Exotism

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök

Exotismen var ett stildrag i västerländsk litteratur, konst, formgivning och musik under slutet av 1800-talet som syftade till en exotisk karaktär eller stämning. Exotismen var en tankerörelse i romantiken, som en revolt mot upplysningen. Längtan efter det okända, drömmen om fjärran länder och tider samt dyrkan av naturen är några exempel på exotismens filosofi. Det centrala inom riktningen kan sammanfattas som "charmen i det okända".

Musiken[redigera | redigera wikitext]

Inom musiken innebär exotism att en tonsättare mer eller mindre omedvetet anknyter till främmande länders och eventuellt också gångna tiders musik. Exempel finns hos Mozart (Enleveringen ur seraljen), Carl Nielsen (Aladdin), Stravinskij (Våroffer), Hilding Rosenberg (Orientalisk svit) m.fl.

Litteraturen[redigera | redigera wikitext]

Den litterära exotismen tog sig tidigt uttryck i de fantasifulla krokodiler och noshörningar som trängs på sidorna i medeltida bestiarier och fabelböcker, men först under 1600-talet med t.ex. franska dramatikers orientaliska ämnen (Racine: Bajazet, 1672) och framför allt under 1700-talet blev exotismen ett viktigt inslag i litteraturen i Europa.

Kontakterna med någorlunda fredliga indianstammar i Nordamerika kunde då underbygga drömmarna om den gode vilden, den ofördärvade naturmänniskan enligt Rousseaus recept. Samtidigt blev kineseriet ett mode inom alla konstriktningar. Romantiken förstärkte dessa tendenser (se Chateaubriand, i Sverige t.ex. Stagnelius' orientaliskt praktfulla version kristendomen).

Mot slutet av 1800-talet blev en mer eller mindre dekadent söderhavsdröm (Pierre Loti) motpol till Kiplings mer handlingsmättade Indienreportage. Under 1900-talet har exotismen förtunnats, men man kan notera att populärförfattare som Sax Rohmer och Ian Flemming gärna som extra krydda presenterar orientaliska mästerbovar.

Kvinnor i Alger av Delacroix

Konsten[redigera | redigera wikitext]

Inslag av exotism har förekommit inom konsten vid många tillfällen. På 1600- och framför allt 1700-talet imiterade man i Västeuropa gärna kinesisk arkitektur (t.ex. Kina slott, Drottningholm), trädgårds- och möbelkonst, porslin m.m.

Under 1800-talets romantiska skede målade konstnärerna gärna exotisk natur och miljö: i Tyskland inspirerades man av de där verksamma skandinaviska målarna att skildra vilda och dramatiska landskap. Vår egen Marcus Larsson nådde med sina brusande vattenfall och stormslitna klippkuster en enastående popularitet.

De franska konstnärerna sökte samtidigt motiv i Orienten eller Nordafrika: Ingres målade orientaliska naketbilder och Delacroix vilda lejonjakter. Målare och skulptörer har under 1900-talet, med Picasso som föregångare, ständigt inspirerats av de ”primitiva” folkens konst.

Litteratur[redigera | redigera wikitext]