Hällkista

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Resterna av en cirka 4 000 år gammal hällkista vid Delsjön i Göteborg, kistan täcktes tidigare av ett par takhällar. Carl von Linné besökte hällkistan den 11 juli 1746 och skriver om den i sin "Västgötaresa": Kungsgraven låg i sydost från Karlebäck uti en liten ätteplats med upprättade stenar: hon var 2½ famn lång, 1 famn bred och eljest byggd såsom Hjelmars grav vid Falköping.
Jättakullen, Nordens största hällkista.
I Ingemarstorp, drygt en kilometer nordöst om Södra Härene kyrka och Jättakullen låg fram till 1950-talets början en hällkista som försvann med upptagandet av ett grustag. Den var dittills orörd, så fynd av bl a 16 flintdolkar och en spjutspets hittades. Fynden visas numera på Alingsås museum.

Hällkista är en rektangulär stenkammare eller gravbyggnad från den senare delen av yngre stenåldern, eller senneolitikum, som även byggdes och användes till bronsåldern period I (ungefär 2400-1500 f.Kr). Hällkistor förekommer även under brons- och järnålder som gravkammare i rösen, högar och stensättningar, men är då oftast i mindre format än de neolitiska.[1]

Hällkistan är bildad av kantställda mer eller mindre släta och tunna stenhällar och många gånger täckt av en eller flera sådana hällar. På orter där tillgång finns på silurisk kalk kan en hel vägg eller taket bestå av en hel häll. I andra områden kan de vara byggda av ett stort antal tunna stenhällar av mindre storlek där stenarna placerats om lott eller i flera lager, men trots detta ger de inte alltid något monumentalt intryck. Hällkistorna har alltid ingången, när detta förekommer, vid ena kortsidan och kan ha två eller flera rum som är placerade på rad efter varandra. Ibland är de nedsänkta i marken och täckta av en hög eller ett röse.

Antal och utbredning[redigera | redigera wikitext]

Hällkistor är kända från Västeuropa, Medelhavsländerna och Orienten. Till Sverige kom gravtypen troligen via England. Gravar liknande de nordiska förekommer i nordvästra Tyskland. En yngre form helt under jordytan kan följas ned till Ukraina. I Danmark har hällkistorna sitt huvudområde på östra Jylland. Från Norge känner man till ett 10-tal, alla på Östlandet.[2]

Hällkistor förekommer i Sverige främst i Götalandskapen med en koncentration till södra Småland[1], Värmland och Närke. Gravtypen är även vanlig i Dalsland och Uppland, och så långt norrut som i Ångermanland känner man till hällkistor; om än yngre än de mer sydligt belägna.[2]

Antalet torde uppgå till inemot 2 000. Det råder en stor svårighet att klassificera många fornlämningar i fält, vilka berör denna typ. Många kallas stenkammargravar, där de ofta antas vara hällkistor ifall de inte kan påvisas vara dösar eller gånggrifter. Enligt Riksantikvarieämbetets fornminnesregister finns det 649 sådana hällkistor i Västergötland, 129 i Dalsland, 97 i Bohuslän, 70 i Halland och runt 100 i Värmland. Därtill finns ett mycket stort antal i Småland, samt ett visst antal i Skåne och övriga landskap i södra Sverige.

Fynd och konstruktion[redigera | redigera wikitext]

Vanliga fynd i hällkistor är bland annat fint bearbetade små pilspetsar av flinta, hängsmycken av skiffer och bärnstenspärlor. I några hällkistor har man funnit enstaka bronsföremål, vilket visar att de har använts även efter stenålderns slut. Allt detta är dock mer undantag än regel. Vanligen påträffar man flintdolkar, vilka var vanliga för sin tid, men säreget nog sällan flintskärar från samma tid och aldrig enkla skafthålsyxor, som var mycket vanliga vid den perioden. Detta antyder att de som gravlades var andra människor än de som använde flintskäror och enkla skafthålsyxor eller att dessa föremål inte hade med dödsriket att göra.

Hällkistan var ofta avsedd för flera döda, sittande eller liggande, men i de yngre hällkistorna fanns det sannolikt inte plats för mer än en enda person. Hällkistorna var liksom gånggrifterna en begravningsplats som var gemensam för många individer. De måste därför ibland öppnas för införande av nya begravningar, varvid vi kan föreställa oss att den tidigare ordningen lätt rubbades. Ofta placerades hällkistan i en ungefärlig nord-sydlig riktning, med mindre avvikelser. I de fall som det förekommer en tydlig ingång är den så gott som alltid placerad vid den södra kortsidan.

De flesta hällkistorna tycks vara omgivna av en hög eller ett flackt röse. I sällsynta fall kan de dessutom ha en kantkedja av resta stenar, glest placerade längs högens ytterkant.

Hällkistan har vanligen en rektangulär kammare och med ungefär samma bredd och höjd över hela dess längd, men ett mindre antal är snarare kvadratiska, eller kilformade där ingången är vid den smalare kortsidan. Hos de äldsta exemplaren finns ibland ett förrum (ingång), vilket då alltid befinner sig utanför ena gaveländan samt ibland är smalare än, ibland lika bred som kammaren. Öppningen från förrummet till kammaren är ibland fyrkantig (i dessa fall är bredden lika stor för båda), men vare sig förrummet är smalare eller inte, är öppningen in till kammaren ibland rund till formen, vilket uppkommit av att de två väggstenarna som utgör kortsidan eller gaveln, har varsin halvcirkulär inhuggning som tillsammans bildar ett runt gavelhål. Sådana hällkistor med rund eller oval öppning är hittills kända till ett antal av 26 stycken i Bohuslän, norra Halland, Västergötland, Närke och Östergötland. Däremot förekommer de inte alls i övriga delar av södra Sverige eller i Danmark. Man känner dock till liknande stenkammargravar med rund öppning eller gavelhål i södra England och nordöstra Frankrike, men också i Spanien och i sydvästra Tyskland, varför det förefaller sannolikt, att kännedomen om desamma kommit till Sverige därifrån.

Längden varierar ofta mellan 2-5 meter, men enstaka kan vara runt 10 meter, medan bredden är upp mot 1 meter eller som mest närmare det dubbla. Rent generellt tycks alla tidiga hällkistor vara betydligt längre än genomsnittet, medan de yngre alltid förefaller vara små och korta. De yngsta hällkistorna var sannolikt bara avsedda för en enda gravläggning, och då av en individ i utsträckt ryggläge.

Stora hällkistor kan i enstaka fall vara uppdelade i flera rum genom resta och markfasta vägghällar som avskiljare. I en enda sådan hällkista med en längd av 4,50 meter, 2,10 meter bred och 1,85 hög vid Karleby Utbogården i Västergötland har man funnit lämningar av ett 60-tal skelett samt dolkar, spjut- och pilspetsar av flinta. Två bronspärlor och ändan av en spjutspets hittades också.

Nordens största hällkista finns i Vårgårda kommun i Västergötland. Dess yttermått är 14 meter x 2 meter och ligger på Jättakullen, invid Södra Härene kyrka. Hällkistan var täckt med grus och upptäcktes då högen skulle användas som grustag. De två takhällarna kan beräknas ha en vikt av 10 ton vardera. Den näst största finns i Vilske-Kleva socken i Västergötland och den är obetydligt kortare, men bara 1 meter bred.

Hällkistan tillhör gruppen av stenkammargravar och kan indirekt ses som en utvecklingsform av gånggriften, men mellan de båda typerna är det ungefär 500 år utan något byggande och med sparsamt användande av stenkammargravar i Sverige, varför de snarare ska ses som en utveckling från snarlika typer i SOM-kulturens område i nordöstra Frankrike.

Från hällkistorna skiljer man sådana gravar (i högar), vars väggar utgörs av kullerstensmurar. En särskild gravtyp är de gravar som består av fyra små kantställda hällar och en femte som lagts över. De är för korta för att rymma ett lik och omsluter vanligen ett kärl med brända ben.

Förekomst i andra länder[redigera | redigera wikitext]

Hällkistor förekommer även i andra länder; ty. steinkisten, fr. coffres en pierres, chambres sépulcrales, allées convertes, mycket långsträckta, eng. sepulchral chambers osv.

Källor[redigera | redigera wikitext]

Small Sketch of Owl.pngDen här artikeln är helt eller delvis baserad på material från Nordisk familjebok, Hällkista, 1904–1926.

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b] Nationalencyklopedin multimedia plus, 2000
  2. ^ [a b] Carlquist, Gunnar, red (1932). Svensk uppslagsbok. Bd 13. Malmö: Svensk Uppslagsbok AB. Sid. 664 

Se även[redigera | redigera wikitext]