Folkskola i Sverige

Från Wikipedia
(Omdirigerad från Folkskola (Sverige))
Hoppa till: navigering, sök
Skolsal från början av 1900-talet, Gamla Linköping.

Folkskola, folkis, var den obligatoriska skolform i Sverige som blev lagstadgad 1842 och gav barn baskunskaper i olika ämnen. Efter flera experiment under 1950- och 1960-talet där man försökte med enhetsskola i vissa kommuner och skoldistrikt var skolformen så gott som avvecklad i början av 1970-taletparallellskolesystemet upphört i Sverige.

Folkskolans tillkomst[redigera | redigera wikitext]

Skolsal från 1800-talets slut i Nyboda hembygds- och skolmuseum (Huddinge kommun).
Den svenska Folkskolestadgan från 1842.

Den första fasta barnskolan i Sverige anses vara den, som inrättades i Sigtuna 1617.[1] Den första på landsbygden upprättades av riksamiralen Carl Carlsson Gyllenhielm 1629 på hans egendom Sundbyholm. 1640 beslöt riksdagen, att en barnskola skulle inrättas i varje stad, där barnen skull lära läsa i bok, skriva och räkna. I 1686 års kyrkolag stadgades bland annat, att kyrkoherden skulle lägga sig vinn om att ungdomen i hans socken lärde sig läsa i bok och förstå sina kristendomsstycken. 1737 bestämdes, att barn bör lära sig läsa i bok, innan de fyllde 10 år. Tanken var att föräldrarna skulle lära sina barn att läsa, och om de själva inte kunde låta klockare eller skolmästare göra det, i praktiken fungerade det inte riktigt lika väl som det var tänkt. 1762 påbjöds att skolmästare skulle anställas i alla socknar, där klockaren inte själv kunde sköta uppgiften, men regelverket var så vagt att få skolor inrättades. Vid slutet av 1700-talet fanns endast 150 fasta skolor i Sverige, de flesta tillkomna genom enskilda donationer. Efter statsvälvningen 1809 föreslogs folkundervisningsreformer vid de flesta riksdagar. Till en början var det främst adeln som stödde folkskoleutbygnaden, men med tiden blev det bondeståndet som blev folkskolans främsta förkämpar.[2]

Framstegen gick dock sakta. 1814 fanns 40 fasta och 11 ambulerande skolor i Linköpings stifts 214 församlingar, och 44 fasta och 14 ambulerande skolor i Strängnäs stifts 170 församlingar. I Växjö stift fanns 10 fasta och 6 ambulerande skolor på 187 församlingar. Bäst var Visby stift med fasta skolor i samtliga 92 församlingar. Det kan dock anmärkas att av dessa skolor var det 59 procent som undervisade i skrivning och räkning, medan de övriga 41 procenten endast lärde ut innantilläsning och katekesen. 1812 genomfördes en undersökning i Stockholm, som visade att 1 200 barn, varav 400 flickor, fick skolundervisning. Detta beräknades vara ungefär 15 procent av barnen i staden.[2]

Till 1840-41 års riksdag lades fram ett regeringsförslag i folkskolefrågan. Enligt underlaget fanns då i rikets 2 308 socknar 1 009 fasta skolor med 1 030 lärare samt 377 församlingar med 508 ambulerande lärare. 1 211 socknar saknade ännu helt skolundervisning. Frågor som dök var om särskilda "fattigskolor" skulle inrättas eller om den obligatoriska folkskolan borde omfatta även flickor. 18 juni 1842 fastställdes folkskolestadgan.[2]

Folkskolan infördes med en dispenstid på fem år för att ge socknarna möjlighet att inrätta skolor och anställa lärare. I praktiken visade det sig omöjligt att få det hela att fungera så snabbt. Först 1850 var folkskolor allmänt inrättade, förutom i några av de nordligaste socknarna. 1853 medgavs avlägsna byar möjlighet att inrätta provisoriska skolor utan behöriga lärare, under förutsättning att dessa lärare godkänts av socknens pastor. Någon läsundervisning fanns från början inte i folkskolan, utan eleverna förutsattes ha fått den grundläggande undervisningen i hemmen. Det visade sig dock inte fungera, utan de flesta elever som kom till skolan hade inte de erforderliga kunskaperna. Därför infördes 1858 småskolan, som med 1882 års folkskoleplan blev tvåårig. 1919 samordnades småskola och folkskola helt.[2]

Folkskolan styrdes i början av sockenstämmorna, efter 1862 års kommunalreform av kyrkorådet och först 1930 över tog kommunerna driften av skolorna. Skoltiden var från början inte reglerad men 1878 tog en normalplan för 6-7-årig skolundervisningsform fram, som med 1882 års folkskolestadga blev obligatorisk.[2]

Undervisning[redigera | redigera wikitext]

Skolstarten skedde vanligtvis vid sju års ålder, folkskolestadgan, föreskrev att barnen skulle börja före slutet på sitt 9:e levnadsår. Även om den svenska folkskolan blivit berömd som 6-årig utökades den med tiden genom fortsättningsskola (sjunde och åttonde klass) som från 1877 fick statsbidrag. 7-årig folkskola lagstadgades 1936 och från 1950-talet började 8-årig folkskola bli lagstadgad. Folkskolan blev så kallad "bottenskola" för dem som sedan valde att studera vid läroverk, men för de flesta i Sverige blev folkskola den enda formen.

Samundervisning tillämpades i den svenska folkskolan. Man hade klasslärare i form av folkskollärare och småskollärare, inte ämneslärare som i läroverken, med undantag för praktiska ämnen som skolkök, slöjd och gymnastik med lek och idrott, och böckerna fanns i bänk.

Skolaga tillämpades; från slutet av 1800-talet minskade dock användandet av agan och 1958 förbjöds den helt.

Grundskola ersätter folkskolan[redigera | redigera wikitext]

Med enhetsskolans och grundskolans framfart i Sverige under efterkrigstiden upphörde folkskolan i början av 1970-talet. Kvarlever från folkskolan kunde främst märkas i grundskolans låg- och mellanstadium (skolbänkar, klasslärare), medan högstadiet främst tog inspirationer från läroverken (ämneslärare med mera).

En folkskola hette ofta även "folkskola" i namnet, medan enhetsskolan/grundskolan oftast bara använt "skola" i namnet.

Ämnen[redigera | redigera wikitext]

Läroplaner[redigera | redigera wikitext]

Se även[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ ”Folkskolan/Grundskolan 150 år”. Ett 1900-tal. http://www2.finspong.se/1900/utbildn/f1842.htm. Läst 8 november 2012. 
  2. ^ [a b c d e] Svensk uppslagsbok, Malmö 1932

Vidare läsning[redigera | redigera wikitext]

Företrädare:
Barnträdgård
Utbildning i Sverige (historiskt)
7–15 år
Efterträdare:
Läroverk