Ismås
| Ismås Status i världen: Nära hotad[1] | |
 Adult ismås | |
| Systematik | |
|---|---|
| Domän | Eukaryoter Eukaryota |
| Rike | Djur Animalia |
| Stam | Ryggsträngsdjur Chordata |
| Understam | Ryggradsdjur Vertebrata |
| Klass | Fåglar Aves |
| Ordning | Vadarfåglar Charadriiformes |
| Underordning | Lari |
| Familj | Måsfåglar Laridae |
| Släkte | Pagophila Kaup, 1829 |
| Art | Ismås P. eburnea |
| Vetenskapligt namn | |
| § Pagophila eburnea | |
| Auktor | Phipps, 1774 |
| Utbredning | |
 | |
Ismås (Pagophila eburnea) är en högarktisk fågel i familjen måsfåglar inom ordningen vadarfåglar.[2]
Utseende och läte
Ismåsen är stor som en fiskmås, men känns kraftigare och mer kompakt på grund av sina bredare vingar, tjockare kropp, och kortare hals och fötter. Den flyger med spänstiga, lätta, fjädrande vingslag.
Ismåsen har två åldersklasser. Den adulta fågeln är helvit med svarta ben, grå näbb med gul näbbspets. Förstaårsfåglarna (1K) har vit dräkt som är beströdd med svarta prickar på vingarna och med ett gråsmutsigt ansikte. Den har ett tärnliknande läte: kriääh.
Utbredning och systematik
Ismåsen har en cirkumpolär utbredning i de högarktiska områdena där den finns ute på isvidderna och vid karga kuster. Den är ensam monotypisk art i sitt släkte Pagophila. Dess närmaste släkting är tärnmåsen (Xema sabini).
Ismås i Sverige
Ismåsen är en sällsynt gäst i svenska farvatten och har observerats vintertid vid ett 20-tal tillfällen. Första dokumenterade observationen skedde 1818 i Halland. Den har främst observerats kring Sveriges västkust men även utmed Östersjöns kust, vid Vänern, i Lycksele lappmark och som längst söderut i Simrishamn.[3]
Ekologi
Det råder stora luckor i kunskapen om ismåsen. Den häckar vid klippor och lägger ett till tre olivfärgade ägg på marken i ett bo som är fodrat med mossa och sjögräs. Fågeln lever av fisk och kräftdjur men äter också kadaverrester av exempelvis säl. Den är känd för att följa efter isbjörnar, vars exkrementer den också äter, och andra rovdjur för att äta av bytesrester.
Status och hot
Internationella naturvårdsunionen IUCN kategoriserar ismåsen som nära hotad på grund av att den minskat kraftigt i vissa områden. Fortfarande är kunskapen begränsad om dess status i hela utbredningsområdet. Troliga faktorer bakom ismåsens försvinnande är klimatförändringar, miljöförstöring samt jakt och övrigt intrång av människan i dess häckningsområden.[1] Världspopulationen uppskattas till mellan 58.000 och 78.000 individer.[1]
Namn
Fågeln har på svenska också kallats vitmås.[4]
Bilder
-
Två ismåsar norr om Spetsbergen. -
Ismås på Spetsbergen. -
Ismås i flykten.
Referenser
- Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia, Ivory Gull.
Noter
- ^ [a b c] Birdlife International 2012 Pagophila eburnea Från: IUCN 2014. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2014.3 www.iucnredlist.org. Läst 1 februari 2015.
- ^ Clements, J. F., T. S. Schulenberg, M. J. Iliff, D. Roberson, T. A. Fredericks, B. L. Sullivan, and C. L. Wood (2014) The eBird/Clements checklist of birds of the world: Version 6.9 http://www.birds.cornell.edu/clementschecklist/download, läst 2015-02-01
- ^ Fyndhistorik för ismås i Sverige, Sveriges ornitoligiska förening, läst 2016-03-05
- ^ Tyrberg, Tommy (1996) Svenska fåglars namn, Stockholm, Sveriges ornitologiska förening
Källor
- Lars Larsson, 2001, Birds of the World, CD-rom
- Killian Mullarney, Lars Svensson och Dan Zetterström (1999). Fågelguiden. Stockholm: Albert Bonniers Förlag. sid. 180-181. ISBN 91-34-51038-9
