Antikommunism

Wikipedia

Monument "Kaddish för kommunismens offer", från temporär skulpturutställning 2006 på Vaclavplatsen i Prag.

Denna artikels neutralitet är ifrågasatt. Motivering: Eventuella ställningstaganden och faktafel samt delar ej styrkta med källor Se diskussionssidan för mer information. Ta ej bort mallen förrän konsensus uppnåtts.

Antikommunism betecknar motstånd till kommunism. Historiskt har termen "kommunism" använts om flera olika gemensamma, sociala organisationsformer och dessas anhängare men sedan mitten av 1800-talet har marxismen varit den dominerande formen av kommunism. Marxistisk kommunism lockade långt fler anhängare, och skapade långt fler motståndare, än någon annan form av kommunism. Därför används termen antikommunism oftast i betydelsen "motstånd till marxistisk kommunism" och dess olika ideologiska undervarianter som till exempel marxism-leninismen, stalinism, maoism och trotskism.

Marxism och andra former av närstående kommunism nådde en höjdpunkt under 1900-talet. Som en reaktion på den ökande populariteten hos kommunistiska rörelser utvecklades organiserad antikommunism. Antikommunismen tog sig många olika former under 1900-talet. Konservativa rojalister i Europa slogs mot den första vågen av kommunistiska revolutioner som ägde rum under åren 1917-1922. Fascismen och nazismen hade en våldsam form av antikommunism som grund, och skrämde folket med hotet om en kommunistisk revolution för att öka sin egen politiska makt. Ett av deras mål under andra världskriget var att förinta kommunismen.

Axelmakterna valde att mildra motståndet mot kommunismen då Tyskland befann sig i pakt med Sovjetunionen, till följd av Molotov-Ribbentroppakten, likaså blev den sovjetiska kommunismen rumsren i USA och Storbritannien då Sovjetunionen byte sida och anslöt sig till de västallierade under andra världskriget. Nationalister slogs mot kommunister i ett flertal inbördeskrig över hela världen. Konservatismen, liberalismen och nyliberalismen, samt även till viss del socialdemokratin, påverkade till stor del den antikommunistiska utrikespolitiken hos de västerländska staterna, och dominerade bland de antikommunistiska intellektuella strömningarna under senare delen av 1900-talet.

Som en följd av oktoberrevolutionen i Ryssland började den marxistiska kommunismen associeras med Sovjetunionen (trots att många marxister och kommunister inte stödde Sovjetunionen och dess politik). Som ett resultat av detta blev antikommunism och motstånd till Sovjetunionen nästan omöjliga att åtskilja, inte minst i utrikespolitiken. Antikommunism var ett viktigt inslag i utrikespolitiken hos axelmakterna under 1930-talet och hos USA under kalla kriget.

Begreppet antikommunist används dock vidare än vad den ovanstående definitionen försöker ange och återspeglar den realpolitiska situationen i olika länder. Medborgar- fackliga, sociala och demokratiseringsrörelser i det kapitalistiska blocket ibland omedvetet etiketterades och beskylldes för att vara pro-kommunistiska (till exempel i USA och sydamerika), samtidigt som medborgar- fackliga, sociala, nationalistiska, religiösa och demokratiseringsrörelser i det socialistiska blocket beskylldes och etiketterades för att vara kontrarevolutionära och antikommunistiska. Repressalier i båda fallen kom ofta att omfatta även familjer och vänner till de utpekade.

Det postkoloniala Afrika har också berörts av konflikten mellan kommunism och antikommunism, dels genom att vissa länder experimenterade med enpartistyrda marxistiska system (till exempel Benin och Etiopien) och förföljde och kriminaliserade all opposition, medan andra (som Liberia) kriminaliserade socialism, dels genom USA:s och Sovjetunionens frikostiga vapenleveranser till olika rebellgrupper i det kalla krigets namn för att få bundsförvanter och fotfäste på kontinenten, vilket var en bidragande orsak till långvariga politiska konflikter.

[redigera] Antikommunism i världen

Karta över kommunismens spridning - länder styrda av regimer som bekänner/bekände sig till den kommunistiska läran.

[redigera] Norden

I Sverige internerades kommunister i Storsien under andra världskriget.^[1]

Det antagligen mest kända exemplet på statlig antikommunism i Sverige är den så kallade IB-affären där svenska kommunister och vänstersympatisörers politiska åsikter registrerades av Informationsbyrån (IB).^[2]

I Sverige skedde starka förföljelser av kommunister i Sverige under andra världskriget och även under kalla kriget diskriminerades personer med påstådda kommunistiska sympatier genom att vissa arbetsgivare upprättade hemliga listor med namn på kända kommunister. Dessa svartlistade arbetare kunde inte få jobb på känsliga arbeten.^[3]

[redigera] USA

Tiden efter andra världskriget fram till Sovjetunionens fall, kallad för kalla kriget, var den period där den statliga antikommunismen leddes av USA och till viss del Storbritannien som ledare för västblocket medan det kommunistiska blocket leddes av Sovjetunionen. Under kalla kriget gjorde maktkampen mellan blocken att konflikten spred sig till tredje världen genom att båda blocken tävlade om att alliera olika regimer med sitt block. Den statliga antikommunismen riktade sig mot länder, rörelser och individer som var lierade med de kommunistiska staterna. USA understödde exil-kubaners försök att störta Castro i invasionen i Grisbukten och ingrep militärt i invasionen av Grenada. USA gav även direkt och hemlighet stöd till antikommunistiska diktatorer som Augusto Pinochet och Syngman Rhee, antikommunistiska gerillagrupper som Contras i Nicaragua och i USA under 1950- och 1960-talet förföljde senator Joseph McCarthy individer som ansågs ha kommunistiska sympatier under den så kallade McCarthyismen.

[redigera] Centraleuropa

Antikommunismen i centraleuropeiska länder som Tyskland, Italien, Frankrike och Spanien nådde sin kulmen under fascismens uppgång tiden runt andra världskriget. Adolf Hitler, Benito Mussolini och Francisco Franco var alla uttalade motståndare till kommunismen.

Nazityskland och Italiens ledare hjälpte även fascisterna under Spanska inbördeskriget mot den republikanska sidan vilken dominerades av anarkister, syndikalister och kommunister, varav de sistnämnda kom att dominera den republikanska sidan på grund av sitt stöd från Sovjetunionen.

Nazityskland formaliserade det antikommunistiska samarbetet inför andra världskriget i Antikominternpakten. Det som karakteriserar tidsperioden var den brutala behandlingen hos båda leden av motståndarna. Före och under kriget avrättades och fängslades kommunister i delar av Europa endast på grund av deras politiska åsikter, liksom det i kommunistiska länder avrättades de som betraktades som illojala med den kommunistiska övertygelsen. Under tiden för Molotov-Ribbentroppakten mildrades dock den nazi-kommunistiska fiendskapen något på båda sidor.

[redigera] Östeuropa

I det östeuropeiska fallet då medborgarna hamnade i konflikt med sin stat kan det vara svårt att dra en gräns mellan motståndet mot partiet, mot det upplevda systemet, mot ideologin, eller strävan efter nationell frigörelse från Sovjetunionen. Dessutom kunde problemen med livsmedelsbrist och plötsligt höjda matpriser förskjuta problemen till ett mycket konkret plan - att överleva dagen.

Exempel på statlig antikommunism i Östeuropa är Storbritannien, USA, Frankrike och Japans intervenerade i ryska inbördeskriget med syftet att hindra en kommunistisk regim att ta makten.

[redigera] Asien

Detta korta avsnitt behöver utökas.

[redigera] Latinamerika

• Chile
• Argentina

Detta korta avsnitt behöver utökas.

[redigera] Antikommunism på filosofiska grunder

En anledning till kritisk ståndpunkt mot kommunismen kan vara en filosofisk modell som är helt eller delvis i dissonans med de kommunistiska grundsatserna. Och eftersom filosofi har ett brett spektrum är det svårt att ge ett samlat motiv. Några exempel på filosofer som har varit uttalade antikommunister är Hannah Arendt, existentialistisk filosof, motståndare till både nazismen och stalinismen; Saul Alinsky, medborgarrättskämpe i USA; Arthur Koestler, författare och socialfilosof, kritisk mot stalinismen; Leszek Kołakowski, marxistisk revisionist och kritiker av öststatskommunism; Bertrand Russell, filosof, stark kritiker till stalinismen, marxismen och kommunismen^[4] (Russell var dock socialist^[5]). Ayn Rand, filosoferande författare med objektivismen som synsätt, var också uttalad antikommunist.

[redigera] Antikommunism på ekonomiska grunder

Kö till en pappershandel, troligen efter toalettpapper (Folkrepubliken Polen).

Kupongsedel med värde USD 0,02 för att handla i PeKao/Pewex-butikerna. Kupongerna fanns i värden 1 cent till 100 dollar. Kupongerna erhöll man vid införsel av pengar från utlandet, sändning från släkt eller vid arbete utomlands. Genomsnittlig månadslön i Polen på 1960-1970 talet var cirka 15-20 dollar, räknat enligt svaratabörskurser.

De ekonomiska teorierna som förespråkas av socialistiska och kommunistiska ekonomer har kritiserats av ekonomer som Eugen von Böhm-Bawerk, Friedrich Hayek och Ludwig von Mises på grund av att planekonomin eliminerar marknadskrafter och konkurrens, leder till protektionism och slutenhet.

Rent konkret kännetecknades ekonomin i vissa realsocialistiska stater av bl.a. återkommande varubrist, undermålig produktutveckling och -kvalitet, dålig service, orealistisk prissättning med stora subventioner på vissa varor och tjänster och en ineffektiv byråkrati och korruption.^[6][7]

I flera av de forna östländerna (till exempel i Polen) uppstod ofta parallella, dollarbaserade ekonomisystem som med statens goda minne (till exempel genom statsägda butiker: Tuzex i Tjeckoslovakien, PeKaO och Pewex i Polen, Bierjoska i Sovjetunionen, Intershop i Östtyskland etc.) försåg medborgarna med bristvaror. I praktiskt taget alla östländer uppstod också olaglig men raffinerad svartabörs- och byteshandel.^[8][9]

Vid en jämförelse av priset för en matkorg gjort i mars 1979 behövde invånaren i Moskva arbeta 42,3 timmar (trots att matpriserna var starkt subventionerade), medan Londonbon behövde 21,4 timmar och Washingtonbo 12,5 timmar. Dessutom behövdes det betydligt större arbetsinsats för att överhuvudtaget hitta varor i Moskva.^[10]

Matproduktion i kommunistländerna var inte heller effektiv, och ett stort jordbruksland som Sovjetunionen hade inte kapacitet för täcka egen förbrukning – mellan 1970 och 1982 tredubblades till exempel importen av säd.^[11]

Hälsovård inom de realsocialistiska staterna kunde å ena sidan visa imponerande statistik och erbjuda god nivå på vård, men å andra sidan kunde vara, liksom resten av samhället, en bristsektor, med föråldrade mediciner och utrustning, för få sängplatser och läkare, och utbredd korruption.^[12]

Kinas starka tillväxt efter övergång till frihandel och dess öppnande av gränser för utländskt kapital har därför anförts som en förstärkning för påståendena.^{[källa behövs]}

[redigera] Antikommunism på historiska grunder

Man kan inta en fientlig eller kritisk ställning baserad på ett antal tragiska händelser som skedde i Sovjetunionen, östblocket och Kina med flera länder. En del tillskriver brotten de kommunistiska regimer som utförde dem, andra menar att brotten ligger rotade i den kommunistiska ideologins grundvalar.

Bland de mest framträdande historikerna som har kritiserat realsocialismen märks Robert Conquest, historiker som från början var kommunist och först systematiskt tagit upp massavrättningar och förföljelser under Stalin-eran; Stéphane Courtois, medförfattare till kommunismens svarta bok, sammanställer forskning kring kommunismens offer i hela världen från oktoberrevolutionen till nutid; Nicolas Werth som skrev sovjetavsnitten i kommunismens svarta bok samt Richard Pipes, rysslandshistoriker och motståndare till totalitär ideologi hos sovjetkommunismen.

Enligt den omfattande rapporten Kommunismens svarta bok som sammanställer skattningarna av antalet offer under Sovjetunionens regim, är dessa 94 miljoner. Denna siffra har dock kritiserats för att vara kraftigt överdriven.^[13]

Det är viktigt att påpeka de stora svårigheterna att få fram okontroversiella resultat: flera av de ryska statsarkiven är fortfarande stängda för forskningen, tillgång till kinesiska och andra asiatiska arkiv är obefintlig, vissa uppgifter går inte att fastställa exakt då de aldrig dokumenterats, vissa arkiv har blivit avsiktigt eller på grund av krig förstörda. Därför kommer en del beräkningar baseras på uppskattningar. Det kommer alltid uppstå diskussioner hur vissa döda skall räknas – som terroroffer eller som naturligt döda, eller döda på grund av krig.

Följande tragiska händelser brukar ofta lyftas fram av kritikerna:

• Stalins terror: hungersnöden (1932-1933), moskvarättegångarna (1936-1938)
• NKVDs statsterrorism i efterspelet av andra världskriget
• invasionen av Ungern 1956 (Ungernrevolten)
• invasionen av Tjeckoslovakien 1968 (Pragvåren)
• oroligheter i Polen 1968 som kanaliserades av kommunistpartiet i en kraftig antisemitisk kampanj
• förföljelserna av Solidarność/Solidaritet och slutligen olagligförklarandet av facket samt insättandet av militärer som strejkbrytare
• Nicolae Ceauşescu och den hemliga polisen Securitates terror mot den rumänska civilbefolkningen
• Pol Pot och de röda Khmerernas folkmord

[redigera] Antikommunism på religiösa grunder

[redigera] Polen och Solidaritet

Eftersom kommunism i regel bekänner sig till ateism och i de länder där den införts ofta förföljde religiösa minoriteter och deras representanter kom de organiserade religionerna, framför allt katolicismen, att bli antikommunister. De mest representativa företrädarna var kyrkorna inom de totalitära öststaterna under sovjetisk kontroll. Den katolska kyrkan framför allt i Polen tack vare en stor andel katoliker i landet och sin internationella organisation, befäste sig som en kraftig motpol till partiet.^[14] Detta förstärktes genom en polsk påve Johannes Paulus II, som var antikommunist och anti-totalitär (även om han aldrig direkt fördömt kommunismen som sådan).^[15]

Påvens besök i landet 1979 med utomhusgudstjänster och folkhav av besökare var en tydlig styrkedemonstration av folket och den katolska kyrkan mot regimen. Påvens besök skedde efter en period av ekonomisk stagnation med strejker och varubrist. Påvens upprop om odnowa (polska: förnyelse) av landet både provocerade, då regeringen använde redan samma slogan med mål att bevara partiets roll, och stimulerade för bildande av Solidaritet året därefter.^[16]

Fackföreningen Solidaritet hade starka band till både arbetarna och kyrkan (till exempel den katolske politikern Tadeusz Mazowiecki), och bland medlemmarna hittade man forna kommunister (bland annat Jacek Kuroń från Komitet Obrony Robotników (KOR) - Kommitté för arbetarnas försvar, som bildades i september 1976), opolitiska arbetare och antikommunister, alla förenade av en stor frustration mot det styrande partiet, dess maktmissbruk och det sönderfallande ekonomiska systemet. Flera Solidaritetsledare, bl.a. Lech Wałęsa, uppträdde vid möten med regimens företrädare trotsigt med religiösa symboler såsom Madonna-bilder på kavajslaget. Även vid strejken vid Leninvarvet i Gdansk prydde Madonna-bilder varvens huvudport, och gudstjänster på varvet samlade knäfallande 17 000 strejkande. När slutöverenskommelse för att avsluta strejken skrevs på använde Wałęsa en enormt stor penna med en påveporträtt.^[17]

[redigera] Kristen Koalition i USA

I USA finner man såväl den högerkristna, ultrakonservativa falangen som den Kristna Koalitionen med representanter som TV-predikanterna Jerry Falwell och Pat Robertson. Dessa sätter gärna kommuniststämpel på allt och alla till vänster om republikanernas center.^{[källa behövs]}

[redigera] Sun Myung Moon

Nordkoreanen Sun Myung Moon som grundade Enighetskyrkan har försökt att med hjälp av logiska hjälpmedel angripa fel i det kommunistiska manifestet.^[18]

[redigera] Anarkistisk antikommunism

Den här avdelningen behandlar anarkistisk kritik av olika former av kommunism. Många anarkister (däribland anarkokommunister) kallar sig själva för kommunister - stavat med litet k - vilket refererar tills deras strävan efter ett samhälle utan exploatering och privat ägande.

Vissa anarkister är belåtna med att kritisera statlig kommunism. Dessa anarkister är vanligtvis eniga med kommunister att kapitalism är ett förtryckande verktyg, att det är orättfärdigt och att det bör avskaffas, på något vis. Dessa anarkister skiljer sig däremot från kommunisterna med sin övertygelse om att all centraliserad eller tvingande makt i slutändan är skadligt för individen. Därför är klassiskt marxistiska begrepp som proletariatets diktatur, statligt ägande av produktionsmedlen och liknande tendenser främmande för anarkister, oavsett statens grad av demokrati. Andra anarkister har en mer fundamentalt kritisk inställning till kommunism, på individualistiska eller anarkokapitalistiska. Det finns också starka anti-anarkistiska tendenser bland marxister, vilka avfärdar anarkismen som ovetenskaplig, romantisk eller borgerlig.

De våldsamma debatterna i Första internationalen mellan Michail Bakunin och Karl Marx är välkända.^[19] Även om Bakunins politiska filosofi hade inhämtat mycket av sin kritik mot kapitalismen från Marx så skilde sig deras syn radikalt på frågor som hur ett postkapitalistiskt samhälle skulle organiseras. Bakunin såg Marx' stat som blott ännu ett förtryck: "The question arises, if the proletariat is ruling, over whom will it rule? This means there will remain another proletariat which will be subordinated to this new domination, this new state." Han förkastade idén om ett avant-gardistiskt parti som skulle styra folket uppifrån, och kommenterade spydigt att "when the people are being beaten with a stick, they are not much happier if it is called 'the People's Stick.'"

Anarkister jublade till en början över februarirevolutionen 1917 som ett exempel på hur arbetarna själva tog makten över sina arbetsplatser. Det blev dock snart klart att bolsjevikerna och anarkisterna hade väldigt olika uppfattningar om vilket slags samhälle de ville bygga upp. Anarkisten Emma Goldman anlände till Ryssland 1919 och var till en början entusiastisk över revolutionen men lämnade landet besviken och skrev boken My Disillusionment in Russia. Den antagligen mest framträdande och respekterade anarkisten på den tiden, Peter Kropotkin, riktade skarp kritik mot den bolsjevikiska byråkratin i flera brev till Lenin (som ibland brukade besöka honom i hans hem). Han noterade 1920: "a party dictatorship is positively harmful for the building of a new socialist system. What is needed is local construction by local forces" och "Russia has already become a Soviet Republic only in name" (här refererade han till bolsjevikernas dominams över bönderna och arbetarråden).

Anarkister pekar ofta på krossandet av Kronstadtupproret, där Röda armén slog ned en nyfödd anarkistisk kommun, som ett specifikt exempel på tyranniet som utstod under bolsjevikstyret. Krossandet av Nestor Makhnos försvagade anarkokommunistiska "Svarta armé" i Ukraina var också en av de särskilt kontroversiella aktioner som de tidiga bolsjevikerna företog sig.

Under Spanska inbördeskriget fick det stalinistiska spanska kommunistpartiet betydande makt genom sina kontakter med ledarna för Sovjetunionen. Kommunister och liberaler på den republikanska bekämpade huvudsakligen fascisterna men lade även ned stor möda på att slå ned den anarkistiska Spanska revolutionen. Anarkisterna och syndikalisterna hade parollen "Revolutionen och kriget är oskiljaktiga". Det mest dramatiska slaget mot anarkisterna ägde rum i maj 1937, där kommunistledda polisstyrkor försökte ta över CNT-styrda telefonbyggnader i Barcelona. Telefonarbetarna kämpade emot, satte upp barrikader och omringade de kommunistiska barackerna. Fem dagar av gatustrider följde. Fiendskapen mellan anarkister och kommunister nådde nya höjder, där den också skulle stanna.

Fortfarande idag är känslorna bittra i revolutionära kretsar mellan anarkister och marxister. Mycket av debatten liknar den som hölls på 1800-talet mellan Bakunin och Marx. De båda lägren har dock på senare tid enats i protester mot speciella frågor, såsom Irakkriget.

[redigera] Fascistisk antikommunism

Fascister och nazister sökte legitimitet genom att betona kampen mot kommunismen i både sin propaganda och sin praktik. I de fascistiska staterna på 1930- och 1940-talet skickades otaliga kommunister, socialister, fackföreningsaktiva och oppositionella arbetare till koncentrationsläger och mördades. I propagandan gjorde man ofta kopplingar mellan kommunister och judar, till exempel talade man om den "judiska bolsjevismen", och juden Karl Marx, vilket anses ha inspirerats av Sions Vises Protokoll som författades av den ryska tsarens hemliga polis.

På liknande sätt i modern tid fortsätter de nynazistiska och nyfascistiska rörelserna att avvisa de kommunistiska ideologierna genom en egen analys och historieskrivning kompletterad med antisemitism. Oenigheten begränsar sig inte till det ideologiska planet, utan kan leda till gatuslagsmål med vänstergrupperna.

Exempel på extrema organisationer inom den högerextrema grupperingen:

• SA, ett paramilitärt kampförbund i Tyskland 1921-1945.
• Lapporörelsen, en finländsk utomparlamentarisk och antikommunistisk rörelse mellan 1929-1932.
• Combat 18, en brittisk högerextrem organisation.
• Anti-AFA, ett underjordiskt nätverk som fungerar som en svensk nazistisk underrättelsetjänst.

[redigera] Medborgar- och demokratirörelser

Minnestavla för kommunismens offer på Vaclavplatsen i Prag, nära platsen där Jan Palach brände sig till döds.

Rörelserna hittar man där kommunistpartier var i maktställning. Motiven för uppror hade ofta flera ingredienser som till exempel: frigörelse från Sovjetunionen, krav på medborgerliga rättigheter, åtgärder mot matbrist och höga priser, motstånd mot den kommunistiska överklassen, nomenklaturan och religiös frihet.

• Ungernrevolten som främst var ett arbetaruppror riktat mot det sovjetstyrda partiet. Arbetarna upprättade snabbt arbetarråd över hela landet och ställde frågan om verklig kommunism på sin spets. I Ungern påpekar man dessutom att revolten var nationalistisk med mål att frigöra sig från Sovjetunionen. Det pågick också försök att reformera partiet men det förkastades av upprorsmännen som förräderi. Revolten fick en blodig upplösning genom att sovjetiska styrkor sattes in, och det sovjetstyrda partiet åter tog styret.
• Deltagarna i Pragvåren sökte finna "socialism med mänskligt ansikte" vilket kan tolkas som en antiauktoritär och liberal form av socialism, till skillnad från det totalitära sovjetstyret.
• Solidaritet/Solidarność, med sin ledare Lech Wałęsa, bildades 1980 av både katoliker, som sällan haft större sympatier för kommunismen, och av vänsterradikaler, från bl.a. Kommittén för arbetarnas försvar (KOR). Oroligheterna i Polen började redan 1970 med dödskjutningarna vid kuststäderna (se artiklarna om Gomulka och Gierek). Händelserna drog igång en långvarig process och var den första (eller tredje) spiken i östblockets och sovjetkommunismens kista. Solidaritet hade som primärt mål att bilda fria fackföreningar, men frågan om medborgarrätt och de mänskliga rättigheterna hörde ihop.^[20] Medborgar- och människorättsrörelse (ROPCiO) bildades 1977 och agerade till 1981, och hade en liknande agenda som KOR. Efter att en nationalistisk falang (ZINO) bröt sig ur, övergick de resterande medlemmarna så småningom till Solidaritet.
• Trots att östblocket höll på att falla sönder och Gorbatjovs perestrojka var ett sista försök att reformera det sovjetiska partiet, försökte DDR:s partiledare Erich Honecker fortsätta som vanligt. I Augusti 1989 öppnade Ungern sina gränser vilket fick flera hundra tusen av östtyskar att lämna landet via Ungern till Österrike. Samtidigt inleddes fredliga massdemonstrationer mot partiet och i oktober ersattes Honecker av förväntade reformisten Egon Krenz. Oron fortsatte dock och den 9 november 1989 föll berlinmuren och därpå Östtysklands styre.
• Arbetarupproren vid slutet av 1980-talet mot den sista kommunistiska / realsocialistiska staten Rumänien och partichefen Nicolae Ceauşescu och hans klan vid makten, började i Timişoara med att regimen besköt obeväpnade demonstranter. Ceauşescu och hans fru blev dömda i en summarisk rättegång för folkmord och arkebuserades den 12 december 1989.
• Demonstrationerna på Himmelska fridens torg (Tiananmen) i Bejing i Folkrepubliken Kina mellan den 15 april och 4 juni 1989 för ökad demokrati, liberalisering och mot korruption hade inte alls någon uttalad antikommunistisk eller partifientlig inriktning men slogs ändå våldsamt ner med troligen flera hundra döda och flera tusen skadade i den omtalade Massakern på Himmelska fridens torg. Händelsen är således, enligt kritikerna till de socialistiska och kommunistiska systemen, ytterligare ett exempel där det styrande partiet inte accepterar politiska rörelser som partiet inte kontrollerar.
• Situation för det nya proletariatet i Folkrepubliken Kina där arbetarskyddet, arbetstagarrättigheter, facklig verksamhet är satta ur spel av den ägande klassen som till stora delar är rekryterad ur kommunistpartiet och deras anhöriga. Rå exploatering av arbetskraft med allvarliga olyckor och hälsorisker/skador har uppmärksammats i flera reportage och missförhållandena fortsätter under partiets beskydd och med trakasserier av de som avslöjar bristerna. Några jurister i Kina har försökt att hjälpa de utsatta men själva blivit trakasserade och gripna, bland annat juristen Gao Zhisheng som bistår Falungong och kristna.

[redigera] Politiskt och statskontrollerat motstånd mot kommunism

Nikolai Getmans Gulagmålning.

Politiskt motiverad antikommunism är inte någon enhetlig rörelse utan omfattar företrädare mellan den yttersta högern, över liberala riktningar, till den vänsterradikala flygeln. Intensiteten i ideologierna och argumentationen varierar mellan diskuterande kritik och militanta ställningstaganden.

Kritik och motstånd mot sovjetkommunismen inleddes i och med att liberaler, liberalkommunister, Trotskijster och socialdemokrater motsatte sig sovjetstatens kränkningar av de mänskliga rättigheterna, även om Trotskij själv var en av de hårdföra revolutionsledarna som förespråkade terror och var idégivaren till Gulag.^[21]

Strävan efter att införa proletariatets diktatur, förföljelserna mot avvikande, avskaffande av rätten till egendom och föraktet för medborgerliga rättigheter var anledningen för liberala och konservativa ideologer att förkasta den kommunistiska idén som samhällsfientlig. FN:s mänskliga rättigheter, bl.a.^[22]:

• Artikel 17
  1. Envar har rätt att äga egendom såväl ensam som i förening med andra.
  2. Ingen må godtyckligt berövas sin egendom.
• Artikel 18. Envar har rätt till tankefrihet, samvetsfrihet och religionsfrihet. Denna rätt innefattar frihet att byta religion eller tro och att ensam eller i gemenskap med andra offentligt eller enskilt utöva sin religion eller tro genom undervisning, andaktsövningar, gudstjänst och iakttagande av religiösa sedvänjor.
• Artikel 19. Envar har rätt till åsiktsfrihet och yttrandefrihet. Denna rätt innefattar frihet för envar att utan ingripanden hysa åsikter och frihet att söka, mottaga och sprida upplysningar och tankar genom varje slags uttrycksmedel och utan hänsyn till gränser.
• Artikel 20.
  1. Envar har rätt till frihet i fråga om fredliga möten och sammanslutningar.
  2. Ingen må tvingas att tillhöra en sammanslutning.

Traditionellt tolkade socialistblocket (Sovjetunionen, östblocket, Kina etc.) liksom företrädare för kommunismen klasskampsbegreppet in i de mänskliga rättigheterna. Detta ledde till att rättigheterna gällde dem som ställde sig bakom det ledande partiets politik, och exkluderade dem som hade avvikande ståndpunkter. Ibland beskyller kommunisterna västvärlden att ha konstruerat definitionen för att stödja flerpartisystem och fri marknad.^[23]

Det första motståndet mot kommunistisk styre uppstod i sviterna efter oktoberrevolutionen då bolsjevikerna utmanövrerade de andra parterna i den provisoriska samlingsregeringen och dessutom kommunisterna drabbades av inre stridigheterna. Flera nationer (bland annat Ukraina, Georgien, Armenien) försökte frigöra sig från Ryssland. Landet befann sig snart i tillstånd av kaos, med avstannad industri och svält. Utrensningar som bedrevs av de röda mot medelklassen, intelligentian, meningsmotståndare, präster och andra religiösa ledare, har kostat ett oräkneligt antal människor livet. Enligt de egna folkräkningarna minskade befolkningen i Ryssland med 15 miljoner under åren 1917 till 1923.

Vita armén som bildades av volontärer och resterna av den gamla kejserliga armén under ett par år (1918-1920) förde väpnad kamp mot bolsjevikerna men besegrades till slut. I samband med Lenins försök att med militärmakt sprida kommunismen till västeuropa, och Polens försök att återta sina forna gränser bröt polsk-ryska kriget (1919-1921) ut. Lenins plan var att ta Polen sedan Tyskland, och återuppväcka revolutionen i Ungern och Tjeckoslovakien men framfarten stoppades.

Mellankrigsårens nazistiska och fascistiska organisationer sökte legitimitet genom att betona kampen mot kommunismen i både sin propaganda och sin praktik. På samma sätt som kommunister skyllde nazismen på borgerlighetens konspirationer skyllde nazisterna kommunismen på judiska konspirationer.

Under mellankrigsåren etablerade sig diktatorkvartetten: Mussolini, Hitler, Franco och Salazar vid makten och alla såg kommunism som hot och bekämpade våldsamt medlemmar av allehanda vänsterorganisationer. Det spanska inbördeskriget var början till Francos livslånga krig mot vänstern. Han gick så långt att han i likhet med Lenin inte ens tillät fria fackförbund. Mussolinis och Hitlers kamp mot kommunismen påbörjades samtidigt som deras partier försökte gripa makten, och fortsatte genom kriget med tidvis systematisk våldsam förföljelse och avrättningar.

Moderna diktaturregimer med ledare som till exempel Augusto Pinochet i Chile och Suharto i Indonesien har på liknande sätt använt sig av skräckvälde som maktmedel med tortyr, fängslanden, försvinnanden och mord för att kuva de vänstersinnade.

Den konservative statsmannen Winston Churchill såg redan initialt hotet av en kommunistisk expansionism. Under kriget ändrade han snabbt sin attityd mot Sovjet - att besegra Hitler blev den högsta prioriteten, bara för att efter krigets slut lika raskt återgå till antikommunism. Citatet "En kommunist är som en krokodil: när den öppnar sin mun kan man inte avgöra om den försöker le eller om den försöker äta upp en" sammanfattar hans misstanke att kommunistinternationallen inte skulle hålla sig bakom järnridån (också ett begrepp Churchill populariserat).

Mellan 1950 och 1957, under det kalla kriget, drev Joe McCarthy en hård linje att avslöja påstådda kommunister i det amerikanska samhället. Effektiviteten, omfattningen och andelen falska anklagelser var stod dock långt efter de motsvarande häxjakterna efter spioner, fiender till kommunismen och staten inom östblocket. Bara att ha umgåtts med 'suspekta' individer kunde vara anledningen att drabbas av yrkesförbud (speciellt inom de intellektuella yrkena och media).

Ronald Reagan (president 1981-89) och Margaret Thatcher (premiärminister 1980-90), båda representanter för medvetna konservativa ideologier intog bestämda antikommunistiska ståndpunkter. Båda spelade en viktig roll för att vinna det kalla kriget.

Reagans doktrin var att pressa Sovjetunionen och att driva dess ekonomi i botten genom:

• högt rustningstempo
• stöd till inte alltid 'rumsrena' anti-kommunistiska rörelser i Centralamerika, Asien, och Afrika
• stöd till motståndsrörelsen i Östeuropa (typ Solidaritet) och Afghanistan där Sovjet deltog i kriget
• att klippa av tillförsel av västerländsk teknologi till Sovjetunionen
• bidra till valutaförluster vid försäljning av rysk gas och olja

I sitt tal till det brittiska parlamentet i juni 1982 beskrev Reagan riktlinjen a plan and a hope for the long term — the march of freedom and democracy which will leave Marxism-Leninism on the ash-heap of history as it has left other tyrannies which stifle the freedom and muzzle the self-expression of the people.

Exempel på några antikommunistiska rörelser som bildades mot den kommunistiska expansionen i Latinamerika och Afganistan:

• Contras, en USA stödd antikommunistisk gerillarörelse i Nicaragua som under åren 1979-1988 förde inbördeskrig mot Nicaraguas regering
• Mujahedin, en USA stödd gerillarörelse som bekämpade de sovjetiska invasionsstyrkorna under kriget i Afghanistan 1979-1989.

[redigera] Propaganda genom radio och TV

Under det kalla kriget var radioutsändningar på östeuropeiska språk av bl.a. BBC och den CIA-opererade Radio Free Europe en viktig informationskälla för befolkningen bakom järnridån och var en prioriterad aktivitet för att stärka antikommunistiska stämningar.

Precis som i Nazityskland var de statliga nationella radiobolagen i östblocket starkt censurerade och till exempel uppgifter om natur- eller andra katastrofer förtegs, omskrevs eller kom bara en gång på obekväm lyssnartid. Då CIA var med i bilden var inte heller Radio Free Europe-versionen neutral. Lyssnare utvecklade dock en sorts medelvärdeslyssnande, som samtidigt bidrog till att sprida olika rykten. Sändningarna från båda sidor bedrev egentligen ett regelrätt propagandakrig, och från västsidan (framför allt från USA) betraktades sändningarna som en prioriterad aktivitet.^[24]

De utländska sändningarna var ofta utsatta för starka störsändare, och speciellt under Stalin-tiden kunde man straffas för att ha lyssnat till "imperialistisk propaganda".

I DDR, liksom i gränstrakterna i Tjeckoslovakien och Ungern hade man fullgod mottagning av västeuropeiska TV-sändningar, vilket också deltog till att järnridån inte var helt hermetisk.

[redigera] Planekonomin och humorn

I de så kallade realsocialistiska länderna satsade man stort på utvecklingen av industri. Detta åtföljdes av stolt rapportering om framstegen. Men då medborgarna, trots att fem- och tioårsplaner överträffats, konfronterades i vardagslivet med en högst imaginär tillgång på förnödenheter och livsmedel (se ovan, avsnittet Antikommunism på ekonomiska grunder) var utvägen en egen variant av galghumor.

Polska ransoneringskort för kött, chark och kyckling 1981.

Det var inte helt riskfritt, även om partifunktionärer gärna bidrog till vitsspridningen. Trots allt var definitionen på en politisk vits, "kort, härlig och du sitter inne". I dokumentären Hammaren och skämtet av Ben Lewis som finansierades av EU och flera europeiska TV-bolag, och som sändes i SVT vid påsken 2006 togs upp bl.a. de systematiska fängslanden av de som berättat de politiska vitsarna eller använde humorn mot kommunismen eller situationmen i öststaterna, och uppgifterna stämmer exakt med vad om åter ges i detta avsnitt. Likaså är vits-problemet omnämnd i flera verk som går in på kommunismens historia (det förekommer regelbundet ifrågasättande och flaggning med "källa behövs" av detta avsnitt av ett par Wikipedia-läsare).

Varubristen var ett återkommande element, och även den partistyrda pressen drog sig inte för att publicera träffande kommentarer även om de var av det snällare slaget. Arbetsmoralen var inte hög - med motiveringen att "de låtsas betala oss och vi låtsas jobba" kunde man gå ifrån arbetsplatsen på en "betald permission" eftersom en närliggande butik precis fick in tandkräm, toapapper eller kött. I Östtyskland råkade regimen själv formulera en träffande beskrivning i Den lilla politiska ordboken: "Inom socialismen det typiska för kapitalismen motsatsförhållandet, mellan arbetstid och fritid, är borttaget".^[25]

I Ryssland berättades det om en kvinna som blev trött på att stå i kön för bröd. Hon säger till sina medköandes förskräckelse - "Jag skall gå och döda Andropov!" Hon kommer tillbaka efter sex timmar och då får hon frågan "Nå, hur gick det?" som hon besvarar "Jag gav upp det var för lång kö där också...". Denna vits har även återgetts av Michail Gorbatjov i en amerikansk talkshow (se Hammaren och skämtet).

Polska ransoneringskort för mjöl, socker, choklad, tvättmedel etc 1982.

Bland folket var ingenting för heligt att skämta om - Brezjnjevs innerliga kyssar med hans ledarkollegor blev homofoba berättelser, ledarna kunde avsiktligt felciteras till exempel "före kriget stod landets industri inför ruinens brant, men nu tack vare partiets ledande roll har vi tagit ett signifikant steg framåt!". Till och med kön av folk som ville hedra den mumifierade kamraten Lenin på Röda torget kunde bli till en köttkö med den stora stora besvikelsen att kön var lång, kyldisken liten och köttslafsorna beniga och torra.

I Moskva kunde folk klaga på att det blev stopp i avloppen då folk, av rädslan att åka fast, gjorde sig av med utländska böcker skrivna av judar, och Marx Das Kapital var mer än vad rören tålde... (Vitsen användes bl.a. i Tony Palmers filmatiseringen av Solomon Volkovs Vittnessmål).

Socialismens tillkortakommanden i vardagen hade också enkla svar. Frågan "vilka är socialismens största fiender?" hade svaret: "våren, sommaren, hösten, vintern och kapitalismen!".^[26]

[redigera] Kultur och kritik

Synsättet på kulturen som de kommunistiska partierna i Sovjetunionen var mycket konservativ - så kallad socialrealism. Modernismen och konstnärliga experimenten som till viss del fortfarande blomstrade åren efter oktoberrevolutionen inskränktes, förtalades som borgerliga perversioner och utsattes för sträng kontroll och censur i och med Stalins maktövertagande. Recensionerna i partitidningar både tillrättavisade och dömde konstnärer, diktare, tonsättare, teaterfolk och filmmakare. Kulmen inträffade på 1930-talet och terrorn (se Moskvarättegångarna) drabbade hårt de sovjetiska kulturarbetarna. Vissa drabbades av utfrysning - deras verk publicerades inte och framfördes inte (till exempel Anna Achmatova, Boris Pasternak), andra fängslades, begick självmord (tex. Marina Tsvetajeva) eller avrättades av NKVD/KGB (tex. Osip Mandelstam, Isaak Babel). Ibland angrep NKVD en oskyldig familjemedlem (till exempel Achmatovas son).

Kritik av de kommunistiska ("realsocialistiska") staterna och livsvillkoren för deras medborgare resulterade i en rik flora av filmer, romaner och musik.

En del kan tillskrivas propaganda som producerats under kalla kriget, som till exempel komedierna Ninotchka (med Greta Garbo)/Silkesstrumporna (med Fred Astaire), och mer politiskt explicita filmer som Red Nightmare, Red Menace, Anarchy USA. Filmer som Manchurian Candidate (John Frankenheimer, 1962), Dr Strangelove (Stanley Kubrick, 1962) är också typiska exempel på Hollywoods framställning av den kommunistiska totalitära ideologin.

Andra filmer, som till exempel Doktor Zjivago som byggde på Boris Pasternaks epos, bannlystes i öststaterna på grund av dess gestaltning av kaoset under den ryska revolutionen.

I öststaterna under den kommunistiska eran har filmmakarna ofta balanserat på gränsen till det otillåtna, och det har producerats ett antal filmer kritiska till systemen - en del har lyckats passera censuren medan andra stoppades och fick inte visas förrän efter östblockets och systemets sönderfall. Några filmer som fick störst uppmärksamhet: Andrzej Wajdas Järnmannen/Człowiek z żelaza, Marmurmannen/Człowiek z marmuru, Dirigenten/Dyrygient, Ryszard Bugajskis Förhöret/Przesłuchanie (1982), Péter Bacsós Vittnet/A tanu (1969), Vojtech Jasnys Alla mina goda landsmän/Vsichi dobri rodaci (1968), Marta Mészaros Dagbok för mina barn/Mapló gyermekeimnek (1982).

Efter kommunismens fall har det också producerats en hel del filmer som tar upp den "glömda" historien, som till exempel A forgotten Odyssey (2001) av Jagna Wright och Aneta Naszynska som tar upp de 1,7 miljoner polacker som deporterats till GULAG.

Inom musiken tolkades av samtiden flera av Dmitrij Sjostakovitjs verk som kritiska till situationen - bl.a. hans symfonier med sitt våldsamma tonspråk och referenser till judiska tema och förföljelse. Det är inte entydigt hur lojal eller kritisk Sjostakovitj var (se Solomon Volkov och Vittnesmål - Sjostakovitjs memoarer från 1979) men hans musik berörde djupt under den stalinistiska terrorn. Moderna tonsättare som till exempel Andrzej Panufnik har referat till situationen under den polske generalen Wojciech Jaruzelskis krigstillstånd och det politiska mordet på prästen Jerzy Popiełuszko^[27].

Litteraturen har flera stora verk som berör kritiken, kampen mot kommunismen och livsvillkoren för dem som drabbats av systemet. Även allmänt anti-totalitära verk som George Orwell Djurfarmen och 1984, som båda var förbjudna i de östkommunistiska länderna, spreds som underjordisk litteratur.

Kommunistinriktad kritik i skönlitteraturen har ofta varit riktad mot de stater som styrs eller styrts av kommunistpartier, främst Sovjetunionen, gamla östblocket, Kina etc. Bland sådana författare märks:

• Albert Camus - existentialistisk författare som från början var kommunist men förkastade den kommunistiska doktrinen.^[28]
• Arthur Koestler - författare som från början var kommunist och starkt kritisk till stalinismen och kommunismen.
• Aleksandr Solzjenitsyn - författare som gjort GULAG allmänt känt, uttalad antikommunist.
• Vaclav Havel - var med och bildade medborgarrättsrörelsen Charta 77, uttalad antikommunist.

[redigera] Kritik

Förespråkare för kommunism i kapitalistiska stater tenderar att ifrågasätta riktigheten i antikommunistiska påståenden.^{[källa behövs]} En vanlig kritik av antikommunism är att den behandlar Sovjetunionen som kommunistiskt medan det i själva verket skapades av en ny, icke-proletär härskande klass och behöll lönearbete och följaktligen inte var kommunistiskt ^[29]. Den synen framfördes först av kommunister under 1920-talet och trotskister under 1930-talet.^{[källa behövs]}

Vissa författare och historiker protesterar mot antikommunisters jämförelser mellan kommunism och fascism (under paraplytermen "totalitarism", vilken de anser vara inkorrekt).^{[källa behövs]} De refererar till historisk evidens, som det faktumet att Sovjetunionen slogs mot Adolf Hitler under Andra världskriget och säger att fascism är kommunismens fiende (en syn som delades av Adolf Hitler, som var en av de mest fanatiska antikommunisterna under sin tid), medan många antikommunister i de ockuperade länder i Europa tog nationalsocialisternas sida. Andra avskydde dock antifascism och nationell självständighet mer än kommunism. Intressant nog så avskydde de tre största diktatorerna under 1900-talet (Mao, Stalin och Hitler), varandra.

Vissa kommunister har också poängterat att levnadsvillkoren var bättre i vissa kommuniststyrda länder jämfört med hur de utvecklades efter kommunistregimernas kollaps. Ett stödargument som brukar ges till detta är att Ryssland, som upplevde en brutal övergång till kapitalism idag har en arbetslöshet på 25 %, försämrade sociala skyddsnät, negativ befolkningstillväxt^[30][31], samt ökade sociala klyftor med den följden att en mycket stor del (21,6 procent) av Rysslands befolkning numera lever i direkt fattigdom eller under existensminimum (se även referens).^[32][33]

Antikommunism har också använts som etikett från vänster och då med innebörden konspirationsteoretiker eller fascist. Exempel på kända personer som beskrivit sig själva som anti-anti-kommunister är Noam Chomsky och Jean-Paul Sartre.

[redigera] Litteratur

Artikeln eller delar av artikeln kan vara otydlig, förvirrande eller onödigt fackspråklig. Hjälp gärna till med att förtydliga artikeln och göra den mer lättläst. Motivering: alla dessa böcker är väl inte från Forum för levande historia? Se eventuellt diskussionssidan för mer information.

[redigera] Forum för levande historia

Den svenska myndigheten Forum för levande historia har sammanställt en lista över den svenskspråkiga litteraturen om den terror och de folkmord som utfördes under det kommunistiska styret i bland annat Sovjetunionen. Myndigheten publicerar liknande litteraturlistor om brott begångna av nazityskland. Böcker på myndighetens Tipskatalog om Terrorn under Sovjetkommunismen:

• Aktuellt om historia 2002/2 bestående av:
  • Karlsson, Klas-Göran Om sovjetterrorn och dess orsaker. Stalinismens kopplingar till leninismen och nazismen.
  • Kristian Gerner. Förintelsens och GULAG:s platser i vårt kollektiva minne.
  • Kim Salomon. Jämförelser mellan kommunismens och nazismens folkmord.
• Applebaum, Anne. GULAG: A History of the Soviet Camps. Författaren analyserar det sovjetiska lägersystemet och dess historia. (Svensk översättning: GULAG de sovjetiska lägrens historia).
• Conquest, Robert. Den stora terrorn. Stalins skräckvälde under 30-talet. Författaren var en av de första historiker att redovisa för skräckväldet i Sovjetunionen med utrensningar, mord och vanliga människors lidanden.
• Courtois, Stéphane (red.). Kommunismens svarta bok. Boken sammanställer forskning kring kommunismens brott från revolutionen till nutid. Avsnitten om sovjetstatens brott (mord, tortyr, deportationer) är skrivna av Courtois och Nicolas Werth.
• Kirunasvenskarna som av idealistiska skäl emigrerade till Sovjetunionen där flera av dem mördades och hur de överlevande som återvände hem hanterats av de svenska kommunisterna:
  • Eneberg, Kaa. Tvingade till tystnad. En okänd historia om några svenska familjeöden.
  • Eneberg, Kaa. Förnekelsens barn. Svenskarna som drog österut. En fortsättning och komplettering av boken Tvingade till tystnad.
• Englund, Peter. Invid ravinen, i Brev från nollpunkten. Historiska essäer (s. 51-89). Essäen diskuterar den sovjetiska terrorn och dess orsaker.
• Karlsson, Klas-Göran. Historia som vapen. Historiebruk och Sovjetunionens upplösning 1985-1995. Boken tar upp problemet mellan ideologi och historia bl.a. om hur Sovjetunionens fall gjorde det möjligt att publicera andra tolkningar av historien än den kommunistiska. Boken berör också problemen med minnet av terrorn och hur ge kommunismens offer upprättelse.
• Karlsson, Klas-Göran. Terror och tystnad. Sovjetregimens krig mot den egna befolkningen. Boken sammanställer det aktuella forskningsläget kring Sovjetunionens skräckvälde och dess historia .
• Köll, Anu Mai, Kan, Aleksander och Hart, Thomas. Research on Communist regimes. Boken återger översikt över nyare forskning om kommunistiska regimer och deras brott mot mänskligheten.
• Medvedev, Roy A.. Stalin och stalinismen. Medvedev har skrivit den första självständiga Stalinbiografin i Sovjetunionen - efter stalinismens fall i Sovjetunionen var ämnet tabubelagt.
• Pipes,Richard. Den ryska revolutionen. En skildring av förloppet under den ryska revolutionen och den fruktansvärda terror som bolsjevikerna under ledning av Lenin utvecklade.
• Samuelson, Lennart. GULAG som historia: Reflektioner över forskningsläget förr och nu (Historisk tidskrift 2000:3, s. 381-395) Redovisar för dagens de kunskaper om och perspektiv på Stalins slavarbetsläger.
• Staffan Skott tar upp
  • Skott, Staffan. Sovjet från början till slutet. Författaren polemiserar mot de försonande dragen som tillskrivits sovjetregimen och påvisar ett ständigt ”krig mot folket” speciellt under Lenins och Stalin.
  • Skott, Staffan. Aldrig mer! En bok om kommunismens folkmord och brott mot mänskligheten. Redogörelse för mord, slavläger och deportationer ch studie av Sovjetunionen, Kina och Kambodja och hur de krossar av all opposition.
  • Skott, Staffan. Lenins älskarinna och andra ryska öden. Boken bland annat skattar vad det sovjetiska experimentet kostade i fråga om dödsoffer och utebliven folkökning som Lenins och Stalins terror medförde.
  • Skott, Staffan. Sovjetunionen och det nya Ryssland 1900-2000. En uppdaterad version av boken Sovjetunionen från början till slutet.
• Vaksberg, Arkadij. Skjut de galna hundarna! Berättelsen om Stalins åklagare Vysjinskij och hans tid. Boken ger ett porträtt och karriär av Andrzej Vysjinskij, som var Stalins åklagare i Moskvarättegångarna på 1930-talet.
• Vaksberg, Arkadij Lubjanka. Sanningen om Stalins skräckvälde: dess torterare, bödlar och miljontals offer. Boken återger både bödlarnas och offrens perspektiv genom enskilda människoöden. Boken tar upp de våldsamma utrensningarna bland sovjetiska militärer och Stalins förföljelser av de sovjetiska judarna.

[redigera] Se även

• Kommunism
• Antikominternpakten
• World Anti-Communist League
• John Birch Society
• Föreningen för upplysning om kommunismen

[redigera] Externa länkar

• Forum för levande historia – litteratursammanställning
• LIBRIS Den nationella biblioteksdatabasen
• Det tysta landet Upplysningssida av Föreningen för upplysning om kommunismen med bland annat svenska forskare, baltiska politiker och vittesbörd av kommunismens offer
• Antikommunism, en kritisk text från socialist.nu

[redigera] Referenser

[redigera] Källor

Denna artikel är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia

• Norman Davies Hearth of Europe - The Past in Poland's Present (2001)
• Norman Davies och Roger Moorhouse Microcosm - Portrait of a Central European City (2002)
• T.C.W. Blanning The Oxphord Illustrated History of Modern Europe (1966)
• Stéphane Courtois Kommunismens svarta bok (1999)
• Anne Applebaum GULAG de sovjetiska lägrens historia (2003)
• Henning Poulsen Bra böckers Världshistoria band 13, Från krig till krig 1914-1945, (1982)
• Hammer and Tickle: Clandestine Laughter in the Soviet Empire (pocket) av Petr Beckmann (Editor) (1980)
• Bok Kan kommunismen lösas upp i alkohol? av Philippe Meyer och Antoine Meyer" (1979)
• Political Humor under Stalin: an Anthology, edited by David Brandenberger (ms., 2003-)
• Solomon Volkov Vittnesmål - Sjostakovitjs memoarer
• Tibetanska exilregeringen

[redigera] Fotnoter

1. ^ Maria-Pia Boëthius, Heder och samvete (1999)
2. ^ Jan Guillou - IB-affären
3. ^ Maria-Pia Boëthius,[[Heder och samvete]] (1999)
4. ^ Bertrand Russell Bolshevism; practice and theory (1920)
5. ^ Milan Rai, Noam Chomsky - en politisk biografi, s. 71
6. ^ Tony Judt Postwar. A History of Europe Since 1945. Pimlico Random House 2005; s.579-581. s579: "Fixed price systems made it impossible to ascertain real costs, to respond to needs or to adapt to resource constraints. Administrators at every level were frightened of taking risk s and innovating.[...] Meanwhile, in order to make sure that they would meet targets set from above, factory foremen and managers took great pains to hide reserves of material and labour from the authorities. Waste and shortage were thus mutually self-sustained. [...] It is one of the paradoxes of the Socialist project that the absence of property tends to generate more corruption, not less."
7. ^ Daniel Chirot, EASTERN EUROPE IN TRANSITION - WHAT HAPPENED IN EASTERN EUROPE IN 1989?*(engelska) s. 285: "The very inflexibility of communist economies, the unending shortages, the overwhelming bureaucratization of every aspect of life created a general malaise. The only way to survive in such systems was through corruption, the formal violation of the rules. That, in turn, left many, perhaps almost all of the managerial and professional class, open to the possibility of blackmail and to a pervasive sense that they were living a perpetual lie."
   s.279: "The main problem is that investment and production decisions were based, largely though not entirely, on political will rather than on domestic or international market pressures. In order to overcome the force of the domestic market, which ultimately meant consumer and producer wishes and decisions, the quantities and prices of goods and services were fixed by administrative order. To exclude external market forces, which might have weakened domestic guidance of the economy, foreign trade with the advanced capitalist world was curtailed and strictly controlled, partly by fiat, but also by maintaining non-convertible currencies. The aim of curtailing the power of market forces was achieved, but an inevitable side effect was that under these conditions, it became impossible to measure what firms were profitable and what production processes were more or less efficient. There were no real prices."
8. ^ Geoffrey Hosking, Russia and the Russians. A History, Harward University Press 2001, 2003; s. 539, 545, 562, 578
9. ^ Tony Judt, Postwar. A History of Europe Since 1945., Pimlico Random House 2005; s. 579-581, 608
10. ^ Tony Judt Postwar. A History of Europe Since 1945. Pimlico Random House 2005; s.581
11. ^ Tony Judt Postwar. A History of Europe Since 1945. Pimlico Random House 2005; s.581
12. ^ Sophia Miskiewicz, Health Services in Eastern Europe (engelska), Radio Free Europe Research, 1986
13. ^ Nicolas Werth som skrev Sovjetavsnittet i boken anger hellre spannet 65-93 miljoner. Den amerikanske forskaren J. Arch Getty kommer fram till ungefär hälften så högt tal. Kontroversen omfattar också vad som skall räknas, bland annat frågan om den stora svälten i Sovjetunionen i samband med avkulakiseringen skall räknas som avsiktligt framkallad och därmed skulle offren ingå bland de döda på grund av kommunismen.
14. ^ Robert Service Comrades. Communism: A World History s.422,428,430
15. ^ John Paul II and The Fall of Communism
16. ^ Norman Davies, Heart of Europe, s. 51, s. 353-355
17. ^ Norman Davies, Heart of Europe, s. 357
18. ^ Källa: Communism: A New Critique And Counterproposal [1]
19. ^ Texts by Bakunin at Anarchy Archives; Texts by Marx on Bakunin at Marxist Internet Archive
20. ^ Poland - Twenty-One Demands, Gdansk, August 1980. The birth of the SOLIDARITY trades union - a massive social movement.
21. ^ Anne Applebaum Gulag: de sovjetiska lägrens historia Norstedts 2003, s.50
22. ^ FN:s universella deklaration om de mänskliga rättigheterna 1948
23. ^ Modern Communism, Manitoba Regional Committee of the Communist Party of Canada (Marxist-Leninist), VI. Human rights; artikeln påstår att överträdelserna mot de mänskliga rättigheterna var en av orsakerna till att socialistblocket misslyckades.
24. ^ Radio Free Europe
25. ^ Tony Judt, Postwar, s. 579
26. ^ Discovery Channel dokumentärprogram om DDR Livet bakom muren
27. ^ Norman Davies i Heart of Europe, s. 411-413
28. ^ Albert Camus L'Homme révolté/Människans revolt
29. ^ Månson, Per, Karl Marx - en introduktion, 1993, ISBN 91-86320-47-5, s. 51-52
30. ^ Hiv-epidemi och minskad befolkning i Ryssland
31. ^ Negative Population Growth (statistik för Ryska Federationen)
32. ^ År 2007 uppgick existensminimum i Ryssland till omkring 4 000 rubel i månaden, fast redan 2005 ansåg vissa ryska politiker att denna siffra borde ligga på minst 8 000-10 000 rubel. Som en värdemätare kan användas följande siffror: minimilönen i Ryssland idag är 1 400 rubel, medelpensionen är 3 086 rubel och arbetslöshetsunderstödet uppgår till runt 1 900 rubel.
33. ^ Folkhälsan i Ryssland