Krematorium

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Sveriges första permanenta Likbränningsanstalt uppfört 1909, idag benämnt Norra krematoriet men också Norra kapellet då det inte används som anstalt längre. Beläget på Stockholms norra begravningsplats.
Kranie- och benrester efter kalcinering
Krematorium i Olomouc.

Ett krematorium (av latin cremo "förbränna", "bränna upp") är en anläggning för kremering (eldbegängelse), d.v.s. förbränning av stoftet efter en avliden person. En tidigare benämning har varit likbränningsanstalt. Krematorier är oftast inrymda i byggnader tillsammans med gravkapell.

De flesta kremeringsugnar, incineratorer, drivs med brännolja, och temperaturen i ugnen rör sig mellan 700 och 1250 °C när kroppen förbränns. Av en normalstor människa blir det drygt 3 till 5 kilo kalcinerat skelett kvar. Detta läggs i en kvarn som kallas askberedare (efter att eventuella metallproteser silats bort). Fraktionerna, som efter malningen kallas för aska eller stoft, är en jordartsmetall med en diametern på 0,06 – 2,5 m m och påminner om grovsand. De samlas upp i en urna för gravsättning i en familjegrav, en urngrav eller minneslund. Vid full drift kan i en krematorieugn kremeras fyra till sex döda per dag.

Ett känt krematoriekapell är det tredubbla kapellet inom Skogskrematoriet som uppfördes i slutet av 1930-talet på Skogskyrkogården i Stockholm. Skogskyrkogården är på grund av sin ovanliga arkitektur upptagen på världsarvslistan. Ett annat känd krematorium är Helsingborgs krematorium som utfördes 1927-29 av Ragnar Östberg, med utgångspunkt från det av Ferdinand Boberg till Baltiska utställningen i Malmö uppförda utställningskrematoriet med "dödens sal" och "livets sal".[1]

Under 1990-talet ålades landets krematorier att installera särskilda avskiljare för kvicksilver i och med att man blivit uppmärksam på att amalgamet i de avlidnas tänder kan ge halter av metalliskt kvicksilver som överstiger de allt lägre gränsvärdena.

Nazityskland[redigera | redigera wikitext]

Under andra världskriget använde nazisterna särskilda krematorier för att bränna liken efter folk som avlidit i fånglägren. Krematorierna var belägna i anslutning till koncentrationsläger. Dessa krematorier påstås ha haft kapacitet att bränna 5000 per dygn vid full drift.[2]

Se även[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Carlquist, Gunnar, red (1933). Svensk uppslagsbok. Bd 15. Malmö: Svensk Uppslagsbok AB. sid. 1223 
  2. ^ Lengyel, Olga, Five Chimneys: A Woman's True Story of Auschwitz. Academy Chicago Publishers 1995. ISBN 0-89733-376-4

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]