Garden, Sverige

Webbkällor[redigera | redigera wikitext]

Se även[redigera | redigera wikitext]

Vidare läsning[redigera | redigera wikitext]

  • Björegren, Ivar, 1939- (2008). ”Det svarta guldet”. Blekingeboken 2007,: sid. 136-141 : ill.. 0348-9639. ISSN 0348-9639.  Libris 11455530
  • Calner, Mikael (2009). ”Diabasen vid Runamo: ännu en vetenskaplig expedition”. Geologiskt forum (Uppsala : Geologiska föreningen, 1994-) 2009(62),: sid. 14-17 : ill.. ISSN 1104-4721. ISSN 1104-4721 ISSN 1104-4721.  Libris 11504188
  • Rådström, Anne Marie (1989). ”Konstnärernas hemlighetsfulla diabas.”. Sten (1989): sid. [136]-153 : färgill..  Libris 8725493
  • Strid, Artur (2002). ”Göinges svarta guld: om diabasens hundraåriga historia”. Skånsk sten : skönhet och möda (2002): sid. 71-82.  Libris 10534136

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]