Jacques-Louis David

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Jacques-Louis David – Självporträtt (1794). Louvren i Paris
Jacques-Louis David – "Horatiernas ed" (1784). Louvren, Paris
Marats död (1793).

Jacques-Louis David, född 30 augusti 1748 i Paris, död 29 december 1825 i Bryssel, var en fransk målare under nyklassicismens epok.

Louis's Liv och hans verk David är den ledande gestalten inom nyklassicismen, men han skolades av Joseph Marie Vien i en rokokotradition i Bouchers anda. 1775 vann han det stora akademiska priset, vilket gav honom möjlighet att under flera år uppehålla sig i Rom, där han studerade antik skulptur, samt verk av Rafael och Michelangelo, och därmed frigjorde sig från rokokons arv och istället anknöt till klassicismen. Vid sin återkomst till Paris 1780 ställde han ut tavlan Den blinde Belisar. Med tavlan Andromache vid Hektors lik invaldes han 1783 i franska konstakademin. Efter att ha återvänt för andra gången till Rom målade han tavlan Horatiernas ed, som visades 1784 i Rom och Paris och genast erkändes som ett banbrytande verk. Färgerna var lysande och klara och teckningen fast, okonstlad och kraftfull. I motivet fanns ett budskap om en återgång från den nöjeslystna och sorgfria aristokratins förströelser till den romerska republikens traditionellt stränga dygder.

David blev praktiskt taget konstdiktator i Frankrike under tiden från revolutionens början 1789 till Napoleon I:s fall 1815. Få män har utövat en sådan makt över sin egen tids konst och smak. Hans motiv, allegoriska, historiska och mytologiska, och hans sökande efter den ideala skönheten med utgångspunkt från den klassiska skulpturens förmenta lagbundenhet skulle bli kännetecknande för den akademiska konsten under 1800-talet. Han påverkade även svensk konst, vilket kan ses i Carl Jonas Love Almqvists tavla som visar en detalj ur Sabinskornas bortrövande.

Almqvists tavla, Sabinskornas bortrövande.

David hyllade revolutionens segrar, som Eden i Bollhuset och lovprisade dess martyrer, till exempel i Marats död. I den ödesmättade Liktorerna hembär Brutus söners lik återkommer temat med republikanska dygder. David var själv en deputerad medlem av nationalkonventet och ledde som sådan statens konstföretag och orsakade bland annat akademins upphävande 1793. Han fängslades tillfälligt efter Robespierres fall (1794). Från cellen målade han Utsikt över Luxembourgträdgården, ett litet mästerverk inom landskapsmåleriet, mycket romantiskt och varmt uttrycksfullt. Hans porträtt är långtifrån stränga, till exempel de av makarna Sériziat och den berömda skönheten Madame Récamier (1800).

David blev senare Napoleons skildrare framför alla andra och kejsarens hovmålare, med verk som Bonaparte till häst vid S:t Bernhard (1800) och Napoleons kröning (1804), och i skapandet av empirstilen spelade hans verk en fundamental roll. Efter restaurationen måste David, som röstat för kungens avrättande lämna Frankrike. Han slog sig ned i Bryssel, där han bodde fram till sin död, och fortsatte sin konstnärliga verksamhet, och därigenom fick stor betydelse även för belgiskt måleri.

Konstnären finns representerad på bland annat Belvedere i Wien.

Målningar (urval)[redigera | redigera wikitext]

  • Den bilnde Belisar (1780)
  • Andromache vid Hektors lik (1783)
  • Horatiernas ed (1784)
  • Paris och Helenas kärlek (1788)
  • Liktorerna hembär Brutus söners lik (1789)
  • Marats död (1793)
  • Sabinskorna (1799)
  • Napoleon vid Sankt Bernhard (1800)
  • Madame Récamier (1800)
  • Napoleons kröning (1804)
  • Påve Pius VII (1805)
  • Napoleons kröning (1808)
  • Örnarnas fördelande (1810)
  • Leonidas vid Thermopyle (1814)

Källor[redigera | redigera wikitext]

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]