Bessemermetoden

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Bessemerblåsning vid Republic Steel:s stålverk i Youngstown, Ohio, USA 1941.

Bessemermetoden eller bessemerprocessen är en metod för framställning av götstål, patenterad av den engelske ingenjören Henry Bessemer 1855.

Metoden går ut på att ”färska” flytande tackjärn till smidbart stål. Genom att blåsa luft genom smältan oxideras det kol, mangan och kisel jämte delar av järnet. Kolet avgår som koloxid och kolsyra, medan mangan och kisel flyter upp på järnmassans yta som slagg.[1] Det första försöket gjordes i en degel av lera, och luften inpressades genom rör i degeln lock. Blästerrröret genom vilket syre fördes in i smältan igensattes dock väldigt lätt, och redan 1855 kom Bessemer på tanken att använda rörliga ugnar för sin metod, och 1858 hade han den första ugnen av detta slag, den så kallade konvertern färdig.

För framställning av mindre kvantiteter, särskilt vid tillverkning av stålgjutgods användes en modifikation av Thomasprocessen, den så kallade lillbessermetoden, vilken använde konvertrar med inblåsning av luften från sidan.[2]

De första försöken med Bessemers process utfördes i Sverige genom grosshandlaren Pontus Kleman vid Dormsjö under ledning av John Leffler i början av 1857. Resultatet av detta försök blev klent, järnet blev alldeles för kallt och stelnade till största delen i ugnen. Trots det inköpte Göran Fredrik Göransson Bessemers patent i Sverige samma år, och inledde i november experiment med metoden vid Edskens masugn, som hörde till Högbo Bruk. Till en början användes samma typ av ugn som vid Dormsjö, men sedan byggdes en ny ugn efter ritningar av Bessemer, vilken senare kom att benämnas "svensk" var fast stående. Den bestod av två rader formor kring ugnen helt nära bottnen. Resultaten blev dock dåliga då man använde samma tackjärn som för lancashiresmidet, järn med låg kisel- och manganhalt, och dessutom hade man för svag pression på blästern. Järnet blev blåsigt och svalt och kunde endast delvis tappas ur ugnen.[3]

Genom en lycklig tillfällighet kom man, då ugnen skulle ombyggas att bortta övre radens formor och göra formöppningarna i den undre större. Genom detta fick man en varmare gång i ugnen, och den 18 juli 1858 genomfördes den första blåsingen med lyckat resultat. Trots framgångarna dröjde det innan metoden fick genomslag. Göransson lät 1862-1863 bygga ett nytt järnverk med riktiga bessemerkonvertrar i Sandviken. Omkring 1865 fick metoden fullt erkännande, och därefter infördes bessemermetoden vid flera större järnverk som Domnarvet, Iggesund, Västanfors, Björneborg med flera platser.[4]

Tidigare använda hantverksmässiga metoder slogs helt ut av denna uppfinning, men den kunde endast användas för fosforfattigt järn. En utveckling av metoden kallad thomasprocessen kunde använda även fosforrik råvara. Som en biprodukt av den senare metoden fick man så kallad thomasfosfor, som under lång tid användes för gödsling inom jordbruket.

De båda förädlingsmetoderna är nu historiska, men anses ha haft en avgörande betydelse för den framväxande industrialismen.

Världens troligen enda bevarade bessemerverk på ursprunglig plats finns inne på Uddeholms AB:s industriområde i Hagfors.

Bildgalleri[redigera | redigera wikitext]

Se även[redigera | redigera wikitext]

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]

  • ^ Carlquist, Gunnar, red (1939 (nyutgåva)). Svensk uppslagsbok. Bd 3. Malmö: Svensk uppslagsboks förlag AB. Sid. 878 
  • ^ Carlquist, Gunnar, red (1939 (nyutgåva)). Svensk uppslagsbok. Bd 3. Malmö: Svensk uppslagsboks förlag AB. Sid. 880 
  • ^ Uppfinningarnas bok band V, 2:a upplagan, s. 365-366.
  • ^ Uppfinningarnas bok band V, 2:a upplagan, s. 365-366.