Neolitikum

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök

Neolitikum, bondestenåldern eller yngre stenåldern är en period i människans forntid. Neolitikum följer i Europamesolitikum medan perioden följer direkt på paleolitikum, till exempel i bördiga halvmånen. Under den yngre stenåldern infördes jordbruk och boskapsskötsel. Människan blev också i ökad grad bofast. Befolkningen ökade och nya redskap utvecklades. Stonehenge är ett exempel på monumentala byggnadsverk som uppfördes under denna tid.

Innebörd[redigera | redigera wikitext]

Före bondestenåldern levde människorna nomadiskt som samlare och jägare. Övergången till bondestenålder är en av de allra mest omvälvande förändringarna i människans historia. Den centrala förändringen är att man börjar odla grödor. Med odlandet följde naturligt en mer bofast livsstil, senare följde också ett domesticerande och uppfödande av boskap. Detta skedde på flera platser i världen, oberoende av varandra, med början för ungefär 10 000 år sedan. Från dessa platser har de nya metoderna spritt sig till resten av mänskligheten.

Den neolitiska revolutionen[redigera | redigera wikitext]

Den neolitiska revolutionen är ett begrepp som den australiske arkeologen Gordon Childe myntade på 1920-talet för omstruktureringen från jägar- och samlarsamhället till ett samhälle där människorna i huvudsak försörjer sig genom jordbruk och djurhållning. Detta är också den förändring som markerar övergången mellan äldre och yngre stenåldern. De äldsta spåren av sädesodling och djurhållning är cirka 10 000 år gamla. Jordbruket uppkom i Sydvästasien (bördiga halvmånen), men en självständig utveckling mot jordbruk kan också sägas finnas i Mellanamerika och Kina. Jordbruket spred sig sedan relativt snabbt genom hela världen. Uttrycket syftar på den stora effekt denna förändring hade på de samhällen som började odla i stället för att leva som jägare och samlare.

Möjliga förklaringar[redigera | redigera wikitext]

En förklaringsmodell för neolitiseringen gör gällande att det för omkring 12 000 år sedan blev ont om vatten. Nomadiska folk tvingades då att utveckla nya metoder att skaffa sig mat. Klimatförändringarna gjorde att människorna blev tvungna att arbeta hårdare och förflytta sig längre sträckor i sökandet efter mat. Under en tid av flera tusen år anpassade sig de nomadiska folken till den förändrade omgivningen. Jägare-samlare började stanna där de hade tillförlitlig tillgång till vatten och föra dit frön från växter, så att växterna växte upp nära bostaden. Andra förklaringar kan vara av social art, eftersom jordbrukande samhällen medför en annan organisation som ofta ger en utpräglad hierarkisk skiktning.

Konsekvenser[redigera | redigera wikitext]

När väl odlandet hade kommit igång, förändrades de odlade växternas genetiska egenskaper. Detta medförde att de till exempel fick högre energiinnehåll. De första grödor som domesticerades på detta sätt var spannmål. Växter som hade oönskade egenskaper som obehaglig smak eller små frön klarade sig sämre i den nya situationen, där människor i hög grad påverkade växternas förutsättningar.

När de tidiga odlarna hade lärt sig tekniken väl och fått bra grödor, fick de ett överskott som behövde lagras. Det nomadiska livet de hade tidigare gjorde att det var svårt att lagra mat. Kombinationen av bofast livsstil och spannmål som basföda gjorde lagring av mat möjlig. Med större tillgång på mat ökade befolkningen och specialisering i olika yrkeskategorier blev möjlig. Detta ledde i sin tur till ytterligare utveckling av avancerad teknik.

Jordbruket krävde i viss mån en bofast livsstil och kunde ge tillgång till betydligt mer mat per ytenhet. Detta medförde att människorna kunde leva i större grupper än tidigare. Den neolitiska livsstilen var också mer arbetsintensiv och betydde troligen att varje familj behövde fler barn, något som ytterligare bidrog till befolkningsökningen. De större och tätare samhällena stimulerade i sin tur utvecklandet av nya maktstrukturer. Matöverskottet gjorde att hövdingar kunde försörjas av den underlydande befolkningen och inte själva behövde arbeta på fältet för att få tillgång till mat, utan denne fick andra arbetsuppgifter istället. Senare gav domesticerade djur tillgång till nya textilmaterial och transportmetoder.

Ytterligare en konsekvens av neolitiseringen var att kosten blev ensidigare och en rad nya sjukdomar (bland annat karies) uppkom för första gången hos människor.

En annan konsekvens var den förändrade synen på fortplantning. Från att tidigare ha trott på "Den stora modern" som alltings skapare övergick många till att tro på "Den stora fadern" som alltings skapare eftersom man jämförde spermier med frön och kvinnor med åkermark. Denna förändrade världsbild kom även att påverka många av de religioner som växte fram under denna period, som t. ex. de abrahamitiska religionerna.[källa behövs]

Utbredning och historia[redigera | redigera wikitext]

[1] Övergången från ett mindre bofast jägar- och samlarsamhälle var en mycket lång process, som bäst kan följas längs de bergiga utkanterna av ”den bördiga halvmånen” i Främre Orienten, d. v. s. höglandet längs Zagrosbergen i öster och Levanten i väster i nuvarande Irak och Iran.

Ett betydelsefullt steg togs, när jägarna började specialisera sig på ett visst villebråd, i Zagrosområdet exempelvis på getter, d. v. s. tänkbara prototyper till tamfåret. Än mer betydelsefullt blev det specialiserade sökandet efter vissa vilda sädesslag som så småningom kunde börja odlas. Redan omkring 8000 år f. Kr. odlades i både Zagros och Levanten tvåradigt korn (Hordeum spontaneum), emmer (Triticum dicoccoides) och enkorn (Triticum boeoticum).

De vilda prototyperna till dessa odlade sädesslag förekommer fortfarande i dessa områden, och deras utbredning ger, med hänsyn tagen till vissa klimatförändringar under de senaste tiotusen åren, en god fingervisning om var de första odlingsförsöken gjorts. De var troligen en nödvändig anpassning till klimatet efter den senaste nedisningen med påföljande svåra försörjningsproblem.

Övergången till ett bofast levnadssätt skedde mellan det nionde och sjunde årtusendena f. Kr. i de delar av sydvästra Asien där prototyperna till de första domesticerade djuren förekom i vilt tillstånd, och till de mera betydelsefulla boplatserna från den här tiden hör Shanidar och Jarmo i det kurdiska området samt Jeriko i den s. k. natufienkulturen.

Omkring 6000 f. Kr. var dessa tidiga bondesamhällen så pass utvecklade, att folk bodde i byar byggda av soltorkat tegel. De gamla husgrunderna bildar de s. k. tells, konstgjorda kullar med olika bosättningar under lång tid. Keramik uppträder för första gången. Grunden var lagd till de senare framväxande, skriftförsedda högkulturerna i dalgångarna kring Eufrat och Tigris, Indus och Nilen.

De första jordbrukarna i Europa invandrade till Grekland från Främre Orienten och bildade bl. a. Sesklokulturen i Thessalien omkring 5500 f. Kr. Över Centraleuropa spred sig sedan de bandkeramiska kulturerna. Viktiga tidiga jordbrukskulturer utgör bl. a. Starcevo i Jugoslavien, Körös i Ungern, Camp de Chassey i Frankrike och Windmill Hill i England.

Ungefär samtidigt uppstod i Kina den första jordbrukskulturen, Yang-Shao, med hirs och ris som viktiga sädesslag. På den amerikanska kontinenten var situationen delvis en annan, grödorna var av helt annat slag än de som fanns i Gamla världen och majsen blev tidigt, omkring 5500 f. Kr., det viktigaste sädesslaget för systematiskt insamling. Jordbrukets framväxt skedde bl. a. i Mexiko (Tehuacándalen och Sierra Madre), och ca 3400 f. Kr. dök de första spåren av majsodling upp, tillsammans med odling av bönor och pumpa. Här, liksom i floddalarna i Gamla världen, bidrog det bofasta levnadssättet snart till uppkomsten av en rad högkulturer.

Omkring 4300 f.Kr. nådde bönderna för första gången Norden med den s. k. trattbägarkulturen. Man odlade vete och korn (enkorn och emmer) i svedjebruk och höll sig med hornboskap, får och svin. Till våra tidigaste boplatser i Sverige från tidig-neolitisk tid hör Oxie och Värby i Skåne samt Östra Vrå i Södermanland. Som plog använde man tidigt årder, men först under bronsåldern (1800 – 500 f. Kr.) kan typerna fastställas med hjälp av plöjningsscener på hällristningarna: krokårder, bågårder och stångårder, av vilka det enkla krokårdret troligen var vanligast.

Källor[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Bra Böckers lexikon, 1978

Se även[redigera | redigera wikitext]