Agatha Christie

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Agatha Christie
Agatha Christie.png
Pseudonym Mary Westmacott
Född 15 september 1890
Torquay, Devon, Storbritannien
Död 12 januari 1976 (85 år)
Wallingford, Oxfordshire, Storbritannien
Yrke Författare
Nationalitet Storbritannien
Genrer Deckare, Thriller, Kärleksroman
Framstående verk Tio små negerpojkar
Råttfällan
Make/maka Archibald Christie (1914–1928)
Max Mallowan (1930–1976)
Influenser Edgar Allan Poe, Anna Katharine Green, Sir Arthur Conan Doyle, G. K. Chesterton
Influerade Ruth Rendell, P. D. James, Robert Barnard
Officiell webbplats

Dame Agatha Mary Clarissa Christie, född Miller 15 september 1890 i Torquay, Devon, död 12 januari 1976 i Wallingford, Oxfordshire, var en brittisk deckarförfattare.

Efter William Shakespeare är Agatha Christie världens bästsäljande författare med 2,5 miljarder sålda böcker på engelska och 1,5 miljarder böcker på 103 andra språk.[a][källa behövs] Hon är allmänt känd som ”Detektivromanernas drottning” och är tillsammans med Arthur Conan Doyle den som har format deckargenren mest. Hennes mest kända detektiver är den excentriske belgaren Hercule Poirot och den ensamstående äldre damen Miss Marple. Hon publicerade även romaner under pseudonymen Mary Westmacott.

Christie var mycket produktiv och skrev totalt ett åttiotal detektivromaner och noveller, ofta två–tre per år. Trots att hon tyckte om att bryta traditionella mönster i sina deckare – hennes Dolken från Tunis är berömd för sitt överraskande slut – var hon mån om att alltid vara rättvis mot läsaren så att all information för att lösa gåtan finns tillgänglig innan förklaringen ges.

Hon skrev även flera framgångsrika teaterpjäser. Pjäsen Råttfällan (The Mousetrap) innehar världsrekord som den teaterpjäs som spelats längst tid. Den sattes upp för första gången 25 november 1952Ambassadors Theatre i London och spelas fortfarande (2012) efter 60 år och omkring 25 000 föreställningar. Pjäsen Åklagarens vittne adapterades 1957 till en välkänd film med Charles Laughton och Marlene Dietrich i huvudrollerna.

De flesta av hennes böcker och noveller har filmats, många fler än en gång. Engelska BBC har producerat TV-serier och radioserier med de flesta Poirot- och Marple-historierna, och Granada Television har producerat en lång serie med David Suchet som Poirot.

Biografi[redigera | redigera wikitext]

Agatha Mary Clarissa Miller föddes i Torquay i Devon. Hennes far var amerikan och hennes mor brittiska, men hon växte upp i England och skaffade aldrig amerikanskt medborgarskap.

Under första världskriget arbetade hon på ett sjukhus och senare på ett apotek, där hon lärde sig om gifter; något som hon senare ofta skulle använda i sina böcker. Samtidigt började hon att skriva som svar på en utmaning från hennes syster: ”skriv en kriminalhistoria som är olöslig”. Hennes försök, En dos stryknin, som introducerade belgaren Hercule Poirot som detektiv, publicerades inte förrän 1920, men anses vara en klassiker i genren.

På det privata planet sammanträffade bokutgivningen i stort sett med att hon fick sin enda dotter, Rosalind. Dottern föddes i ett olyckligt äktenskap, inlett 1914, med piloten överste Archibald Christie. Äktenskapet avslutades i samband med en annan milstolpe i Agatha Christies författarskap, den berömda Dolken från Tunis, skriven omkring 1925, som blev mycket omskriven. Överste Christie avslöjade för Agatha att han hade en otrohetsaffär med en annan kvinna i slutet av 1926 och två år senare fullföljde de skilsmässan.

I december 1926 blev det stor uppståndelse i engelska pressen då Agatha Christie var spårlöst försvunnen. Hennes bil återfanns övergiven vid ett kalkbrott. Efter elva dagar återfanns hon på ett hotell i Harrogate, registrerad under sin makes nya kvinnas namn. Hon påstod sig ha tappat minnet på grund av ett nervöst sammanbrott orsakat av moderns död och det stormiga första äktenskapet. Än idag går åsikterna isär huruvida detta var ett publicitetstrick, en hämnd på maken eller en verklig minnesförlust, men Christie höll ända fram till sin död fast vid historien att hon tappat minnet. 1979 kom filmen Agatha som behandlade försvinnandet.

Christies gravvård

Några år efter försvinnandet mötte Agatha Christie sir Max Mallowan, en brittisk arkeolog som hade specialiserat sig på Mellanöstern. Mallowan var 14 år yngre än henne. Trots att han var katolik och hon var frånskild gifte de sig 1930. Som författare behöll hon namnet Agatha Christie, men privat kallades hon fru – sedermera ladyMallowan. De flyttade och bodde i flera år i Bagdad i Irak, men gjorde även flera resor tillsammans till olika delar av världen, vilket gav henne material till flera av hennes böcker, till exempel Döden på Nilen och Mord i Mesopotamien. Deras äktenskap var lyckligt och varade ända till hennes död.

Christie adlades 1971 av den brittiska drottningen och året efter förärades hon Svenska Deckarakademins Grand Master-diplom för lång och trogen tjänst.

Agatha Christie dog vid 85 års ålder den 12 januari 1976 efter en kortare förkylning i sitt hem, Winterbrook House, Cholsey nära Wallingford i Oxfordshire. Hon är begravd på Saint Marys kyrkogård i Cholsey i samma grevskap. Året därefter publicerades hennes självbiografi.

Christies enda barn, dottern Rosalind Hicks, dog den 28 oktober 2004, också vid 85 års ålder. Numera går royaltypengarna till Christies enda barnbarn, dottersonen Mathew Prichard.

Författarskap[redigera | redigera wikitext]

Christie är vid sidan av Conan Doyle den enda av deckarförfattarna från genrens guldålder som fortfarande lever kvar i medvetandet hos stora delar av befolkningen. Hennes popularitet beror på många olika faktorer. Två är oomtvistade: hennes produktivitet (hon skrev 84 mysterieromaner och dito novellsamlingar, femton deckarpjäser, sex romantiska romaner, två diktsamlingar, två memoarer och en barnbok) samt hennes långa karriär (från 1920 till 1976). Berättelsen om Christies framgång är dock mer komplicerad än så, och hon mötte inte samma kritik under hela sitt författarskap.

Christies första bok blev väl mottagen, men inte någon bästsäljare. Hon följde upp den med ett antal spionromaner, spänningsromaner och spionsatirer, bland annat med paret Tommy och Tuppence som huvudpersoner, som visserligen var välskrivna, men aldrig heller rönte några större framgångar. Det visade sig snart att Christies styrka låg i deckargåtan och när hon återgick till Hercule Poirot som huvudperson i romanen Dolken från Tunis (1926) fick hon sin första framgång som författare. Eftersom boken innehöll ett berättargrepp som nästan var tabu inom deckargenren blev den mycket omskriven, och det ledde till höga försäljningssiffror.

För att inte fastna med Poirot började hon omkring 1927 även att skriva om miss Marple. Marple var en figur som Christie trivdes bättre med än Poirot, och kvaliteten i berättelserna höjdes när hon hade hittat sina två huvuddetektiver. Hon skrev omväxlande om de två figurerna, även om hon också skrev några om mr Harley Quin, några om Parker Pyne, och några utan de vanliga rollfigurerna.

Åren mellan 1934 och 1941 kallas ibland Christies guldålder (den sammanföll ganska väl med deckargenrens guldålder). Det är nu hon skriver ABC-morden, Mord i Mesopotamien och Tio små negerpojkar/Och så var de bara en – böcker som betecknas som deckarklassiker. Tio små negerpojkar är med sina 115 miljoner sålda exemplar världens mest sålda deckare.[b][källa behövs]

Efter guldåldern, under andra världskriget, fick Poirot vila ett tag, och miss Marple fick huvudrollen i ett antal romaner, till exempel Liket i biblioteket och Ett mord annonseras. När kriget var slut och Christie bodde mer permanent i Mellanöstern kom flera böcker med motiv från den regionen, såsom Slutet blir döden och En flicka kom till Bagdad (som är en återgång till hennes tidigare spionhistorier). Hennes berättelser från den perioden anses allmänt[enligt vem?] lite svagare, eftersom intrigerna inte håller lika hög klass.

Några av de senare romanerna återgår dock till Christies vanliga standard, och till exempel Klockorna och Spegeln sprack från kant till kant kan mäta sig med hennes tidigare mästerverk.

Stil och återkommande teman[redigera | redigera wikitext]

De flesta av Christies romaner äger rum antingen i en högreståndsfamilj eller under en resa, något som skapar ett slutet sällskap med ett bestämt antal misstänkta när väl mordet sker. Morden som sker i högreståndsfamiljer utspelar sig oftast på engelska landsbygden. Christiekännaren Colin Watson menar att byarna är nästintill oskiljbara, och har därför myntat begreppet Mayhem Parva (engelska för lilla förödelsen) som ett samlingsnamn. Mayhem Parva är isolerad från resten av Europas politiska och samhälleliga förändringar och innehåller fler människor över medelåldern än under, inklusive ett stort antal präster och bridgespelare. Liksom Christie är de flesta invånarna för dödsstraffet och att bevara de sociala rollerna, mot den moderna kvinnan och för mycket känslor.

Men byn i sig och figurerna i den är inte särskilt väl beskrivna, och det finns en tanke med det: genom att låta läsaren själv fylla i alla detaljer blir figurerna mer levande. Litteraturforskare såsom Robert Barnard menar att det är en av orsakerna till att Christie har blivit så populär; genom att inte presentera alltför unika figurer har läsarna kunnat anpassa figurerna efter verkliga personer i deras närhet – något som andra deckarförfattare, som enligt litteraturkritiker skrev bättre deckare, har misslyckats med. Detta är antagligen också en orsak till att Christie fortfarande kan läsas av vem som helst, hennes böcker är diffust tidlösa, trots att de uppenbarligen utspelar sig i en svunnen tid.

De allra flesta av Christies detektivromaner tillhör undergenren pusseldeckare, där tonvikten ligger på lösningen av ett mysterium (huvudsakligen vem som har begått ett mord, sällan något annat brott), snarare än på en realistisk skildring av en brottsutredning (som i procedur-deckaren). Hennes styrka ligger framför allt i de överraskande sluten, och det är bland annat hos Christie det engelska begreppet ”LLS” (least likely suspect, den minst misstänkte) introduceras, där mördaren kan visa sig vara en person som hittills betraktats som höjd ovan misstanke, till exempel en polis eller en person som läsaren redan trott vara död. Ingen av hennes två huvuddetektiver använder i någon större utsträckning teknisk bevisning (fingeravtryck, hårstrån och dylikt) för att lösa gåtorna.

Böckerna under pseudonymen Mary Westmacott[redigera | redigera wikitext]

Mellan 1930 och 1956 skrev Agatha Christie sex romantiska romaner under pseudonymen Mary Westmacott. De blev aldrig lika uppmärksammade som hennes övriga produktion. Alla har översatts till svenska; några under två olika titlar vardera :

Figurer[redigera | redigera wikitext]

Hercule Poirot[redigera | redigera wikitext]

Rummet på det hotell i Istanbul i Turkiet vari Christie skrev Mordet på Orientexpressen.
Huvudartikel: Hercule Poirot

Hercule Poirot, den belgiske före detta polisen, numera privatdetektiven med den stiliga mustaschen och det stora egot var Christies första detektiv. Han åtföljs ofta av Chief Inspector James Japp, Captain Arthur Hastings (se nedan) och sekreteraren Miss Felicity Lemon. Sammanlagt figurerar han i nästan 35 av Christies böcker, trots att Christie i sin självbiografi och i flera intervjuer har sagt att hon tyckte att han var olidlig, och erkänt att hon begick många misstag när hon skapade honom, bland annat att hon gjorde honom så gammal redan i den första boken (ett misstag hon gjorde om i och med miss Marple), och att han fick vara belgisk, trots att hon inte kände till mycket om Belgien. Hercule Poirot själv är mycket noga med att påpeka att han är belgare och inte fransman.

Någon gång under 1940-talet skrev Christie boken Ridå – Hercule Poirots sista fall, som inte gavs ut förrän några månader före hennes död. Det har spekulerats kring huruvida Christie själv hade tänkt sluta skriva om Poirot mycket tidigare, men av förlaget och/eller läsarna övertalats att låta bli. Dessa spekulationer bekräftas i en intervju med barnbarnet Matthew Pritchard, som säger att det var förlaget som tvingade Christie att fortsätta skriva om Poirot, då han var hennes mest inkomstbringande huvudperson. Christie själv ska enligt samma intervju ha varit utled på Poirot.[1]

Miss Jane Marple[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Miss Marple

Miss Marple, som är ännu äldre än Poirot, härstammar från den typiska Mayhem Parva-byn S:t Mary Mead, och är en ensamstående pimpinett liten dam, som ofta drar slutsatser baserade på liknande händelser från sin lilla hemby. Hon åtföljs då och då av Raymond West som är hennes systerson, och den pensionerade polisen sir Henry Clithering. Miss Marple medverkar i arton av Christies böcker (varav tolv romaner), trots att Christie har hävdat att hon tyckte bättre om Marple än om Poirot.

Christie menar att hon byggde figuren på sin mormor, som var en vänlig själ men ”kände ondskan”.

Christie lät förlaget hålla en bok om miss Marple inlåst för att inte ges ut förrän efter hennes död. Orsaken härtill är okänd. Boken fick den svenska titeln Miss Marples sista fall.

Kapten Arthur Hastings[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Kapten Arthur Hastings

Kapten Arthur Hastings är en god vän till Hercule Poirot (se ovan). Han medverkar i åtta romaner och ett stort antal noveller om Poirot, och är i samtliga dessa berättelser den som berättar handlingen i jag-form. Han har med andra ord samma roll som doktor Watson i berättelserna om Sherlock Holmes – även ur den aspekten att han är ”den enfaldige vännen”, vars intellektuella tillkortakommanden står i bjärt kontrast till mästerdetektivens snille.

Luke Fitzwilliam[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Luke Fitzwilliam

Luke Fitzwilliam är en militär som har varit i Asien under några år och som återvänder till England. Han är huvudperson i Mord är lätt. Efter att han träffat en rar äldre dam som han senare får veta har blivit mördad söker han upp hennes hemby och försöker ta reda på hur detta har gått till. I en filmatiserad version spelas han av Bill Bixby.

Tommy och Tuppence[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Tommy och Tuppence

Det äkta paret Tommy och Tuppence (egentligen Prudence) Beresford var Christies andra skapelse, efter Poirot. De debuterade i spionromanen Den hemlighetsfulle motståndaren från 1922 (då ännu ogifta) och medverkar sedan i ytterligare fyra böcker (varav en novellsamling), från 1929 till 1973, och är huvudsakligen en parodiHerbert Jenkins’ numera ganska bortglömda berättelser om spionen som blev privatdetektiv, Malcolm Sage. Men flera av historierna i novellsamlingen Partners in Crime (ej översatt till svenska i sin helhet) är gladlynta pastischer av bland annat R. Austin Freeman, Arthur Conan Doyle, G.K. Chesterton, Edgar Wallace, Baronessan Orczy och Christies egen Hercule Poirot.

Under 1980-talet blev ett flertal av novellerna filmade av brittisk TV.

Parker Pyne[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Parker Pyne

Mr Parker Pyne är en av Christies mindre kända detektiver. Han förekommer endast i två novellsamlingar och utreder inte mord, utan föredrar att hjälpa folk att återfå lyckan, med hjälp av sin erfarenhet av statistik.

Hercule Poirots sekreterare, miss Felicity Lemon, var tidigare anställd av Parker Pyne.

Harley Quin[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Harley Quin
Harlequin, här tillsammans med sin dam Columbine, är en berömd commedia dell'arte-figur som bildade förebild till Agatha Christies Harley Quin.

Mr Harley Quin, som också bara förekommer i två novellsamlingar, är en mystisk figur, som delvis bygger på commedia dell'arte-figuren Harlequin. Han åtföljs av mr Satterthwaite, som vissa menar är Christies mest tydliga homosexuella rollfigur (det nämns dock att Satterthwaite var attraherad av kvinnor i unga år). Quins specialitet är att han är väldigt ”känslig” och går mer på övernaturliga vibrationer än på logik.

Berättelserna om Harley Quin är nästan lika mycket fantasy som deckare. Vissa gränsar snarare till romantiska draman och innehåller väldigt lite mysterieelement. Andra är inspirerade av G.K. Chestertons noveller om Fader Brown, som kretsar kring det övernaturliga.

Mr Satterthwaite medverkar även i romanen Tragedi i tre akter där han möter mästerdetektiven Hercule Poirot.

Andra huvudrollsinnehavare[redigera | redigera wikitext]

Andra romanfigurer som kommissarie Battle, överste Johnny Race (i bl.a. Korten på bordet och Döden på Nilen) och deckarförfattaren Ariadne Oliver (ett genomskinligt självporträtt av Christie), som ständigt klagar över sin skapelse, den finske Sven Hjerson, dyker upp i flera romaner av Christie, ibland som huvudrollsinnehavare, men kanske främst som bifigurer.

Bibliografi[redigera | redigera wikitext]

Romaner[redigera | redigera wikitext]

Novellsamlingar[redigera | redigera wikitext]

  • 1924Poirot Investigates (Poirots små grå celler, översättning Sonja Bergvall) (11 noveller)
  • 1929Partners in Crime (ca 15 noveller, novellsamlingen ej översatt i sin helhet
  • 1930The Mysterious Mr Quin (Den mystiske Mr Quin, översättning Ulla Berg, Bonnier, 1984) [12 noveller, introducerade Mr Harley Quin]
  • 1932The Thirteen Problems (Miss Marples mysterier, översättning Britte-Marie Bergström, Bonnier, 1990) (13 noveller)
  • 1933The Hound of Death (12 noveller med övernaturliga inslag, novellsamlingen ej översatt i sin helhet)
  • 1934Parker Pyne investigates (12 noveller, novellsamlingen ej översatt i sin helhet)
  • 1934The Listerdale mystery (12 noveller, novellsamlingen ej översatt i sin helhet)
  • 1937Murder In The Mews (Fyra längre noveller, samtliga finns översatta i olika antologier)
  • 1947The Labours of Hercules (Herkules' storverk, översättning Britte-Marie Wendbladh, Bonnier, 1949) (12 noveller med Hercule Poirot)
  • 1960The Adventure of the Christmas Pudding (Äventyret med julpuddingen, översättning Elsa och Mons Mossner, Bonnier, 1961) (Fem noveller)
  • 1974Poirot's Early Cases (18 noveller, ofullständigt översatt som Poirots problem, översättning Britte-Marie Bergström, Bonnier, 1990)

Svenska novellurval[redigera | redigera wikitext]

  • Hercule Poirot finner mördaren (novellen "Under dog") (översättning Allan Grandin, Romanförlaget, 1951)
  • Damen med slöjan (13 for luck!) (översättning Veronica Schildt-Bendjelloul, Bonnier, 1977)
  • Damen i den röda klänningen (Ur 13 clues for miss Marple och 13 for luck) (översättning Veronica Schildt-Bendjelloul, Bonniers juniorförlag, 1980)
  • Flickan på tåget och andra mysterier (The Agatha Christie hour) (översättning Yngve Rydholm [m.fl.]], Bonnier, 1982)
  • Åklagarens vittne och andra noveller (urval, inledning och efterskrift av Jan Broberg, övers. av Sonja Bergvall, Bonnier, 1985)
  • En bra kväll för mord: fem fall för Hercule Poirot (översättning Britte-Marie Bergström, (Bonnier, 1989)
  • Gul iris och andra mysterier (Problem at Pollensa Bay and other stories) (översättning Britte-Marie Bergström, novellen "Gul iris" översatt av Sonja Bergvall, Bonnier, 1992)

Övrigt[redigera | redigera wikitext]

  • 1946Come, Tell Me How You Live (självbiografiskt)
  • 1965Star over Bethlehem (Betlehems stjärna, översättning Brita Furhammar, Gummesson, 1966)
  • 1977Agatha Christie: An Autobiography (En självbiografi, översättning Lilian Pokora-Kulinska, Bonnier, 1981)

Böcker tillsammans med andra författare[redigera | redigera wikitext]

Böcker skrivna under pseudonymen Mary Westmacott[redigera | redigera wikitext]

(Svensk översättning av Karl G och Lilian Fredriksson, utgivna av Deckarförlaget 1992, om ej annat anges)

  • 1930Giant's Bread (Falskt ackord)
  • 1934Unfinished Portrait (Ofullbordat porträtt)
  • 1944Absent in the Spring (Skilda åt i vårens tid) (Tidigare översättning: Skild från dig i vårens dagar: en kvinnas historia, översatt av Irmgard Pingel, Hökerberg, 1945)
  • 1947The Rose and the Yew Tree (Rosen och tisteln) (Tidigare översättning: Isabella, översatt av Anna Rudebeck, Hökerberg, 1949)
  • 1952A Daughter's a Daughter (Kärlekens offer, översättning Kristina Bauer-Göök och Karl G Fredriksson) (Tidigare översättning: Mor och dotter, översatt av Lennart Nyblom, Hökerberg, 1953)
  • 1956The Burden (Två systrar, översättning Kristina Bauer-Göök och Karl G Fredriksson) (Tidigare översättning: Bördan, översatt av Ann Henning, Askild & Kärnekull, 1978)

Pjäser[redigera | redigera wikitext]

  • 1928Alibi
  • 1930Black Coffee
  • 1936Love from a Stranger
  • 1937 eller 1939A Daughter's a Daughter (aldrig uppsatt)
  • 1940Peril at End House
  • 1943And Then There Were None/Ten Little Indians
  • 1945Appointment With Death
  • 1946Murder on the Nile/Hidden Horizon
  • 1949Murder at the Vicarage
  • 1951The Hollow
  • 1952The Mousetrap
  • 1953Witness for the Prosecution
  • 1954The Spider's Web
  • 1956Towards Zero
  • 1958Verdict
  • 1958The Unexpected Guest
  • 1960Go Back for Murder
  • 1962Rule of Three
  • 1972Fiddler's Three (från början skriven som Fiddler's Five, aldrig publicerad och den sista pjäsen hon skrev)
  • 1973Aknaton (skriven 1937)
  • 1977Murder is Announced
  • 1981Cards on the Table
  • 1993Murder is Easy
  • 2000? – And Then There Were None

Radiopjäser[redigera | redigera wikitext]

  • 1937 The Yellow Iris
  • 1947 Three Blind Mice
  • 1948 Butter In a Lordly Dish
  • 1960 Personal Call

TV-pjäser[redigera | redigera wikitext]

Filmatiseringar[redigera | redigera wikitext]

TV-pjäser[redigera | redigera wikitext]

(med manus av andra författare)

  • 1938 Love From a Stranger
  • 1947 Love From a Stranger
  • 1949 And Then There Were None/Ten Little Indians
  • 1959 And Then There Were None/Ten Little Indians
  • 1970 Murder at the Vicarage
  • 1980 Why Didn't They Ask Evans?
  • 1982 The Spider's Web
  • 1982 The Seven Dials Mystery
  • 1982 The Agatha Christie Hour
  • 1982 Murder is Easy
  • 1982 The Witness for the Prosecution
  • 1983 Partners in Crime
  • 1983 A Caribbean Mystery
  • 1983 Sparkling Cyanide
  • 1984 The Body in the Library
  • 1985 Murder With Mirrors
  • 1985 The Moving Finger
  • 1985 A Murder is Announced
  • 1985 A Pocket Full of Rye
  • 1985 Thirten at Dinner
  • 1986 Dead Man's Folly
  • 1986 Murder in Three Acts
  • 1986 Murder at the Vicarage
  • 1987 Sleeping Murder
  • 1987 At Bertram's Hotel
  • 1987 Nemesis
  • 1987 4.50 From Paddington
  • 1989 The Man in the Brown Suit
  • 1989 Agatha Christie's Poirot
  • 1989 A Caribbean Mystery
  • 1990 Peril at End House
  • 1990 The Mysterious Affair at Styles
  • 1991 They Do It With Mirrors
  • 1992 The Mirror Crack'd from Side to Side
  • 1994 Hercule Poirot's Christmas
  • 1995 Murder on the Links
  • 1995 Hickory Dickory Dock
  • 1996 Dumb Witness
  • 1997 The Pale Horse
  • 2000 The Murder of Rodger Ackroyd
  • 2000 Lord Edgware Dies
  • 2001 Evil Under the Sun
  • 2001 Murder on the Orient Express
  • 2001 Murder in Mesopotamia
  • 2003 Sparkling Cyanide
  • 2004 Five Little Pigs
  • 2004 Death on the Nile
  • 2004 Sad Cypress
  • 2004 The Hollow
  • 2004 Marple
  • 2004 The Body in the Library
  • 2004 Murder at the Vicarage
  • 2004 Appointment with Death
  • 2005 A Murder is Announced
  • 2005 The Mystery of the Blue Train
  • 2005 Cards on the Table
  • 2005 Sleeping Murder
  • 2005 Taken at the Flood
  • 2006 After the Funeral
  • 2006 The Moving Finger
  • 2006 By the Pricking of my Thumbs
  • 2006 The Sittaford Mystery
  • 2007 Hercule Poirot's Christmas (fransk film)
  • 2007 Towards Zero
  • 2007 Nemesis
  • 2007 At Bertram's Hotel
  • 2007 Ordeal by Innocence
  • 2008 A Pocket Full of Rye
  • 2008 Murder is Easy
  • 2008 Why Didn't They Ask Evans?
  • 2008 They Do It with Mirrors
  • 2009 The Mirror Crack'd from Side to Side
  • 2009 The Secret of Chimneys
  • 2009 The Blue Geranium
  • 2009 The Pale Horse

Datorspel[redigera | redigera wikitext]

  • 1988 The Scoop (utgivet av Spinnaker Software och Telarium) (PC)
  • 2005 Agatha Christie: And Then There Were None (till PC och Wii år 2008).
  • 2006 Agatha Christie: Murder on the Orient Express (till PC och Wii år 2009)
  • 2007 Death on the Nile "I-Spy" (PC)
  • 2007 Agatha Christie: Evil Under the Sun (till PC och Wii år 2008)
  • 2008 Agatha Christie: Peril at End House "I-Spy" (PC)
  • 2009 Agatha Christie: The ABC Murders (DS)

Agatha Christie i fiktiva berättelser[redigera | redigera wikitext]

  • I Christies egen roman Liket i biblioteket skryter en av de inblandade i berättelsen med att han har fått Agatha Christies autograf, och i Christies novell Mannen som var nr 16 - ursprungligen i den ej översatta novellsamlingen Partners in crime, på svenska i antologin Åklagarens vittne och andra noveller - omnämns Hercule Poirot såsom en litterär figur.

Priser och utmärkelser[redigera | redigera wikitext]

Kuriosa[redigera | redigera wikitext]

Christies debutroman En dos stryknin, i original The Mysterious Affair at Styles, fick sitt namn efter huset "Style" där Christie och hennes syster bodde när Christie började skriva. I den sista Poirot-romanen, Ridå – Hercule Poirots sista fall, återvänder Poirot och Hastings till Styles.

I novellen The Rajah's Emerald från novellsamlingen The Listerdale mystery figurerar en man vid namn James Bond, cirka 20 år innan Ian Fleming började skriva sina berömda böcker om spionen med samma namn. (Det ska dock påpekas, att Flemings agent är uppkallad efter en verklig person).

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Fotnoter[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ TT (19 oktober 2010). ”Bokförlag pressade Agatha Christie”. Svenska Dagbladet. http://www.svd.se/kulturnoje/nyheter/bokforlag-pressade-agatha-christie_5532751.svd. Läst 19 oktober 2010. 

Tryckta källor[redigera | redigera wikitext]

Litteratur[redigera | redigera wikitext]

  • Lövin, Isabella (2007). ”Mordgåtornas drottning”. Allt om historia (nr. 8): sid. 56-59. 

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]