Zhoudynastin

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Kinas historiatidsaxel
Förhistorisk tid
Xiadynastin 2070–1600 f.Kr.
Shangdynastin 1600–1046 f.Kr.
Zhoudynastin 1046–256 f.Kr.
Västra Zhoudynastin 1046–771 f.Kr.
Östra Zhoudynastin 770–256 f.Kr.
Vår- och höstperioden 770–481 f.Kr.
De stridande staterna 481–221 f.Kr.
Qindynastin 221 f.Kr. – 206 f.Kr.
Västra Handynastin 206 f.Kr. – 24 e.Kr.
Wang Mangs interregnum (Xin) 9–23 e.Kr.
Östra Handynastin 25–220
De tre kungadömena 220–280
Jindynastin 265–420
De sexton kungadömena 304–439
De sydliga och nordliga dynastierna 420–589
Suidynastin 581–618
Tangdynastin 618–907
De fem dynastierna och De tio rikena 902–979
 Liaodynastin 916–1125
 Jindynastin 1115–1234
Songdynastin 960–1279
Yuandynastin 1271–1368
Mingdynastin 1368–1644
Qingdynastin 1644–1911
Republiken Kina 1912–
Andra sino-japanska kriget 1937–45
Kinesiska inbördeskriget 1927–49
Taiwan 1945–
Folkrepubliken Kina 1949–

Zhoudynastin (周朝) var en kinesisk dynasti som existerade från 1045 till 256 f.Kr. Dynastin delas ofta upp i två perioder - Västra Zhou (1045771 f.Kr.) och Östra Zhou (770256 f.Kr)[1] - på grund av en flytt av makten från väst till öst år 771 f.Kr.[2] Östra Zhou delas i sin tur upp i Vår- och höstperioden (770403 f.Kr.) och De stridande staternas period (403221 f.Kr).[3]

Historia[redigera | redigera wikitext]

Den västra Zhoucivilisationen.

Västra Zhou (1045 - 771 f. Kr.)[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Västra Zhoudynastin

Zhou var i slutet av Shangdynastin en stamgrupp som levde i nuvarande Shaanxi. Efter att från början ha varit underställde den regerande Shangkungen, utbröt ett krig mellan de två grupperna runt 1045 f.Kr., vilket slutade i Shangkungens fall och Zhoudynastins början. Huvudstaden flyttades således till nuvarande Shaanxi, långt längre västerut än den skulle ligga senare, vilket gör att man kallar perioden för Västra Zhou.[2]

Man vet relativt lite om de första kungarna, utöver det att ett vasallsystem byggdes upp, där lokala härskare placerades ut i regioner för att hålla koll på befolkningen åt storkungen.[4] Under andra halvan av Västra Zhou blev lokalhärskaren allt mer självsvåldiga, och skillnaden folket såg mellan storkung och lokalhärskare började att suddas ut. Speciellt de östra domänerna, som var längst ifrån kungen och som han därför hade svårast att kontrollera, började att göra uppror.[2]

År 771 f.Kr. eskalerade upproren i att den sittande kungen, Youwang, dödades av vasallgrupper förenade med nordvästliga barbarstammar. Kungens två söner, Bofu och Pingwang, ville båda ärva makten av sin far, och började strida om den. På sin respektive sida hade de var sin uppsättning av vasallstater - Pingwang i öst, och Bofu i väst. Slutligen ärvde Pingwang makten, efter Bofus död, och för att anpassa riket till sitt stöd flyttades makten österut, till staden Luoyang.[2]

Östra Zhou (770 - 481 f.Kr.)[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Östra Zhoudynastin

Under Östra Zhou försvagades dynastins makt kraftigt, och perioden är en av de mest röriga och våldsamma i kinesisk historia. Man brukar dela upp perioden i två mindre perioder, Vår- och höstperioden (770403 f.Kr.) och De stridande staternas period (403221 f.Kr).[3]

Vår- och höstperioden (770 - 403 f.Kr.)[redigera | redigera wikitext]

I början av perioden som kallas Vår och höst fanns 148 stater som sökte makten i riket, av vilka man brukar räkna 15 som stora nog att vara ett reellt hot. Av dessa var de viktigaste Qin, Jin, Qi och Chu. Alla dessa 148 stater räknade sig som vasallstater under Zhou, men i praktiken löd de sällan under kungen.[3]

Zhous första stora hot var Zheng, som tidigare varit underställda men som nu började att ifrågasätta makten. År 707 f.Kr. bröt ett krig ut då Zhoukungen Huanwang kallade in vasallstaters arméer för att slå ut Zheng. Följden blev en katastrofal förlust i vilken kungen själv skadades, vilket öppnade för vidare kritik från andra stater. Zheng skulle dock inte hålla länge utan föll samman strax efter, och flera andra stater sökte ta över makten. Medan Zhou fortfarande regerade på pappret, var dynastin de facto maktlös.[3]

De stridande staterna (403 - 221 f.Kr.)[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: De stridande staterna

På 400-talet f.Kr. bröt öppna krig ut mellan alla större stater, och krigen blev hastigt de blodigaste i Kinas historia dittills - enligt uppgifter ska enstaka krig ofta ha tagit flera tiotusentals eller hundratusentals liv. Som följd av krigen utvecklades även krigsteknologin hastigt, och bland annat armborst och kavalleri började att användas. Det var även under denna period som Sunzi författade Krigets konst (Sunzi Bingfa), som gav råd om hur kungar kunde vinna krig genom list och taktik, vilket var nytt för denna tid.[3]

En vändpunkt för Zhoukungen var år 344 f.Kr., då härskaren över vasallstaten Wei började att kalla sig wang (kung). Snart tog flera andra stater efter, och även symboliskt började Zhous makt att förfalla på riktigt. Det dröjde därefter inte länge förrän Zhou avsattes även på pappret.[3]

Samhälle och politik[redigera | redigera wikitext]

Relativt lite förändrades politiskt och samhällesmässigt vid maktövertagandet från Shang, jämfört med hur det ofta beskrivs i kinesisk folktradition som en befrielse från de sista onda Shangkejsarna.[5]

Det var under denna period som konceptet Himlens mandat utvecklades, ett koncept som skulle vara viktig under hela Kinas imperialistiska period (fram till 1912). Himlens mandat var ett sätt att legitimera avsättningen av en kung (senare kejsare) som skötte sig dåligt. Sedan Xiadynastin hade kungen setts som en härskare utsedd av gudarna, men nu möttes Zhouhärskarna av problemet att de behövde legitimera hur de kunde avsätta den sista Shangkungen. Himlens mandat går därför ut på idén att när en kung blir så dålig att riket faller samman, har även gudarna övergivit honom, och det är därför okej att avsätta honom för en ny dynasti.[5]

Maktfördelning[redigera | redigera wikitext]

Härskarna av Zhou tog precis som sina föregångare titeln wang (kung).[6] Kungen styrde dock bara över en liten del, större delen av landet delades ut som ärftliga län till vasaller, det vill säga feodalism.[7] Vasaller kunde vara personer från den kungliga familjen, militärer eller personer från den föregående dynastin. Dessa tog upp skatt i sina län men var skyldiga att bistå kungen ifall av uppror och de betalade även en tribut till kungen. I början av perioden fanns det cirka 100 län men mot slutet återstod bara ett tiotal. Vasallerna tog dock allt mer makt ifrån kungen under perioden Östra Zhou, vilket bidrog stort till Zhoudynastins fall 256 f.Kr., då kungen avsattes av Qin.

Filosofi[redigera | redigera wikitext]

Konfucius i en traditionell avbildning.

Konfucius och hans efterträdare[redigera | redigera wikitext]

Zhoudynastin, och speciellt perioden mellan 500-talet och 200-talet f.Kr., ses ofta som Kinas filosofiska storhetstid, främst eftersom det var nu som filosofen Konfucius (551 f.Kr. - 479 f.Kr.) levde. Konfucius nedtecknade inte sina idéer själv, utan de nedtecknades av hans lärjungar efter hans död, och dessa skulle bli grunden för filosofin och religionen konfucianismen. Under Konfucius tid var konfucianismen inte en religion, men allt fler religiösa teman och idéer lades till under senare tid när filosofin mötte motstånd mot buddhismen och daoismen.[8]

Konfucius tankar var spridda i många områden, men ett återkommande tema var betoningen på humanism och holistik, samt lojalitet och konservatism. Historikern Hans Hägerdal har sammanfattat konfucianismen som "en morallära, en världssyn, en social etik, en politisk ideologi, en lärd tradition, en livsstil."[9] Konfucius betonade också värden i utbildning, ifrågasättande av härskare, och jämlikhet, vilket skulle ha stort inflytande på Kinas framtida historia. Under en stor del av historien sedan dess har konfucianismen stått emot buddhismen, och bägge har under perioder påverkat bland annat utbildningssystem och kvinnosyn, där kvinnan generellt haft det bättre under konfucianistiska perioder.[8]

Konfucius läror inspirerade bland andra Mencius (372 f.Kr. - 289 f.Kr.), en optimistisk filosof med grundtanken att människan inom sig bär en grundläggande godhet. Mencius betonade rättvisa och vad som under denna period skulle kunna beskrivas som demokrati (men som jämfört med 2000-talets politiska läge inte är i närheten av demokrati). Mencius ses av kineser ofta som "den andra vise mannen" efter Konfucius.[8]

Legalism[redigera | redigera wikitext]

Under Zhoudynastin dök legalismen upp, i grund och botten är en samling idéer och koncept om hur politik ska skötas, och hur härskare ska tampas med folket och med sina motståndare. Viktiga idéer var bland annat allmän kännedom och förtydling av lagen, och användning av både hårda straff och betydande belöningar för att kunna kontrollera folket. Läran har ofta jämförts med den senare macchivallismen i renässansens Europa.[10]

Den första viktiga legalisten anses vara Shang Yang, som skulle tjäna som den första härskaren av dynastin Qin, där flera reformer var typiskt legalistiska.[10]


Religion[redigera | redigera wikitext]

Under Zhoudynastin kom ursprunget till daoismen (även känt som taoismen), som på många sätt var konfucianismens motsats. Istället för att predika kollektiva handlingar och tankar, som konfucianismen, låg frälsningen enligt daoismen i att dra sig undan samhället och få kontroll över sin egen existens. Till skillnad från konfucianismen, som började som en verklighetsförankrad och rationell filosofi, grundade daoismen sig i religiösa föreställningar, med riter och alkemistiska experiment som inte var baserade i verkligheten. En stor del av daoismen var att leva i samspel med naturen, och att inte ödsla tid på materiella ting.[10]

Lista över regenter[redigera | redigera wikitext]

Se även Lista över Kinas kejsare
Namn Tecken Regeringsår
10461043 f.Kr.
Chéng 10421021 f.Kr.
Kāng 1020996 f.Kr.
Zhāo 995977 f.Kr.
976922 f.Kr.
Gōng 922900 f.Kr.
899892 f.Kr.
Xìao 891886 f.Kr.
885878 f.Kr.
877841 f.Kr.
Gōnghe 共和 841828 f.Kr.
Xūan 827782 f.Kr.
Yōu 781771 f.Kr.
Píng 770720 f.Kr.
Húan 719697 f.Kr.
Zhuāng 696682 f.Kr.
681677 f.Kr.
Hùi 676652 f.Kr.
Xīang 651619 f.Kr.
Qĭng 618613 f.Kr.
Kūang 612607 f.Kr.
Dìng 606586 f.Kr.
Jĭan 585572 f.Kr.
Líng 571545 f.Kr.
Jĭng 544521 f.Kr.
Dào 520 f.Kr.
Jìng 519476 f.Kr.
Yúan 475469 f.Kr.
Zhēndìng 貞定 468442 f.Kr.
Āi 441 f.Kr.
441 f.Kr.
Kăo 440426 f.Kr.
Wēilìe 威烈 425402 f.Kr.
Ān 401376 f.Kr.
Lìe 375369 f.Kr.
Xĭan 368321 f.Kr.
Shènjìng 慎靚 320315 f.Kr.
Năn 314256 f.Kr.
Hùi 255249 f.Kr.

Källor[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Ebrey, Walthall, Palanis: East Asia – A Cultural, Social, and Political History, 2006
  2. ^ [a b c d] Hägerdal, Hans (2008). ”3. Det antika Kina”. Kinas historia. Historiska media. sid. 43-46. ISBN 978-91-85873-88-3 
  3. ^ [a b c d e f] Hägerdal, Hans (2008). ”3. Det antika Kina”. Kinas historia. Historiska media. sid. 47-50. ISBN 978-91-85873-88-3 
  4. ^ Läs mer om vasallsystemet under sektionen Maktfördelning.
  5. ^ [a b] Hägerdal, Hans (2008). ”3. Det antika Kina”. Kinas historia. Historiska media. sid. 44. ISBN 978-91-85873-88-3 
  6. ^ Hägerdal, Hans (2008). ”3. Det antika Kina”. Kinas historia. Historiska media. sid. 48. ISBN 978-91-85873-88-3. ”Härskarna i de stater i söder som inte tillhörde det gamla Zhouväldet hade sedan en tid kallat sig wang, kung [...] vilket tidigare hade varit förbehållet storkungen i Luoyang.” 
  7. ^ Hägerdal, Hans (2008). ”3. Det antika Kina”. Kinas historia. Historiska media. sid. 45. ISBN 978-91-85873-88-3. ”Kinesiska marxistiska historiker har kallat Shang och det tidiga Zhou för ett slavsamhälle, under det att flera västerländska historiker har kallat det för ett "feodalt" samhälle – det senare en översättning av det inhemska kinesiska begreppet fengjian.” 
  8. ^ [a b c] Hägerdal, Hans (2008). ”3. Det antika Kina”. Kinas historia. Historiska media. sid. 51-56. ISBN 978-91-85873-88-3 
  9. ^ Hägerdal, Hans (2008). ”3. Det antika Kina”. Kinas historia. Historiska media. sid. 52. ISBN 978-91-85873-88-3. ”Det är en morallära, en världssyn, en social etik, en politisk ideologi, en lärd tradition, en livsstil.” 
  10. ^ [a b c] Hägerdal, Hans (2008). ”3. Det antika Kina”. Kinas historia. Historiska media. sid. 57-59. ISBN 978-91-85873-88-3