Korstecken

För korstecknet, den typografiska symbolen, †, klicka här

Korstecken betecknar det i kristendomen allmänt förekommande bruket att med ett eller flera fingrar teckna ett kors i luften, vanligen med orden "I Faderns och Sonens och den helige Andes namn. Amen." Korstecknet betecknas av Svenska kyrkan som en segersymbol och som "en bön i handling", och för Katolska kyrkan som en avlatsbön. Den brukas av personer vid enskild andakt, liturgiskt av präster för välsignelse, och under sakramenten.

Den enskilda troende korsar sig med högra handen från pannan (vid "Faderns") till bröstet (vid "Sonens"), och från vänstra axeln (vid "den Helige Andes namn") till högra ("Amen"). Enligt Oremus, katolsk bönbok, är korstecknet en påminnelse om vårt dop, och en bön om den Treenige Gudens beskydd. Det förekommer också att enbart korsa sig i Faderns, Sonens och den helige Andens namn.

Korstecknet är en kristen symbol från äldsta tid. Det härrör troligen från judarna och var hos dem ett T-format tecken (bokstaven tav (ת), omnämnd i Hes. 9:4), kanske som en symbol för det fullkomnade, eftersom tav är det hebreiska alfabetets sista bokstav.^{[källa behövs]}

Inom kristendomen symboliserar korset samhörigheten med Kristus och hans välsignelse; det symboliserar hans död och korsfästelse och hör därmed samman med syndernas förlåtelse. Genom dopet bli den kristne förbunden med Kristi kors och Kyrkan, och därför brukar korstecknets innebörd anknytas till detta sakrament.

Korstecknet kan utföras på olika sätt, med enbart tummen, med flera fingrar eller med hela handen. Det äldre bruket var att man drog tvärbalken från vänster till höger när man välsignade någon annan, medan man drog den spegelvänt från höger till vänster när man välsignade sig själv (såsom fortfarande görs i ortodoxa kyrkor). I det medeltida västerlandet uppkom bruket, i samband med brytningen med Ortodoxa kyrkan, att dra tvärbalken från vänster till höger även över sig själv. Påven Innocentius III torde ha genomfört denna förändring.

Korstecknet levde i Sverige kvar efter reformationen och försvann ur dopritualen först 1811. Under 1900-talet har det tagits upp på nytt inom Svenska kyrkan, och därifrån spridit sig till övriga samfund i Sverige. I till exempel Linköpings domkyrka finns vigvatten för besökare att använda vid korstecknet; där definieras korsandet som att använda kroppen i bönen.

I Ryssland var det tidigare sed att utföra korstecknet med två fingrar. Patriarken Nikon genomförde förändringar i gudstjänstlivet och en av dem var att korstecknet skulle utföras med tre fingrar. Detta ledde till splittring och underminerade kyrkans roll. De som inte accepterade de kyrkliga reformerna var de Gammeltroende, med eller utan präster, och de bröt sig ut ur kyrkan och kallades för raskolniker (schismatiker). Det hela utmynnade i en ny religiös väckelse i Ryssland.