Upplysningstiden

Från Wikipedia
(Omdirigerad från Upplysningen)
Hoppa till: navigering, sök
Encyclopedins utgivning 1751-1777, en av de första faktaböckerna som beskrev världen ur ett naturvetenskapligt perspektiv snarare än ett kristet.

Upplysningstiden, även kallad upplysningen, var en kulturhistorisk rörelse i Europa vid mitten och slutet av 1700-talet. Kulmen nåddes i Frankrike under Voltaire och encyklopedisterna. Livskraften hämtades från naturvetenskapens framsteg och den åtföljande trovärdighetskrisen för den kristna religionen. Vetenskapernas nya universum, upplysningstidens filosofi, tycktes oförenligt med den gamla "av Gud givna ordningen". I stället för den uppenbarade religionen vände man sig till deism och naturlig religion. En allt radikalare religionskritik och en allt starkare strävan efter samhällsförändringar nådde sin höjdpunkt i den franska revolutionen (1789-1799).

Upplysningens viktigaste idé var tron på människans förnuft. "Alla människor är kapabla att tänka själva", menade man. Därför ska man inte okritiskt tro på sådant som makthavare och andra auktoriteter hävdar. Man behöver inte ens tro på det som olika kyrkor lär ut och det som prästerna predikar. En annan viktig tanke under upplysningen var att samhället utvecklades bäst av jämlika människor i samverkan. Rationalismen präglade upplysningen (Descartes, Hobbes och Spinoza) och den var i sin tur i motsats till empirism (John Locke).[förtydliga]

Mot slutet av 1700-talet uppstod romantiken som en reaktion mot upplysningen.

Upplysningens förutsättningar[redigera | redigera wikitext]

Isaac Newtons epokgörande arbete inom det naturvetenskapliga fältet kan anses vara startskottet för upplysningen.
Voltaire var en av de största motståndarna till kyrkans traditioner.

De vetenskapliga landvinningar som kännetecknade upplysningstiden i stora delar av Europa hade i stor utsträckning sitt ursprung i Newtons epokgörande arbete inom det naturvetenskapliga fältet. Även inom andra områden, som samhällsläran - nämnas bör John Locke med Two Treaties on Government - hade man under 1600-talet skapat vad som skulle bli grundstenarna till upplysningens filosofiska och naturvetenskapliga glansperiod. En väsentlig skillnad fanns dock. Den ökade läskunnigheten under 1700-talet bidrog till att föra ut de vetenskapliga rönen i samhället på ett helt annat sätt än tidigare. Man måste förvisso vara medveten om att demokratiseringen ännu hade högst begränsad omfattning och vetenskapens framsteg var fortfarande främst en angelägenhet för städernas befolkning.

Upplysningen och religionen[redigera | redigera wikitext]

Upplysningsfilosofernas relation till religion i allmänhet och kristendomen i synnerhet var i många stycken problematisk. Å ena sidan vände sig många av dem mot kyrkans traditionella trosuppfattning, särskilt Voltaire är känd för att ha närt ett starkt hat mot den katolska kyrkan och dess franska företrädares maktfullkomlighet. (Det utgör också bakgrunden till hans bekanta ord "Ecrasez l'infâme", det vill säga "krossa den skändliga".) Å andra sidan är det ett faktum att religionskritiken sällan nådde långt utanför filosofernas egen krets.

Parallellt med upplysningsidéerna vann också den mer känslosamma pietismen (i Sverige särskilt dess gren herrnhutismen) allt fler anhängare.

De rationalistiska strömningarna ledde även till neologins uppkomst. Denna teologi fokuserade på kristendomen som en sedlighets- och lyckoreligion.

Den upplyste despoten[redigera | redigera wikitext]

Politiskt eftersträvade man under denna tid gärna ett system som byggde på Montesquieus maktdelningsprincip. Många såg dock fortfarande den enväldige regenten som en garant för att förhindra uppkomsten av anarki som skulle bli följden om människor utan insyn i statsangelägenheter tilläts styra. Renässansens och stormaktstidens form av envälde ansågs otidsenlig. Följden av detta resonemang blev att man i många länder fick regenter som fortfarande i princip var enväldiga, men som i större eller mindre utsträckning valde att styra sitt land enligt upplysningsfilosofins principer, till exempel vad gällde tryck- och religionsfrihet. Exempel på sådana "upplysta" monarker kan man hämta från hela Europa, alltifrån Preussen (Fredrik II) och Ryssland (Katarina den stora) till Sverige, där Gustav III representerade denna typ av regenter.

I Europa och i de nordamerikanska kolonierna[redigera | redigera wikitext]

Nedan visas några exempel på tillämpningen av tidens idéer i Europa och de nordamerikanska kolonierna.

Storbritannien[redigera | redigera wikitext]

I Skottland, där David Hume var framträdande förkämpe för det kritiska förnuftet (se skotska upplysningen), fick ideologin snabbt fotfäste. Händelseförloppet sammanföll också med det tekniska och ekonomiska uppsving som kom att leda till den industriella revolutionen och var den största anledningen till att Storbritannien blev en stormakt.

Frankrike[redigera | redigera wikitext]

Frankrike hade ett intellektuellt klimat som gynnade upplysningsidéerna. Detta manifesterades framför allt i publiceringen av den första encyklopedin som sammanställdes av Diderot och d'Alembert. Verket fick stor betydelse för vetenskapsmän i hela Europa, eftersom franska var allmänt brukat som konversationsspråk och anses än idag vara ovärderligt för kunskapen om bland annat 1700-talets jordbruk och hantverk.

Bland de intellektuella frodades också de tankar om frihet och jämlikhet som snart skulle leda till franska revolutionen.

USA[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Amerikanska revolutionen

De amerikanska kolonisterna påverkades, liksom fransmännen, av upplysningsfilosofernas frihets- och jämlikhetsideal. Detta uttrycks tydligast i oavhängighetsförklaringen, som bär spår av Lockes filosofi. Den amerikanska författningen, med en dömande, lagstiftande och verkställande makt, inspirerades närmast av fransmannen Charles-Louis de Secondat Montesquieu.

Upplysningen i Sverige[redigera | redigera wikitext]

Carl von Linné var en internationellt känd vetenskapsman från Sverige. Han skrev bland annat Systema naturae.

Även i Sverige fick upplysningsidéerna stor genomslagskraft, mycket tack vare internationellt kända vetenskapsmän som Carl von Linné som skapade ett system att döpa växter och djur och Anders Celsius som skapade Celsiusskalan. I enlighet med tidens strömningar bildades också sällskap som Vitterhetsakademien och Utile Dulci. I den senare sammanslutningen blev poeten Johan Henric Kellgren en samlande kraft.

Kungl. Vetenskapsakademien grundades 1739 av sex vetenskapsmän och politiker: Jonas Alströmer, Anders Johan von Höpken, Sten Carl Bielke, Carl Linnaeus (senare von Linné), Mårten Triewald och Carl Wilhelm Cederhielm.

Tidens merkantilistiska strävanden tog sig också uttryck i hattpartiets satsning på inhemska manufakturer

Under periodens slut, då Gustav III regerade, genomdrevs reformer som syftade till en utökad religionsfrihet för utlänningar bosatta i Sverige (1781). Året därpå tilläts judar bosätta sig i Stockholm, Göteborg och Norrköping. I linje med upplysningens humanitära ideal var förbudet även mot tortyr och avskaffandet av dödsstraff för vissa brott.

Mot en ny grundsyn[redigera | redigera wikitext]

Under 1700-talets sista decennier kunde man hos några författare och poeter märka en reaktion på den, i deras tycke, ensidiga betoning av nyttan och förnuftet som tidigare varit förhärskande. Den nya tidens förespråkare fokuserade istället på att bejaka sina känslor. Man begrundade också gärna naturens oförstörda skönhet. Detta nya filosofiska synsätt kom att kallas romantiken och utvecklades i början av 1800-talet till det dominerande synsättet i Europa. Per Daniel Amadeus Atterbom visar i sin dikt "Blåklinten" från romantikerns perspektiv, på skillnader i upplysningsfilosofernas och romantikernas syn på tillvaron:

Men där sitter, tung och trumpen,

på sitt stenrör Nyttans son,

räknar oss, och pipnubbsstumpen

slår i kras med vredens dån

---

Idel flärd, han skriar, glitter

utan korn till mjöl och malt!

Tvärvigg, bläng där bäst du gitter

skönhet har sin egen halt.

Per Daniel Amadeus Atterbom

Betydande upplysningsfilosofer[redigera | redigera wikitext]

Källor[redigera | redigera wikitext]

  • Göran Behre i Sveriges historia 1521-1809, stormaktsdröm och småstatsrealiteter, 1985
  • Den svenska historien, andra reviderade utgåvan, band 9 och 10, 1992
  • A history of world societies, fjärde utgåvan, kapitel 18 och 23, 1996

Se även[redigera | redigera wikitext]