Järnverk

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Stålarbetare arbetandes i järn- och stålverket Třinecké železárny i Třinec, Tjeckien.

Ett järnverk eller stålverk är en industriell anläggning för järn- och stålproduktion. Ett järnverk kan bestå, beroende på produktionen, av masugn, koksverk, stålugnar, stålreningsutrustningar, gjuteri, valsverk, smedja, verkstäder av olika slag samt laboratorium. Idag har benämningen järnverk ofta ersatts av stålverk,[1] som dock även kan syfta på den del av anläggningen där stålugnarna finns.[2]

Historia i Sverige[redigera | redigera wikitext]

I äldre tider kallades verken järnbruk, av vilka många etablerades i Sverige på 1600-talet. Orsaken till järnbrukens uppkomst var att det saknades kunskaper i Sverige att förädla tackjärnet, varför Gustav Vasa lät inkalla ämbetsmän och smeder från utlandet vilka bildade egna korporationer. Likaså adelsmän och rika borgare uppmuntrades av staten att anlägga bruk, eftersom järnet var viktigt för ekonomin och samhället.[3] Järnbruken hade som regel ensamrätt på att förädla tackjärn till stångjärn. Vid bruken kunde också tillverkas knippjärn, spik och svartsmide, och hammaren uppkallades efter typen av produkter som tillverkades: hammarsmedja, stångjärnshammare, knippsmedja och spiksmedja. Ett bruk kunde ha flera olika hammare. Den smed som arbetade där kallades hammarsmed.

De enskilda brukens produktion reglerades av det privilegiebrev som det erhållit, och varierade därför mycket, och berodde bland annat på tillgången på skog till kolning och strömt vatten. Det var inte ovanligt att bruken låg på annan ort än bergsbruken som tillverkade deras tackjärn. Till skillnad från bergsmännen i bergsbruken var järnbrukens ägare mera av godsägare, och kallades brukspatroner eller bruksherrar. Vid järnbruken växte brukssamhällen upp, allt eftersom bruken behövde arbetskraft. Bruken som industri- och ägandeform ersattes med tiden av bolag.

Ett järnverks olika anläggningar[redigera | redigera wikitext]

Ett typiskt järnverk för malmbaserad järntillverkning har en masugn (hytta) för att reducera järnmalmen till råjärn (tackjärn). Ett koksverk finns även, där koks framställs av stenkol. Koksen används i masugnen både som alstring av värme och som reduceringsmedel. Före 1900-talet användes däremot träkol, lagrat i stora kolhus.

Råjärnet transporteras till stålverket i en cigarrformad järnvägsvagn som kallas torped. I stålverket finns det ugnar för raffinering (färskning) av råjärnet till råstål. Ugnarna kan vara av olka typer, t.ex. martinugnar, LD-konvertrar, OBM-konvertrar etc. För skrotbaserad ståltillverkning, dvs. då råvaran inte är malm utan skrot, används elektrostålugnar, såsom ljusbågsugnar eller induktionsugnar.

Råstålet tappas därefter i en skänk, dvs. en behållare infodrad med eldfast tegel. Stålet kan nu efterbehandlas genom vakuumbehandling och legeringstillsatser tillsättas i stålverket.

Från skänken kan stålet tappas i gjutformar av gjutjärn, s.k. kokiller, för vidare behandling i valsverket. Numera används dock vanligen stränggjutning, dvs. valsningen till färdiga ämnen, slabs, sker direkt vid tappningen ur skänken genom kylning längs en linje av stödrullar.

I valsverket förändras ämnenas form, men även deras egenskaper. Det kan finnas både varmvalsverk och kallvalsverk. Valsverken kan också indelas efter vilka slutprodukterna är, t.ex. bandvalsverk, trådvalsverk, plåtvalsverk, rörvalsverk etc.

I gjuteriet gjuter man komplicerade former som inte går att åstadkomma genom valsning.

Grövre produkter som inte går att valsa smides ofta, vilket sker i järnverkets smedja med hydraulisk press.

Verkstäderna sörjer för underhåll och reparationer av maskiner och utrustning.

Järnverkets laboratorium gör olika prov och analyser av de tillverkade produkterna för att kunna finna möjligheter att förbättra deras egenskaper, och försöker därmed även utveckla järnverkets processer.


Större järnverk i Sverige[redigera | redigera wikitext]

Se även[redigera | redigera wikitext]

Källor[redigera | redigera wikitext]

Fotnoter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Nationalencyklopedin, på internet, besökt 25 maj 2010, uppslagsord: järnverk
  2. ^ Nationalencyklopedin, på internet, besökt 25 maj 2010, uppslagsord: stålverk
  3. ^ http://www.jarnriket.com/_old/bergsman/ramdokument/23-04_tyska_smeder.htm

Tryckta källor[redigera | redigera wikitext]

Vidare läsning[redigera | redigera wikitext]

  • De Geer, Gerard (1960). Järnet: stormakt i svenskt näringsliv. Stockholm: Rabén & Sjögren. Libris 907715 
  • Fritz, Martin (1997). Svenskt stål. Nittonhundratal. Från järnhantering till stålindustri. Stockholm: Jernkontoret. Libris 8383988 
  • Furuskog, Jalmar (1938). Det svenska järnet genom tiderna. Vi och vår värld. Stockholm: Åhlén. Libris 412067 
  • Furuskog, Jalmar (1924). De värmländska järnbruken: kulturgeografiska studier över den värmländska järnhanteringen under dess olika utvecklingsskeden. Filipstad: Bronellska bokhandeln. Libris 8286 
  • Järn- och stålframställning. Utvecklingen i Sverige 1850 till 2000. Stockholm: Jernkontoret. 2004. Libris 9632455 
  • Stockman, Sven K. (1922). Den svenska järnhanteringens utveckling med särskild hänsyn till åren 1890-1913: utredning. Tull- och traktatkommitténs utredningar och betänkanden, 99-2637067-5 ; 16Statens offentliga utredningar, 0375-250X ; 1922:52. Stockholm. Libris 1882224