Fornkinesiska

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Fornkinesiska
上古漢語 (shànggǔ hànyǔ)
Talas i Kina under Shang- och Zhoudynastierna
Klassificering sinotibetanska

 sinitiska

  fornkinesiska
Språkkoder
ISO 639-3 och
Fornkinesisk bronsinskrift från 900-talet före vår tideräkning.

Fornkinesiska (förenklade tecken: 上古汉语, traditionella tecken: 上古漢語, pinyin: shànggǔ hànyǔ) är den form av kinesiska som talades i Kina från ungefär 1300-talet f.Kr., under senare delen av Shangdynastin, till grundandet av Qindynastin år 221 före vår tideräkning. Språket bevarades långt efter att det slutat användas i form av klassisk kinesiska, det skriftspråk som fram till 1900-talets början användes som gemensamt skriftspråk för samtliga kinesiska dialekter och även som litterärt språk i Japan, Korea och Vietnam.

Filosoferna Konfucius och Mencius alster skrevs på detta språk liksom det taoistiska standardverket Daodejing.

Historik[redigera | redigera wikitext]

Fornkinesiskan kan delas in i två perioder: äldre och yngre fornkinesiska. Äldre fornkinesiska kallas också förklassisk och yngre fornkinesiska klassisk kinesiska.[1] Begreppet klassisk kinesiska har dock även en annan innebörd: det skriftspråk som användes i den yngre fornkinesiskan och sedan i smått förändrat skick till början av 1900-talet.

Äldre fornkinesiska[redigera | redigera wikitext]

Kopia av sköldpaddsskal med äldre fornkinesisk inskrift.

Perioden för äldre fornkinesiska räknas från den senare delen av Shangdynastin. De första bevarade kinesiska inskrifterna, de så kallade orakelbenen, härrör från den tiden. Inskrifterna är nedteckningar av spådomar på skulderblad från oxar eller sköldpaddsbuksköldar, som ristades från ungefär 1300-talet till 1050 före vår tideräkning.

Äldre fornkinesiska återfinns på Zhoudynastins bronser, mestadels kärl som gjutits till åminnelse av kungliga offer, samt i de första kinesiska klassikerna: (delar av) Yijing (易經), Shujing (書經) samt Shijing (詩經).[1]

Yngre fornkinesiska[redigera | redigera wikitext]

Den yngre fornkinesiskan talades från tiden för Konfucius födelse, 551 före vår tideräkning, till grundandet av kejsardömet Qin, 221 före vår tideräkning.

Fonologi[redigera | redigera wikitext]

Fonem[redigera | redigera wikitext]

Följande tabell listar fornkinesiskans ansatskonsonanter (enligt Li Fang-kueis rekonstruktion).[2]

klusil eller affrikata nasal lateral approximant frikativa
tonlös aspirerad tonande
labialer *p *pʰ *b *m
dentaler *t *tʰ *d *n *l *r
sibilanter *ts *tsʰ *dz *s
velarer *k *kʰ
labiovelarer *kʷ *kʷʰ *ɡʷ *ŋʷ
glottaler *h
labioglottaler *ʔʷ *hʷ


i u
ə
a

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b] Pulleyblank (1995), s. 3
  2. ^ Norman 1988, s. 46

Tryckta källor[redigera | redigera wikitext]

  • Pulleyblank, Edwin G. 1995. Outline of Classical Chinese Grammar. Vancouver: UBC Press. ISBN 0-7748-0541-2.