Magnus Gabriel De la Gardie

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Magnus Gabriel De la Gardie med makan Maria Eufrosyne av Pfalz. Målning av Hendrik Münnichhoven från 1653.
Magnus Gabriel De la Gardie (ur Svenska Familj-Journalen)
Staty av Magnus Gabriel De la Gardie, del av John Lundqvists De la Gardiebrunnen, Nya Stadens Torg i Lidköping

Magnus Gabriel De la Gardie, född 15 oktober 1622 i Reval (nuvarande Tallinn), Estland, död 26 april 1686Venngarns slott nära Sigtuna, Stockholms län (Uppland), var en svensk greve, riksmarskalk, riksdrots, rikskansler och diktare. Han var son till Jacob De la Gardie och Ebba Brahe. Han ligger begravd i Varnhems klosterkyrka.

Biografi[redigera | redigera wikitext]

Magnus Gabriel De la Gardie studerade i Uppsala och Leiden, och vistades en tid i Frankrike. Vid sin återkomst till Sverige deltog han i Torstensons krig och blev 1645 överste vid Livgardet. Han ansågs vacker, belevad, bildad och spirituell, och vann drottning Kristinas ynnest och begåvades med höga utmärkelser och stora förläningar. Enligt vissa rykten, dock med all sannolikhet falska, skall han ha varit drottningens älskare. 1646 avgick han som extraordinarie ambassadör till Frankrike, blev 1647 riksråd med säte i Krigskollegium. 1653 förlorade De la Gardie sin gunst hos drottningen efter en omfattande förtalskampanj, och suspenderades från sina ämbeten och förvisades i december samma år från hovet. Med Karl X Gustav:s tronbestigning återvann De la Gardie konungagunsten, bland annat därför att Karl X Gustav var bror till De la Gardies hustru Maria Eufrosyne av Pfalz.[1] Äktenskapet med Maria Eufrosyne av Pfalz ingicks år 1647. Med henne fick han barnen Gustaf Adolf De la Gardie (1647-1695), Catharina Charlotta De la Gardie (Magnusdotter) (1655-1697) och Hedvig Ebba De la Gardie (Magnusdotter) (1657-?).

År 1648 blev De la Gardie general i Tyskland och deltog som sådan i Prags belägring, 1649 generalguvernör i Livland, 1651 riksmarskalk och överstemarskalk och riksskattmästare 1652. Han var även från 1654 generalguvernör i Västergötland och kansler för Uppsala universitet. I januari 1655 återinsattes han som riksskattmästare, men som såväl olämplig och själv mer intresserad av den militära banan blev han i juni samma år istället på nytt generalguvernör i Livland med uppdrag att om kungens löjtnant sörja för hela krigsväsendet i Östersjöprovinserna. Han fick även i uppdrag att med den livländska armén rycka in i Polen och där förena sig med de från Pommern utgående svenska styrkorna. Vid löningen av denna uppgift visade han mer diplomatisk än militär skicklighet. De med Polen missnöjda och av ett ryskt anfall hotade litauerna förmåddes att frivilligt ansluta sig till Sverige, men på grund av De la Gardies underlåtenhet att med väpnad påtryckning påskynda förhandlingarna fördröjdes uppgörelsen så länge, att ryssarna hann besätta Vilna och Kovno och därigenom hota den svenska marschlinjen. Hären, som redan i mitten av juni brutit upp från Riga, kunde först i december förenas med kungens armé i Elbing. Tydligare visade han sin brist på militär förmåga vid Östersjöprovinsernas försvar mot ryssarna 1656-57. Genom huvudlösa dispositioner blottställdes Livland, och endast genom fiendens oföretagsamhet undgicks en erövring. Han ådrog sig härigenom kungens häftiga missnöje och skildes i december 1657 från befälet. 1659-60 var han förste legat vid Olivakongressen. Vid Karl X Gustavs död blev Magnus Gabriel i enlighet med en utnämning dagen före kungens död 1660 rikskansler, men först efter ständernas bekräftade val erkändes han som sådant i oktober 1660. I enlighet med kungens testamente blev han medlem av Karl XI:s förmyndarregering. Han var ledare av förmyndarregering åren 1660-1672. Magnus Gabriel blev år 1680 riksdrots, vilket innebar en reträtt från rikspolitiken. Förmyndarräfsten och reduktionen drabbade honom hårt och han fick bara behålla två slott: Wenngarn och Höjentorp – en motgång som bland annat kom till uttryck i dikterna O Jesu! när jagh hädan skal och Kom, Jesus, du min Frälserman. Sin största insats gjorde De la Gardie som frikostig mecenat och främjare av konst och vetenskap. På hans initiativ inrättades år 1666 Antikvitetskollegium.

Såsom en av rikets största jordägare uppmuntrade han förläningssystemet och stimulerade knappast till någon större sparsamhet. Hans franskvänliga utrikespolitik och olyckorna under år 1675-år 1679 års krig medförde att han förlorade sitt inflytande. Han byggde och underhöll flera slott: Makalös, Karlbergs slott (om- och tillbyggnad), Venngarn, Läckö slott, Mariedals slott, Jacobsdal (senare Ulriksdals slott), Kägleholm i Väringen och Höjentorp, det senaste endast som förläning. Han hade som förläning en tid även slotten Magnushof och ArensburgÖsel, vilka han dock 1653 fick återlämna och sedan lämnade med övriga Ösel till exildrottningens underhåll. Uppgifterna om hans rikedom, frikostighet och relativa fattigdom mot slutet av livet, skall ses mot bakgrund att han fullständigt lär ha saknat sinne för hushållning. Den tidens fordringsägare hade inte några effektiva legala medel för att hävda sin rätt mot människor i hans samhällsställning. Stor del av hans förmögenhet byggde främst på konfiskation.

Bibliografi och psalmer[redigera | redigera wikitext]

O Jesu! när jagh hädan skal eller med titeln Kom, Jesus, du min Frälserman, nummer 621 i 1986 års psalmbok, som kan ses som ett exempel av de för tiden så vanliga 'dödsberedelsepsalmerna' för människor som kände att deras tid snart var tillända. Diktad 1686 och togs med i 1695 års psalmbok som nr 387.

I populärkultur[redigera | redigera wikitext]

1785 uppfördes på Gripsholm ett skådespel skrivet av Gustav III och tonsatt av Kellgren där De la Gardie framställdes som utomäktenskaplig son till kung Gustav II Adolf och Ebba Brahe.[2]

I M. R. James skräckromantiska spökhistoria Count Magnus framställs greven som ondskefull och i pakt med djävulen i sin livstid, och som om möjligt ännu värre som odöd.

Se även[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Svensk uppslagsbok, Malmö 1931
  2. ^ Sjöberg, Ragnar (1925). Drottning Christina och hennes samtid. Stockholm: Lars Hökerbergs förlag. Sid. 101-102 

Tryckta källor[redigera | redigera wikitext]

  • Abraham Peter Cronholm: Supplement till biographiskt Lexicon öfver namnkunnige svenske män, Lund, 1836, sid. 1-112
  • Johan Shöberg, "Universitetskanslern Magnus Gabriel De la Garbie. Ett 350-årsminne." Acta Universitatis Upsaliensis. Skrifter rörande Uppsala universitet. B. Inbjudningar 144. Uppsala 2005.

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]


Företrädare:
Gabriel Bengtsson Oxenstierna
Sveriges riksskattmästare
1652–1660
Efterträdare:
Gustav Bonde
Företrädare:
Erik Axelsson Oxenstierna
Sveriges rikskansler
1660–1672
Efterträdare:
Bengt Gabrielsson Oxenstierna
Sveriges kanslipresident
Företrädare:
Per Brahe d.y.
Sveriges riksdrots
1680–1684
Efterträdare:
Ämbetet avskaffat
Återinrättat 1787 med Carl Axel Wachtmeister
Företrädare:
Knut Jönsson Kurck
President för Svea hovrätt
1680–1682
Efterträdare:
Gustaf Adolph De la Gardie