Kräftor

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Denna artikel handlar om sötvattenskräftor i familjerna Astacidae, Cambaridae och Parastacidae, för andra kräftdjur som kan kallas kräftor, se kräfta.
Kräftor
Flodkräfta (Astacus astacus)
Flodkräfta (Astacus astacus)
Systematik
Domän Eukaryoter
Eukaryota
Rike Djur
Animalia
Stam Leddjur
Arthropoda
Understam Kräftdjur
Crustacea
Klass Storkräftor
Malacostraca
Underklass Eumalacostraca
Överordning Eucarida
Ordning Tiofotade kräftdjur
Decapoda
Underordning Pleocyemata
Infraordning Astacidea
Överfamilj Astacoidea
Latreille, 1802
Parastacoidea
Huxley, 1879
Familjer
Astacoidea
Parastacoidea
Hitta fler artiklar om djur med

Kräftor är de arter av sötvattenslevande kräftdjur i gruppen storkräftor och ordningen tiofotade kräftdjur som hör till familjerna Astacidae, Cambaridae och Parastacidae. De tre familjerna hör till två överfamiljer, Astacidae och Cambaridae som förekommer på norra halvklotet hör till överfamiljen Astacoidea, och Parastacidae som förekommer på södra halvklotet hör till överfamiljen Parastacoidea. De tre familjerna som kräftorna är samlade i omfattar tillsammans 618 arter.[1]

Kräftor hör tillsammans med humrar och krabbor till de största kräftdjuren. Bland kräftorna finns flera arter som fiskas eller odlas av människan som föda, som till exempel flodkräfta, signalkräfta och röd sumpkräfta. Kräftor har utnyttjas som föda av människan under lång tid. Från Europa finns skriftliga källor i form av kokboksrecept som visar att kräftor fångades och åts under medeltiden.

Inom astrologin förknippas kräftor med stjärntecknet Kräftan.

Anatomi och fysiologi[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Flodkräftans anatomi

Kräftor tillhör leddjuren och har en segmenterad kropp och ett yttre hårt exoskelett. De yttre anatomiska drag som är kännetecknande för kräftorna är att kroppen kan delas upp i framkropp och bakkropp. Framkroppen består av huvud och mellankropp. På huvudet finns ögon och två långa antenner och mundelarna. På mellankroppen sitter fem par gångben. Det första paret gångben bär kraftiga gripklor och används inte för att gå med, utan för att gripa tag i föda, för försvar eller för att gräva med. På bakkroppen, eller stjärten, finns på undersidan små simfötter och den avslutas med en stjärtfena. Under bakkroppen bär honan sina ägg, eller rom. Kräftor andas med gälar. Blodet hos kräftor har en blåaktig färg eftersom syret transporteras genom att det binds till hemocyanin.

Kräftor går inte baklänges, men uppfattningen att de gör det har givit upphov till uttrycket "kräftgång". Däremot kan kräftor simma baklänges genom att slå med stjärten, ofta vid revirstrider eller om de till exempel blir skrämda.

Utbredning[redigera | redigera wikitext]

Sötvattenskräftor i familjerna Astacidae förekommer naturligt i Europa och med ett släkte, Pacifastacus, i västra Nordamerika. Arterna i familjen Cambaridae förekommer naturligt i Nordamerika och i östra Asien. Familjen Parastacidae förekommer i Australien, på Nya Guinea, Nya Zeeland och Madagaskar samt i vissa delar av Sydamerika.

Levnadssätt[redigera | redigera wikitext]

Kräftorna är oftast aktiva på kvällen och natten och letar föda i grundare vatten. Dagtid lämnar de sällan sina hålor i ruttna träd, vassruggar eller dylikt. Kräftor är allätare och äter bland annat löv, insekter, fisk och kadaver.

Kräftfiske[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: kräftfiske

Kräftodling[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: kräftodling

Källor[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Crayfish Taxon Browser: Current World List of Described Freshwater Crayfish Species