Grigorij Kotosjichin

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Manuskript till Kotosjichins bok

Grigorij Karpovitj Kotosjichin (ryska: Григорий Карпович Котошихин), född omkring 1630, död 1667 i Stockholm, var en rysk diplomat och historieskrivare.

Kotosjichin deltog som kanslist vid ryska legationen i de underhandlingar mellan Ryssland och Sverige, som föregick freden i Kardis (1661) samt sändes på hösten samma år ("som envoyé", enligt hans egen uppgift) med ett tsarens brev till Stockholm. Redan 1663 kom han i kontakt med den svenske kommissarien i Moskva, A. Ebers, och förrådde för denne, mot betalning, hemligheter rörande ryska kansliet. År 1664 rymde han ur ryska tjänsten till Polen, fick där anställning hos kanslern av Litauen och lovade att lämna upplysningar om tsarens politik. Han lämnade dock snart Polen, av oklar anledning, och kom på hösten 1665 i utblottat tillstånd till Narva, där han hos svenske generalguvernören Taube anmälde sig vilja ingå i svensk tjänst och avslöja ytterligare hemligheter om den ryska regeringen. Svenska styrelsen mottog anbudet, och början av 1666 anlände Kotosjichin till Stockholm. Där övergick han till lutherska läran och levde under det antagna namnet Johan Alexander Selicki. Han uppfördes i slutet av 1666 på svenska kansliets stat (bland arkivets tjänstemän), men torde mindre ha ägnat sig åt statens tjänst än åt utarbetandet av den märkliga, delvis bittra skrift om Ryssland, O Rossij v tsarstvovanie Aleksija Michajlovitja, som, efter vad allmänt erkänns, är förnämsta källan för historien om Rysslands inre förhållanden under förra hälften av 1600-talet.

Kotosjichins vistelse i Sverige fick dock en hastigt slut. I berusat tillstånd råkade han 25 augusti 1667 i ordväxling med sin värd, en rysk tolk vid namn Daniel Anastasius, och slog ihjäl denne. Han dömdes därför till döden och halshöggs i oktober samma år. Den på ryska avfattade skriften översattes omedelbart till svenska av translatorn Olof Barckhusen, men såväl den ryska originalskriften som översättningen förefaller inom relativt kort tid ha blivit fullständigt bortglömda. En rysk forskare, Sergej Solovjov, anträffade först i svenska Riksarkivet den svenska översättningen och därefter originalskriften i Uppsala universitetsbibliotek (1838). Denna trycktes i Sankt Petersburg 1840; flera upplagor har sedermera utkommit, den senaste, den fjärde, 1906. Den svenska översättningen har också utgivits (1908, av Gustaf Adde).

Källor[redigera | redigera wikitext]