Urinvägsinfektion

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Urinvägsinfektion
Klassifikation och externa resurser
Flera vita blodkroppar funna vid mikroskopi av urin från patient med urinvägsinfektion.
ICD-10 N39.0
ICD-9 599.0
DiseasesDB 13657
MedlinePlus 000521
eMedicine emerg/625  emerg/626
MeSH engelsk

Urinvägsinfektion (UVI) är en, oftast bakteriell, infektion i delar av urinvägarna. Vid infektion i de nedre urinvägarna talar man om blåskatarr (cystit) medan infektion i övre urinvägarna benämns njurbäckeninflammation (pyelonefrit). Symptom vid infektion i de nedre urinvägar inkluderar smärtsam urinering (miktion) och antingen ökad miktionsfrekvens eller urinträngning (eller både och), medan njurbäckeninflammation kan ge upphov till feber, rygg- och buksmärta utöver de symptom som vanligen hittas vid nedre UVI. Hos äldre och mycket unga barn kan symptom vara vaga eller ospecifika. Smittoämnen för båda typer är främst bakterien escherichia coli, även om andra bakterier, virus eller svampfinektioner i sällsynta fall kan ligga till grund.

Urinvägsinfektioner är vanligare hos kvinnor än hos män, och hälften av alla kvinnor drabbas av minst en urinvägsinfektion någon gång i livet och återkommande fall är vanligt. Riskfaktorer är kvinnors kortare urinrör, samlag och tidigare fall av urinvägssjukdom i släkten. Njurbäckeninflammation utvecklas vanligtvis från en blåskatarr, men kan även uppstå till följd av en blodburen infektion som spridit sig. Hos unga friska kvinnor kan diagnos ställas baserat enbart på symtomen, medan det är svårare att ställa diagnos hos dem med vaga symtom. Bland annat kan bakterier påvisas i urinen (bakteriuri) utan att det föreligger någon infektion. I mer komplicerade fall eller vid misslyckad behandling finns möjligheten att genomföra urinodling. Bland dem som ofta drabbas av infektion kan antibiotika i låga doser ges i förebyggande (profylaktiskt) syfte.

I okomplicerade fall är det möjligt att behandla urinvägsinfektioner med en kort antibiotikakur, även om det oftare ställs mot risken för resistens mot många av de antibiotika som används. I komplicerade fall kan en längre antibiotikabehandling eller till och med behov av intravenösa injektioner av antibiotika krävas. Om symptomen inte förbättrats inom två till tre dagar krävs vidare diagnostik. Hos kvinnor är urinvägsinfektioner den vanligaste formen av bakteriell infektion, och cirka 10 % utvecklar urinvägsinfektioner varje år. Blåskatarr är i de flesta fall ofarlig annat än för män och gravida kvinnor och läker i upp till 50% av fallen av sig själv utan medicinsk behandling.

Tecken och symptom[redigera | redigera wikitext]

Urin kan innehålla var (ett tillstånd känt som pyuri), vilket här ses hos en person med blodförgiftning till följd av urinvägsinfektion.

Nedre urinvägsinfektion kallas även blåskatarr. De vanligaste symptomen är sveda vid urinering och behov av att urinera oftare (eller urinträngning) utan några flytningar och med betydande smärta.[1] Dessa symptom kan variera från lindriga till svåra[2] och hos friska kvinnor varar de i genomsnitt i sex dagar.[3] Viss smärta ovanför blygdbenet eller ländryggen kan förekomma. Personer med en infektion i övre urinvägarna, eller njurbäckeninflammation (pyelonefrit), kan uppleva buksmärta, feber, eller illamående och kräkningar förutom de klassiska symptomen på infektion i de nedre urinvägarna.[2] Endast i sällsynta fall innehåller urinen blod (hematuri)[4] eller synlig pyuri (var i urinen).[5]

Hos barn[redigera | redigera wikitext]

Hos unga barn kan feber vara det enda symptomet på urinvägsinfektion. Eftersom det saknas mer uppenbara symptom när flickor yngre än två år eller oomskurna pojkar yngre än ett år har feber, rekommenderas urinodling av många medicinska sällskap. Urinvägsinfektion hos spädbarn kan uppdagas i att de kan äta för lite, kräkas, sover mer, eller visar tecken på gulsot. Äldre barn kan få urininkontinens (oförmåga att hålla urinen).[6]

Hos äldre[redigera | redigera wikitext]

Äldre personer har sällan urinvägsinfektioner.[7] Tecknen kan vara vaga med endast inkontinens, en förändrad medvetandegrad eller trötthet som symptom,[2] medan andra kommer till vårdgivaren med sepsis, blodinfektion, som första symptom.[4] Det kan vara svårt att ställa diagnos då många äldre har tidigare befintlig inkontinens eller demens.[7]

Orsak[redigera | redigera wikitext]

E. coli förorsakar 80–85 % av alla urinvägsinfektioner, medan Stafylocock saprofyticus förorsakar 5–10 % av urinvägsinfektionerna.[1] I sällsynta fall kan smittämnet vara virus eller svampar.[8] Andra bakterier som kan ligga bakom urinvägsinfektion är Klebsiella, Proteus, Pseudomonas och Enterobacter. Dessa är ovanliga och är i typiska fall kopplade till tidigare avvikelser i urinvägssystemet eller urinkateterisering.[4] Urinvägsinfektioner förorsakade av Staphylococcus aureus förekommer i vanliga fall i samband med blodburna infektioner.[2]

Sex[redigera | redigera wikitext]

Hos unga sexuellt aktiva kvinnor är samlag orsaken till 75–90 % av alla blåskatarrer i och med den infektionsrisk som är förknippad med sexuellt umgänge.[1] På engelska används begreppet honeymoon cystitis ("smekmånadscystit") för fenomenet med ofta förekommande urinvägsinfektioner tidigt under äktenskap. Hos kvinnor som genomgått menopaus (inledande stadiet av klimakteriet) påverkar sexuell aktivitet inte risken att utveckla en UVI. Användning av spermiedödande medel (spermicider) ökar risken att få UVI oberoende av hur ofta man har sex.[1]

Kvinnor är mer benägna att få UVI än män, eftersom urinröret är mycket kortare och sitter närmare anus.[9] Eftersom en kvinnas östrogennivåer minskar i och med menopausen, ökar hennes risk att drabbas av urinvägsinfektioner på grund av förlust av skyddande bakterieflora i vaginan.[9]

Katetrar[redigera | redigera wikitext]

Användning av urinkatetrar ökar risken för urinvägsinfektioner. Risken att det kan vandra upp bakterier efter katetern till urinblåsan (bakteriuri) är 3–6 % för varje dag som katetern sitter. Förebyggande användning av antibiotika är inte effektivt när det gäller att minska symtomatiska[fackspråk] infektioner.[9] Risken för infektion kan vid behov minskas genom enbart kateterisering genom aseptisk teknik och genom att dränaget hålls slutet och förhindras från att täppas till.[10][11][12]

Övrigt[redigera | redigera wikitext]

Benägenhet för blåskatarr kan vara ärftligt betingad. Andra riskfaktorer är diabetes,[1] att inte vara omskuren samt förstorad prostata.[2] De komplicerande faktorerna är ganska vaga och inkluderar att ha benägenhet till avvikelser som har att göra med anatomi, kroppsfunktioner eller ämnesomsättning. En komplicerad UVI är svårare att behandla och kräver i regel en mer aggressiv utvärdering, behandling och uppföljning.[13] UVI hos barn förknippas med vesikouretär reflux (en onormal rörelse av urin från blåsa till urinledarna eller njurarna) och förstoppning.[6]

Personer med ryggmärgsskada löper ökad risk att drabbas av urinvägsinfektion både på grund av en kronisk användning av kateter och på grund av en funktionsstörning vad beträffar urinering.[14] Det är den vanligaste orsaken till infektion i denna grupp och även den vanligaste orsaken till inläggning på sjukhus.[14] Tranbärsjuice eller tranbärstillsats har inte heller visat sig vara effektivt för att förebygga och behandla denna grupp.[15]

Patogenes[redigera | redigera wikitext]

De bakterier som förorsakar urinvägsinfektioner tar sig vanligtvis in i blåsan via urinröret. Infektion kan emellertid även komma via blodet eller lymfan. Man tror att bakterierna vanligtvis överförs till urinröret från tarmen, vilket betyder att kvinnor löper större risk på grund av det minskade avståndet mellan anus och urinmynning. När E. Coli har tagit sig in i blåsan, kan bakterierna sätta sig på urinblåseväggen för att där bilda en biofilm som kan motstå kroppens immunförsvar.[4]

Förebyggande[redigera | redigera wikitext]

Obekräftade faktorer som anses kunna påverka förekomsten av UVI är bland annat användning av p-piller eller kondomer, urinering direkt efter samlag, vilken typ av underkläder som bärs, bristande personlig hygien efter urinering eller tarmtömning eller vana av att bada respektive duscha.[1] Likaså saknas det belägg för att kvarhållning av urin, användning av tampong och sköljning skulle ge någon effekt.[9]

Personer som ofta har urinvägsinfektioner och som använder spermicider eller pessar som preventivmedel rekommenderas att använda alternativa metoder för att skydda sig.[4] Tranbär (juice eller kapslar) kan minska förekomsten hos de som ofta får infektioner,[16][17] men långvarig tolerans är ett problem,[16] eftersom mer än 30 % får mag-tarmbesvär.[18] Ett bättre alternativ kan vara intagande två gånger dagligen i stället för en gång dagligen.[19] 2011 ansågs att intravaginala probiotika behöver studeras närmare innan man kan fastställa om de är av nytta.[4] Användning av kondom utan spermicider eller användning av p-piller ökar inte risken för okomplicerad urinvägsinfektion.[20]

Medicinering[redigera | redigera wikitext]

För dem som drabbas av återkommande infektioner kan det vara effektivt med en förlängd kur av daglig antibiotika.[1] Läkemedel som används ofta är nitrofurantoin och trimetoprim/sulfametoxazol.[4] Metenamin är ett annat medel som ofta används för detta ändamål, eftersom det i blåsan, som har låg surhetsgrad, producerar formaldehyd mot vilken ingen resistens utvecklas.[21] I fall där infektioner orsakats av samlag kan det finnas fog att ta antibiotika efter samlagen.[4] För kvinnor i postmenopaus har lokalbehandling med vaginalt östrogen visat sig minska återfallen. Till skillnad från kräm för lokalbehandling fungerar vaginalt östrogen från pessar inte inte lika bra som lågdosantibiotika.[22] Sedan år 2011 finns ett antal vaccin under utveckling.[4]

Hos barn[redigera | redigera wikitext]

Studier visar att förebyggande antibiotikabehandling inte minskar urinvägsinfektioner hos barn.[23] Emellertid orsakar återkommande UVI sällan kroniska njurproblem, om njurarna inte har några underliggande abnormaliteter, och leder till kronisk njursjukdom hos färre än en tredjedels procent (0,33 %) hos vuxna individer.[24]

Diagnos[redigera | redigera wikitext]

Ett flertal baciller (stavformiga bakterier, visas här som svarta och bönformiga) visas mellan vita blodkroppar i urinmikroskopi. Dessa förändringar tyder på en urinvägsinfektion.

I vanliga fall går det att ställa en diagnos och ge behandling enbart utifrån symtom och utan ytterligare bekräftelse från provtagning. I komplicerade eller tvivelaktiga fall kan det vara till hjälp att bekräfta diagnosen med hjälp av urinanalys (urinsticka), där man kontrollerar förekomst av urinnitriter, vita blodkroppar (leukocyter) eller leukocytesteras[fackspråk]. I ett annat test, urinmikroskopi, kontrolleras förekomsten av röda blodkroppar, vita blodkroppar eller bakterier. En urinodling anses vara positiv om antalet bakteriekolonier är större än eller lika med 103 kolonibildande enheter per milliliter för en typisk urinvägsorganism. Antibiotikakänslighet kan också testas i dessa odlingar, vilket gör dem användbara även vid val av antibiotikabehandling. Kvinnor som inte visar sig ha en infektion efter att testats med en bakterieodling kan emellertid fortfarande må bättre av antibiotikabehandling.[1] Eftersom symtomen kan vara vaga och testerna för urinvägsinfektioner inte är tillförlitliga kan det vara svårt att ställa en diagnos hos äldre människor.[7]

Klassificering[redigera | redigera wikitext]

En urinvägsinfektion kan påverka enbart nedre urinvägarna och kallas då blåskatarr. Alternativt kan den inbegripa de övre urinvägarna och kallas då njurbäckeninflammation (pyelonefrit). Om urinen innehåller en avsevärd mängd bakterier, men inga symptom föreligger, benämns tillståndet asymptomatisk bakteriuri.[2] Om en urinvägsinfektion påverkar de övre urinvägarna, och personen har diabetes mellitus, är gravid, är man eller immunförsvagad, bedöms fallet vara komplicerat.[3][4] I annat fall, om en kvinna är frisk och premenopausal, bedöms fallet vara okomplicerat.[3] Hos barn som har en urinvägsinfektion med feber bedöms det som en övre urinvägsinfektion.[6]

Hos barn[redigera | redigera wikitext]

För att ställa diagnosen urinvägsinfektion hos ett barn måste man ta ett urinprov, odla provet och hitta bakterier (eller annan patogen). Kontamination utgör ofta ett problem beroende på vilken insamlingsmetod som används och därav ett gränsvärde på 105 CFU/ml (kolonibildande enheter/ml) används för ett mittportionsprov med ”ren provtagning”, 104 CFU/ml används för prover som tas via kateter och 102 CFU/ml används för suprapubisk aspiration (ett prov som tas direkt från blåsan med en nål).[fackspråk] Användning av "urinpåsar" för provtagning avråds av WHO på grund av den höga kontaminationsfrekvensen vid odling och kateterisering är att föredra i de fall då barnet inte själv kan gå på toaletten. Vissa läkarsällskap, till exempel American Academy of Pediatrics, rekommenderar ultraljud på njurarna och miktionsuretrocystografi (röntgenundersökning av en persons urinrör och urinblåsa under urinering i realtid) hos alla barn yngre än två år som har haft en urinvägsinfektion, men eftersom det saknas en effektiv behandling om problem påträffas rekommenderar bland annat National Institute for Clinical Excellence endast rutinmässig bildåtergivning för patienter yngre än sex månader eller för personer med ovanliga omständigheter.[6]

Differentialdiagnos[redigera | redigera wikitext]

Hos kvinnor med inflammation i livmoderhalsen (cervicit) eller inflammation i vagina (slidkatarr) och hos unga män med UVI-symptom, kan infektion från Chlamydia trachomatis eller Neisseria gonorrheae misstänkas vara orsaken.[2][25] Slidkatarr kan även bero på svampinfektion.[26] Interstitiell cystit (kronisk smärta i blåsan) kan övervägas hos personer med flera episoder av UVI-symptom, men vars urinodlingar förblir negativa och inte förbättras med antibiotika.[27] Inflammation i prostata (prostatit) kan också övervägas i differentialdiagnosen.[fackspråk][28]

Behandling[redigera | redigera wikitext]

Behandlingarna utgörs huvudsakligen av antibiotika. Fenazopyridin ordineras ibland under de första dagarna som komplettering till antibiotika för av avhjälpa sveda och trängning som ibland upplevs vid blåskatarr.[29] Emellertid rekommenderas användning inte rutinmässigt på grund av säkerhetsbetänkligheter, särskilt vad gäller en förhöjd risk för methemoglobinemi, förhöjd nivå av methemoglobin i blodet.[30] Paracetamol (ibland känd som acetaminophen) kan användas mot eventuell feber.[31] För kvinnor med återkommande enklare UVI:er rekommenderas egenbehandling samt medicinsk uppföljning om det första behandlingssteget misslyckas.[1] Enligt svenska rekommendationer finns det inte alltid behov av medicinsk behandling av blåskatarrer hos kvinnor då de flesta läker av sig självt. Vård rekommenderas sökas då besvären inte ger med sig eller är allvarliga.[32]

Enklare infektioner[redigera | redigera wikitext]

Enklare infektioner kan diagnostiseras och behandlas enbart utifrån symptomen.[1] Orala antibiotika, t.ex. nitrofurantoin, pivmecillinam, trimetoprim/sulfametoxasol (TMP/SMX), cefalosporiner eller en fluorokinolon förkortar återhämtningstiden avsevärt och alla är lika effektiva.[33] En tredagarsbehandling med trimetoprim, TMP/SMX, eller en fluorokinolon brukar räcka, medan nitrofurantoin kräver fem till sju dagars behandling.[1][34] Med behandling brukar symtomen förbättras inom 36 timmar.[3] Cirka 50 % av drabbade tillfrisknar inom några dagar eller veckor utan behandling.[1] Organisationen Infectious Diseases Society of America rekommenderar inte fluorokinoloner som första behandling, eftersom de misstänks ge upphov till antibiotikaresistens mot denna läkemedelsklass.[34] Trots denna säkerhetsåtgärd har en viss resistens utvecklats mot alla dessa läkemedel beroende på att de använts för ofta.[1] Trimetoprim i sig bedöms vara likvärdigt med TMP/SMX i en del länder.[34] För enkla UVI:er svarar barn ofta på en tredagarskur med antibiotika.[35]

Pyelonefrit[redigera | redigera wikitext]

Pyelonefrit behandlas i regel mer aggressivt än en enkel blåskatarr, antingen med hjälp av en längre kur med orala antibiotika eller intravenösa antibiotika.[36] Sju dagar med oral fluorokinolon ciprofloxacin används i normala fall i områden där resistensfrekvensen är lägre än 10 %. Om den lokala bakterieresistensen mot detta antibiotikum är högre än 10 %, ordineras ofta en dos med intravenös ceftriaxon. För de som uppvisar allvarligare symptom kan de tvingas läggas in på sjukhus för fortgående antibiotikabehandling.[36] Komplikationer, till exempel hinder i urinvägen p.g.a. njursten kan användas om symptomen inte förbättras efter två eller tre dagars behandling.[2][36]

Epidemiologi[redigera | redigera wikitext]

Urinvägsinfektioner är den vanligaste bakteriella infektionen hos kvinnor.[3] Den förekommer oftast i åldrarna 16 till 35 år, där 10 % av kvinnorna får en infektion per år och 60 % har en infektion någon gång under sitt liv.[1][4] Återfall är vanliga och nästan hälften får en andra infektion inom ett år. Kvinnor får urinvägsinfektioner fyra gånger oftare än män.[4] Pyelonefriter förekommer 20–30 gånger mer sällan,[1] och är den vanligaste orsaken till sjukhusförvärvade infektioner och svarar för cirka 40 %.[37] Frekvenser av asymptomatisk bakterieruri ökar med åldern från två till sju procent hos kvinnor i barnafödande ålder till så mycket som 50 % hos äldre kvinnor på vårdhem.[9] Frekvenserna av asymptomatiska bakterier i urinen hos män som är äldre än 75 ligger på mellan 7 till 10 %.[7]

Urinvägsinfektioner drabbar kanske 10 % av befolkningen under barndomen.[4] Bland barn är urinvägsinfektioner den vanligaste orsaken hos ej omskurna pojkar yngre än tre månader, följt av flickor yngre än ett år.[6] Beräkningarna av frekvensen bland barn varierar emellertid kraftigt. I en grupp med barn med feber i åldrarna 0 till 2 år hittades urinvägsinfektion hos 2–20 %.[6]

Samhälle och kultur[redigera | redigera wikitext]

I USA orsakar urinvägsinfektioner nästan sju miljoner sjukbesök, en miljon besök på akutavdelningar och 100 000 sjukhusinläggningar varje år.[4] Kostnaden för dessa infektioner är avsevärd både vad gäller förlorad arbetstid och för medicinsk vård.[37] I USA beräknas den direkta kostnaden för behandling till 1,6 miljarder USD per år.[37]

Historik[redigera | redigera wikitext]

Urinvägsinfektioner har beskrivits sedan urminnes tider med den första dokumenterade beskrivningen i Papyrus Ebers, från ca 1550 f.Kr.[38] Det beskrevs av egyptierna som att "hetta sänds ut från blåsan".[39] Effektiv behandling fanns inte förrän antibiotika hade utvecklats och fanns tillgängligt på 1930-talet. Innan dess rekommenderades örter, åderlåtning och vila.[38]

Vid graviditet[redigera | redigera wikitext]

Urinvägsinfektioner kan innebära större problem under graviditet på grund av den ökade risken för pylonefrit. Under graviditeten ökar höga nivåer av progesteron risken för lägre muskeltonus i urinledarna och blåsan, vilket leder till större sannolikhet för att urinen kan rinna tillbaka upp i urinledarna och mot njurarna (reflux). Trots att gravida kvinnor inte löper en högre risk för asymptomatisk bakteriuri, löper de en 25-40 % risk att drabbas av en njurinfektion om de har bakteriuri. [9] Därför rekommenderas behandling om urinprov visar tecken på infektion, även om det inte föreligger några symptom. Cefalexin eller nitrofurantoin används vanligen, eftersom de i allmänhet bedöms vara säkra vid graviditet.[40] En pylonefrit under graviditeten kan ge upphov till för tidig födsel eller preeklampsi, ett tillstånd av högt blodtryck och njurdysfunktion under graviditet, vilket i sin tur kan leda till krampanfall.[9]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b c d e f g h i j k l m n o] Nicolle LE (2008). ”Uncomplicated urinary tract infection in adults including uncomplicated pyelonephritis”. Urol Clin North Am "35" (1): sid. 1–12, v. doi:10.1016/j.ucl.2007.09.004. PMID 18061019. 
  2. ^ [a b c d e f g h] Lane, DR; Takhar, SS (2011 Aug). ”Diagnosis and management of urinary tract infection and pyelonephritis.”. Emergency medicine clinics of North America "29" (3): sid. 539–52. doi:10.1016/j.emc.2011.04.001. PMID 21782073. 
  3. ^ [a b c d e] Colgan, R; Williams, M (2011-10-01). ”Diagnosis and treatment of acute uncomplicated cystitis.”. American family physician "84" (7): sid. 771–6. PMID 22010614. 
  4. ^ [a b c d e f g h i j k l m n] Salvatore, S; Salvatore, S, Cattoni, E, Siesto, G, Serati, M, Sorice, P, Torella, M (2011 Jun). ”Urinary tract infections in women.”. European journal of obstetrics, gynecology, and reproductive biology "156" (2): sid. 131–6. doi:10.1016/j.ejogrb.2011.01.028. PMID 21349630. 
  5. ^ Arellano, Ronald S.. Non-vascular interventional radiology of the abdomen. New York: Springer. sid. 67. ISBN 978-1-4419-7731-1. http://books.google.ca/books?id=au-OpXwnibMC&pg=PA67. 
  6. ^ [a b c d e f] Bhat, RG; Katy, TA, Place, FC (2011 Aug). ”Pediatric urinary tract infections.”. Emergency medicine clinics of North America "29" (3): sid. 637–53. doi:10.1016/j.emc.2011.04.004. PMID 21782079. 
  7. ^ [a b c d] Woodford, HJ; George, J (2011 Feb). ”Diagnosis and management of urinary infections in older people.”. Clinical medicine (London, England) "11" (1): sid. 80–3. PMID 21404794. 
  8. ^ Amdekar, S; Singh, V, Singh, DD (2011 Nov). ”Probiotic therapy: immunomodulating approach toward urinary tract infection.”. Current microbiology "63" (5): sid. 484–90. doi:10.1007/s00284-011-0006-2. PMID 21901556. 
  9. ^ [a b c d e f g] Dielubanza, EJ; Schaeffer, AJ (2011 Jan). ”Urinary tract infections in women.”. The Medical clinics of North America "95" (1): sid. 27–41. doi:10.1016/j.mcna.2010.08.023. PMID 21095409. 
  10. ^ Nicolle LE (2001). ”The chronic indwelling catheter and urinary infection in long-term-care facility residents”. Infect Control Hosp Epidemiol "22" (5): sid. 316–21. doi:10.1086/501908. PMID 11428445. 
  11. ^ Phipps S, Lim YN, McClinton S, Barry C, Rane A, N'Dow J (2006). Short term urinary catheter policies following urogenital surgery in adults. i Phipps, Simon. ”Cochrane Database of Systematic Reviews”. Cochrane Database Syst Rev (2): sid. CD004374. doi:10.1002/14651858.CD004374.pub2. PMID 16625600. 
  12. ^ Gould CV, Umscheid CA, Agarwal RK, Kuntz G, Pegues DA (2010). ”Guideline for prevention of catheter-associated urinary tract infections 2009”. Infect Control Hosp Epidemiol "31" (4): sid. 319–26. doi:10.1086/651091. PMID 20156062. 
  13. ^ Infectious Disease, Chapter Seven, Urinary Tract Infections from Infectious Disease Section of Microbiology and Immunology On-line. By Charles Bryan MD. University of South Carolina. This page last changed on Wednesday, April 27, 2011
  14. ^ [a b] Eves, FJ; Rivera, N (2010 Apr). ”Prevention of urinary tract infections in persons with spinal cord injury in home health care.”. Home healthcare nurse "28" (4): sid. 230–41. doi:10.1097/NHH.0b013e3181dc1bcb. PMID 20520263. 
  15. ^ Opperman, EA (2010 Jun). ”Cranberry is not effective for the prevention or treatment of urinary tract infections in individuals with spinal cord injury.”. Spinal cord "48" (6): sid. 451–6. doi:10.1038/sc.2009.159. PMID 19935757. 
  16. ^ [a b] Jepson RG, Craig JC (2008). Cranberries for preventing urinary tract infections. i Jepson, Ruth G. ”Cochrane Database of Systematic Reviews”. Cochrane Database Syst Rev (1): sid. CD001321. doi:10.1002/14651858.CD001321.pub4. PMID 18253990. 
  17. ^ Wang CH, Fang CC, Chen NC et al (2012). ”Cranberry-containing products for prevention of urinary tract infections in susceptible populations”. Arch Intern Med "172" (13): sid. 988–96. doi:10.1001/archinternmed.2012.3004. 
  18. ^ Rossi, R; Porta, S, Canovi, B (2010 Sep). ”Overview on cranberry and urinary tract infections in females.”. Journal of Clinical Gastroenterology "44 Suppl 1": sid. S61-2. doi:10.1097/MCG.0b013e3181d2dc8e. PMID 20495471. 
  19. ^ Wang, CH; Fang, CC; Chen, NC; Liu, SS; Yu, PH; Wu, TY; Chen, WT; Lee, CC; Chen, SC (2012 July 9). ”Cranberry-containing products for prevention of urinary tract infections in susceptible populations: a systematic review and meta-analysis of randomized controlled trials.”. Archives of Internal Medicine "172" (13): sid. 988–96. PMID 22777630. 
  20. ^ Engleberg, N C; DiRita, V; Dermody, T S (2007) ”63” Schaechter's Mechanism of Microbial Disease (4)Baltimore: Lippincott Williams & Wilkins618ISBN 978-0-7817-5342-5 
  21. ^ Cubeddu, Richard Finkel, Michelle A. Clark, Luigi X. (2009). Pharmacology (4th ed.). Philadelphia: Lippincott Williams & Wilkins. sid. 397. ISBN 9780781771559. http://books.google.ca/books?id=Q4hG2gRhy7oC&pg=PA397&lpg=PA397. 
  22. ^ Perrotta, C; Aznar, M, Mejia, R, Albert, X, Ng, CW (2008-04-16). ”Oestrogens for preventing recurrent urinary tract infection in postmenopausal women.”. Cochrane database of systematic reviews (Online) (2): sid. CD005131. doi:10.1002/14651858.CD005131.pub2. PMID 18425910. 
  23. ^ Dai, B; Liu, Y; Jia, J; Mei, C (2010). ”Long-term antibiotics for the prevention of recurrent urinary tract infection in children: a systematic review and meta-analysis”. Archives of Disease in Childhood "95" (7): sid. 499–508. doi:10.1136/adc.2009.173112. PMID 20457696. 
  24. ^ Salo, J; Ikäheimo, R, Tapiainen, T, Uhari, M (2011 Nov). ”Childhood urinary tract infections as a cause of chronic kidney disease.”. Pediatrics "128" (5): sid. 840–7. doi:10.1542/peds.2010-3520. PMID 21987701. 
  25. ^ Raynor, MC; Carson CC, 3rd (2011 Jan). ”Urinary infections in men.”. The Medical clinics of North America "95" (1): sid. 43–54. doi:10.1016/j.mcna.2010.08.015. PMID 21095410. 
  26. ^ Leung, David Hui
    Padwal, Raj. Approach to internal medicine : a resource book for clinical practice (3rd ed.). New York: Springer. sid. 244. ISBN 978-1-4419-6504-2. http://books.google.ca/books?id=lnXNpj5ZzKMC&pg=PA244. 
  27. ^ Kursh, edited by Elroy D.
    Ulchaker, James C. (2000). Office urology. Totowa, N.J.: Humana Press. sid. 131. ISBN 978-0-89603-789-2. http://books.google.ca/books?id=AdYs-QwU8KQC&pg=PA131. 
  28. ^ Walls, authors, Nathan W. Mick, Jessica Radin Peters, Daniel Egan ; editor, Eric S. Nadel ; advisor, Ron (2006). Blueprints emergency medicine (2nd ed.). Baltimore, Md.: Lippincott Williams & Wilkins. sid. 152. ISBN 978-1-4051-0461-6. http://books.google.ca/books?id=NvqaWHi1OTsC&pg=RA1-PA152. 
  29. ^ Gaines, KK (2004 Jun). ”Phenazopyridine hydrochloride: the use and abuse of an old standby for UTI.”. Urologic nursing "24" (3): sid. 207–9. PMID 15311491. 
  30. ^ Aronson, edited by Jeffrey K. (2008). Meyler's side effects of analgesics and anti-inflammatory drugs. Amsterdam: Elsevier Science. sid. 219. ISBN 978-0-444-53273-2. http://books.google.ca/books?id=2WxotnWiiWkC&pg=PA219. 
  31. ^ Glass, [edited by] Jill C. Cash, Cheryl A. (2010). Family practice guidelines (2nd ed.). New York: Springer. sid. 271. ISBN 978-0-8261-1812-7. http://books.google.ca/books?id=4uKsZZ4BoRUC&pg=PA271. 
  32. ^ ”Vårdguiden: Urinvägsinformation”. Sveriges landsting och regioner. http://www.1177.se/Fakta-och-rad/Sjukdomar/Urinvagsinfektion/. 
  33. ^ Zalmanovici Trestioreanu A, Green H, Paul M, Yaphe J, Leibovici L (2010). Antimicrobial agents for treating uncomplicated urinary tract infection in women. i Zalmanovici Trestioreanu, Anca. ”Cochrane Database of Systematic Reviews”. Cochrane Database Syst Rev "10" (10): sid. CD007182. doi:10.1002/14651858.CD007182.pub2. PMID 20927755. 
  34. ^ [a b c] Gupta, K; Hooton, TM, Naber, KG, Wullt, B, Colgan, R, Miller, LG, Moran, GJ, Nicolle, LE, Raz, R, Schaeffer, AJ, Soper, DE, Infectious Diseases Society of, America, European Society for Microbiology and Infectious, Diseases (2011-03-01). ”International clinical practice guidelines for the treatment of acute uncomplicated cystitis and pyelonephritis in women: A 2010 update by the Infectious Diseases Society of America and the European Society for Microbiology and Infectious Diseases.”. Clinical infectious diseases : an official publication of the Infectious Diseases Society of America "52" (5): sid. e103-20. doi:10,1093/cid/ciq257. PMID 21292654. 
  35. ^ ”BestBets: Is a short course of antibiotics better than a long course in the treatment of UTI in children”. http://www.bestbets.org/bets/bet.php?id=939. 
  36. ^ [a b c] Colgan, R; Williams, M, Johnson, JR (2011-09-01). ”Diagnosis and treatment of acute pyelonephritis in women.”. American family physician "84" (5): sid. 519–26. PMID 21888302. 
  37. ^ [a b c] Brunner & Suddarth's textbook of medical-surgical nursing. (12th ed.). Philadelphia: Wolters Kluwer Health/Lippincott Williams & Wilkins. 2010. sid. 1359. ISBN 978-0-7817-8589-1. http://books.google.ca/books?id=SmtjSD1x688C&pg=PA1359. 
  38. ^ [a b] Al-Achi, Antoine (2008). An introduction to botanical medicines : history, science, uses, and dangers. Westport, Conn.: Praeger Publishers. sid. 126. ISBN 978-0-313-35009-2. http://books.google.ca/books?id=HMzxKua4_rcC&pg=PA126. 
  39. ^ Mall:Citat bok
  40. ^ Guinto VT, De Guia B, Festin MR, Dowswell T (2010). Different antibiotic regimens for treating asymptomatic bacteriuria in pregnancy. i Guinto, Valerie T. ”Cochrane Database of Systematic Reviews”. Cochrane Database Syst Rev (9): sid. CD007855. doi:10.1002/14651858.CD007855.pub2. PMID 20824868. 

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]