Svalbard

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Koordinater: 78°13′3.79″N 15°38′15.39″Ö / 78.2177194°N 15.6376083°Ö / 78.2177194; 15.6376083
Svalbard
Spetsbergen
Region
Ny-Ålesund på norra Spetsbergen.
Ny-Ålesund på norra Spetsbergen.
Flag of Norway.svg
Etymologi: Svalbarð, fornnordiska för 'kall kant'.
Land  Norge
Administrativt centrum Longyearbyen
 - koordinater 78°13′3.79″N 15°38′15.39″Ö / 78.2177194°N 15.6376083°Ö / 78.2177194; 15.6376083
Högsta punkt Newtontoppen
 - höjdläge 1 713 m ö.h.
Area 61 022 km²
Folkmängd 2 394 (2011)
Sysselman Odd Olsen Ingerø
Tidszon CET (UTC+1)
 - sommartid CEST (UTC+2)
Svalbards läge i Europa.
Svalbards läge i Europa.
Karta över Svalbard.

Svalbard är en norsk ögrupp i Arktis; den största ön är Spetsbergen. Öarna har cirka 2 800 invånare och den högste befattningshavaren på plats är sysselmannen i residensstaden Longyearbyen. Andra viktiga orter i Svalbard är Barentsburg, Ny-Ålesund och Svea.

Ögruppens folkrättsliga ställning regleras av Spetsbergtraktaten, vilket ger Svalbardtraktatens staters medborgare rätt att bedriva näringsverksamhet, jakt och fiske där. Ryssland bedriver gruvdrift i Barentsburg. Tidigare har även andra länder, däribland Sverige, bedrivit gruvdrift på öarna.

Tidigare kallades större delen av ögruppen för Spetsbergen; den största ön hette då Västspetsbergen. Öarna Vitön, Kung Karls land, Hopen och Björnön räknades inte till det dåvarande Spetsbergen, bara till Svalbard.

Geografi och natur[redigera | redigera wikitext]

  • Svalbards största öar är:
  1. Spetsbergen (37 673 km²)
  2. Nordaustlandet (14 443 km²)
  3. Edgeøya (5 074 km²)
  4. Barentsøya (1 250 km²)
  5. Vitön (682 km²)
  6. Prins Karls Forland (615 km²)
  7. Björnön (178 km²)

Till de mindre öarna hör Danskön, känd som startplats för Andrées polarexpedition.

Frövalvet[redigera | redigera wikitext]

I februari 2008 invigdes ett frövalv på Svalbard, där cirka 4,5 miljoner fröprover från världens viktigaste grödor kommer att lagras. Frövalvet inrättades på initiativ bland annat av FAO och kommer att finnas kvar oavsett strömförsörjning tack vare permafrosten.

Klimat[redigera | redigera wikitext]

Ögruppens årstider är typiska för ett arktiskt klimat. Från slutet av april går solen inte ned alls, medan solen inte går upp alls från slutet av oktober. Detta beror på Svalbards nordliga läge. Då nord- och sydgränsen för ögruppen är ungefär 75°–80° nordlig bredd börjar polardagen där 15–29 april, och polarnatten börjar mellan 22 oktober och 6 november. Polarvintern varar mellan 93 och 123 dygn, polarvåren 52–81 dygn, polarsommaren 109–137 dygn och polarhösten 53–82 dygn. Det är denna växling mellan dag och natt, mellan mörker och ljus som i första hand avgör Svalbards klimat. Klimatet påverkas också av ögruppens läge i Norra ishavet där en gren av Golfströmmen når Svalbards västra och delvis norra kuster medan de övriga delarna är omgivna av kallt havsvatten. På grund av detta är Svalbard (åtminstone sydvästra delen) varmare än andra områden på samma breddgrad. Detta gynnar gruvnäringen som kan skeppa ut kol mellan juli och december. Isförstärkta fartyg kan förlänga säsongen ytterligare någon månad. På samma breddgrad i Kanada är sjöfart i stort sett utesluten på vintern. Östkusten av Svalbard är betydligt kallare. På Nordaustlandet finns Europas största glaciär, Austfonna.

Medeltemperaturer[redigera | redigera wikitext]

Medeltemperaturer
Januari -19,1°
Februari -20,7°
Mars -19,0°
April -13,1°
Maj -5,0°
Juni +1,4°
Juli +4,4°
Augusti +2,8°
September -0,5°
Oktober -6,9°
November -10,8°
December -16,3°

År 1861 uppmättes av en svensk expedition i det inre av Wijdebay +16°. Under A.E. Nordenskiölds övervintring vid Mosselbay 1872 kom vintern tidigt i september, med en medeltemperatur på -6,6°. Under vintern var temperaturen ytterst oregelbunden, vilket berodde på vindförhållandena. Ännu i slutet av januari 1873 var sjögången i hamnen så stark att expeditionens tre skepp riskerade att stranda och först i februari frös hamnen till varaktigt.

Svalbard ligger på gränsen mellan två områden av lågt lufttryck, det ena mellan Svalbard och Grönland, det andra mellan Svalbard och Norge. Himlen är i regel mindre mulen under den kalla årstiden än under den varmare årstiden, då dimma är vanlig. Årliga antalet solskenstimmar har uppmätts till 945, varav 228 i maj men endast 133 i juni. Nederbörden har uppmätts till 183 mm och består främst av snö som även faller under sommaren.

Fauna[redigera | redigera wikitext]

Av landdäggdjur finns ren, fjällräv och isbjörn. Renen förekom tidigare i stor mängd. Svalbardrenen tillhör en egen art eller ras, som inte förekommer någon annanstans.

Isbjörnen räknas som ett marint djur. Den lever framför allt på isen. Det finns ungefär 3 000 isbjörnar i området. De flesta människor som rör sig mer än några hundra meter från bebyggt område har med sig gevär för att kunna försvara sig mot eventuella isbjörnar. Enstaka dödsfall har inträffat de senaste 10 åren (2005).

Det finns ungefär 3 000 isbjörnar i området.

Havets däggdjur var förr mycket talrika, till exempel grönlandsvalen och nordkaparen, som i forna tider gav kolossalt omfattande och vinstgivande fångster. Under 1900-talet har även fenvalar utgjort föremål för valfångst vid Svalbard. Sedan fångst av dessa djur vid Norges kuster förbjöds, vände sig nämligen en del av de norska bolagen 1905 till Svalbard, där stationer anlades, den sista i Greenharbour. Åtta olika bolag med sammanlagt 16 fartyg bedrev detta år fångst och dödade 599 djur. Då emellertid bytet minskades år från år, vände sig en del av bolagen till den mera vinstgivande fångsten i Antarktiska havet, så att endast 6 fartyg var i verksamhet 1909–12, varefter företaget inställdes. År 1912 fångades 55 djur. De valar, som under denna period fångades utanför västra Svalbard, var knölval, sillvalen, blåval och sejvalen. Narvalen förekommer endast tillfälligtvis. Vitvalen, som ännu under 1800-talet fångades i stort antal inne i fjordarna, är numera mycket decimerad, vilket i ännu högre grad gäller om valrossen, som nu endast tillfälligtvis fångas. Den finns runtom hela Svalbard men de flesta finns vid den nordliga ön Moffen på Svalbard. Valrossen börjar leta sig tillbaka till sina gamla liggplatser. Förekommande sälar – Knubbsäl, storsälen, vikaren, grönlandssälen samt den sällsynta blåssälen utgör ännu föremål för en dock alltmera avtagande fångst.

Fågelvärlden är utomordentligt rik, vad havsfåglar beträffar, av vilka en del i stora skaror bebor fågelfjällen. Av dessa kan anföras spetsbergsgrisslan, tobisgrisslan, alkekungen, lunnefågeln, tretåiga måsen, ismåsen, havstruten, vittruten (kallas lokalt för borgmästaren) och stormfågeln. Vidare finns tre olika labbar, silvertärnan och smålommen. Av andfåglar förekommer tre gåsarter, spetsbergsgåsen, prutgåsen och, sällsynt, den vitkindade gåsen. Ejdern häckar i stor mängd på de mindre öarna. Praktejdern och alfågeln förekommer sparsamt. Av vadare är skärsnäppan vanlig, medan däremot den brednäbbade simsnäppan, större strandpiparen och roskarlen är mindre vanliga. Av landfåglar kan nämnas fjällripan och fjällugglan, som är stannfåglar, samt snösparven, som på vintrarna flyttar söderut.

Av fiskar kan nämnas lax, som i viss mån går upp i några av älvarna. Torsk var under en period av 1800-talets senare del föremål för fångst på bankar utanför västkusten. Håkäringen fångades tidigare för tillgodogörande av levern, som används till tran. Det lägre djurlivet i havet, av vilket val- och säldjur samt havsfåglarna för sin tillvaro är beroende, är utomordentligt rikt och omväxlande.

I sötvattenssamlingarna finns åtskilliga mindre kräftdjur, av vilka den om en grodlarv erinrande Lepidurus (Apus) glacialis tilldrar sig särskild uppmärksamhet.

I havet kring Svalbard finns bland andra blåval, sillval, långfenad grindval, grönlandsval, vitval, knölval, vitnos, narval, nordlig näbbval, späckhuggare, kaskelot, vikval, grönlandssäl, valross, klappmyts, ringsäl, storsäl, knubbsäl, håkäring och lax.

På Svalbards land: svalbardsren (Rangifer tarandus platyrhynchus), isbjörn, fjällräv, rysk fältsork, 203 fågelarter och en massa insekter. När temperaturen stiger över 7 grader kommer myggen fram här också.

Flora[redigera | redigera wikitext]

Barentsburg, näst största orten på Svalbard

Växtvärlden är av arktisk typ. Av Svalbards omkring 130 arter blomväxter och kärlkryptogamer finns ett hundratal på de skandinaviska högfjällen och i Skandinaviens nordligaste del och av de återstående finns flertalet på Novaja Zemlja. De vanligaste arterna är polarvide, Drabor, bräckor, fingerörter, smörblommor i gruppen majsmörblommor, fjällsippa, spetsbergsvallmo (Papaver dahlianum ssp polare, underart till Tanavallmo, maskrosor (Taraxacum), fjällglim, kantljung (Cassiope), ängsull och många slags gräs. Även nordkråkbär (Empetrum nigrum ssp hermaphroditum) och fjällbräsma kan nämnas. Nordkråkbär producerar ibland mogna bär, medan det ganska sällsynta hjortronet inte har iakttagits med frukt. Många av växterna växer i utpräglade tuvor. Den största buskväxten är dvärgbjörken, som dock förekommer endast på ett fåtal ställen. Under bergskanter där det finns många häckande fåglar kan växterna, särskilt gräsen tillsammans med fjällsyra, dvärgsyra och grönländsk skörbjuggsört vara mycket frodiga, men annars är mattor av högre växter mindre vanliga. De sparsamma förekomsterna av sådana mattor består vanligtvis av fjällsippa eller nordkråkbär.

Mossor bildar på många platser sammanhängande täcken som i de inre dalarna har ganska stor utsträckning. I kärren bildar ängsull och åtskilliga gräs verkliga samhällen. Den rikaste växtligheten finns i fjordarnas inre, där himlen ofta är molnfri så att solljuset kan verka (dygnet runt). Växtligheten kan där utvecklas med nästan otrolig hastighet, särskilt i sydsluttningar. Av mossor och lavar finns vardera mellan 200 och 300 arter.

Det finns mycket alger i havet, även under istäcket under den mörka vinternatten. I denna flora ingår bland annat stora brunalger (Laminaria) som blir ända upp till 3 meter långa. Sötvattenssamlingarna innehåller kiselalger (Bacillariophyta), kransalger (Charophyceae) och andra små alger. Slutligen kan den mikroskopiska algfloran nämnas. Den gör snön grön och röd. Vanligen blir den vanlig först under senare hälften av sommaren, och då särskilt i närheten av fågelfjällen.

På Svalbards västra och norra kuster finns mycket uppkastad drivved som förts dit med Golfströmmen. I denna har det gjorts fynd av västindiska baljväxter (Entada scandens och Guilandina bonducella) och amerikanska lärkträd (Larix americana). Den mesta drivveden består dock av sibiriska barrträd som lärkträd, gran, ädelgran och cembratall som av de sibiriska floderna förts ut i Norra ishavet och med strömmen förts västerut.

Historia[redigera | redigera wikitext]

Namnet Svalbard kommer från fornnordiska och betyder 'kall kant' och omtalas för första gången i en isländsk namnbok från 1190-talet. Det är inte helt klart om det Svalbard som omtalas i boken är samma som dagens Svalbard men från forskningshåll anses det troligt att det förhåller sig så.

Spetsbergen upptäcktes den 25 juni 1596 av den holländske upptäcktsresanden Willem Barents. Efter att engelsmannen Henry Hudson besökt ögruppen 1607, blev området populärt som jaktmark. Sedan J. Poole 1610 upptäckt att valar var vanliga i dessa farvatten kom många valfångare dit, särskilt från Storbritannien och Nederländerna.

I början var det en hel del stridigheter mellan de olika ländernas fartyg. 1619 delades hamnarna mellan nationerna. Engelsmännens främsta valfångst i dessa vatten ägde rum mot slutet av 1700-talet och i början av 1800-talet. Av de 255 engelska valfångarfartyg, som utrustades 1788, verkade flertalet i vattnen väster om Svalbard.

Från 1669 till 1778 utgick från Holland till dessa vatten 14 167 fartyg, som fångade 57 590 valar. Därefter började fångsten avta, och de upphörde ungefär 1820. Holländarnas huvudstation var Smeerenburg (från holländska smeer, 'fett') på Spetsbergens nordvästra del, där en mängd hus uppförts, så att stället liknade en by eller mindre stad. I denna hamn låg tidvis 200–300 fartyg med mer än 12 000 mans besättning, och bostäderna hyste under sommaren hantverkare och handlande av många slag. Nu återstår av dessa bostäder endast rester av grundmurarna.

Under Gustav III upprättades ett Grönlandskompani i Stockholm, men redan tidigare hade ett sådant bildats i Göteborg, och 1758 hade en av Linnés lärjungar, Anton Rolandsson Martin, haft tillfälle att följa med ett av det senare bolagets fartyg till Svalbard.

Även ryssarna har haft en fångstperiod på Svalbard. De fanns där från den tidiga hälften av 1700-talet. Ryssarna jagade huvudsakligen valross, säl, vitval, björn och räv. Efter 1840-talet verkar ryssarnas fångstfärder till Svalbard ha upphört.

Förvaltning[redigera | redigera wikitext]

Status[redigera | redigera wikitext]

Svalbards status regleras i Spetsbergtraktaten från 9 februari 1920 vilket ger Norge suveränitet över ögruppen. Bland de ursprungliga undertecknarna fanns Norge, USA, Danmark, Frankrike, Italien, Japan, Nederländerna, Storbritannien och Sverige. En rad stater har skrivit på senare, bland annat Sovjetunionen och efter Sovjets upplösning Ryssland. Traktaten ger medborgare från de anslutna länderna rätt att bedriva näringsverksamhet, jakt och fiske på öarna.

Öarna är en demilitariserad zon och inga militära trupper eller installationer får finnas. I synnerhet de dåvarande sovjetiska gruvbolagen anklagades för att ha överdrivna radioutrustningar avsedda för militära ändamål. I februari 2012 begärde Norge att den satellitstation som har byggts av Ryssland på mark som tillhör det Ryska gruvbolaget skall avlägsnas.[1]

Svalbard ingår inte i Schengensamarbetet vilket innebär att det krävs pass eller bevis om medborgarskap vid resa därifrån till Norge.

Traktaten i fulltext på norska (bokmål): LOV 1920-02-09 nr 00

Förvaltning[redigera | redigera wikitext]

Svalbard har inget demokratiskt styre, utan lyder direkt under regeringens representant som bär titeln sysselmann. Befattningens närmaste motsvarighet är guvernör. Sysselmannen har större befogenheter än en vanlig fylkesmann (vilka motsvarar de svenska landshövdingarna). Sysselmannen fungerar därutöver även som polischef och hjälpdomare i underrätterna samt uppbär andra officiella funktioner. Han skall också garantera Norges rättigheter enligt traktaten och att Norge fullgör sina förpliktelser. Några lokala folkvalda politiska församlingar existerade inte i Svalbard förrän 2002, då Longyearbyns lokalstyre inrättades.

Enligt Spetsbergtraktaten får den norska staten inte uppbära några skatteinkomster från Svalbard, vilket innebär att skatterna som betalas måste stanna på öarna. Som en följd av detta har Svalbard en markant lägre skattenivå (under 20 procents inkomstskatt) än resten av Norge och saknar helt omsättningsskatt. Därför räknas varuhandel med Norge som export och det finns begränsade skattefria kvoter för privatpersoner.

Enligt fördraget får vilken medborgare som helst från de undertecknande staterna bosätta sig i Svalbard. Det finns i gengäld ingen a-kassa och inga socialbidrag på Svalbard.

Demografi[redigera | redigera wikitext]

Longyearbyen, Svalbards huvudstad

Huvudstaden på Svalbard är Longyearbyen. Där finns den mesta av ögruppens service, till exempel ett sjukhus och den internationella flygplatsen Svalbard Flygplats.

Den näst största orten på Svalbard är Barentsburg, som främst är bebodd av ryska och ukrainska gruvarbetare. Andra orter med fastboende är Ny-Ålesund och Svea.

Eftersom det endast finns vägar i tätorterna och inte mellan dessa måste alla transporter mellan orterna ske med flyg, snöskoter (på vintern) eller båtar (då havet är isfritt). Store Norske Spitsbergen Kulkompani A/S, som är ögruppens största arbetsgivare, har två egna flygplan. Dessa används främst för transporter mellan Svea och Longyearbyen.

Tidningen Svalbardposten, som ges ut varje vecka från Longyearbyen, är världens nordligaste tidning.

Näringsliv[redigera | redigera wikitext]

Kolkraftverk i Longyearbyen - Norges enda.

Den viktigaste verksamheten på Svalbard är i dag troligen forskningsverksamheten, knuten till Universitetsstudierna på Svalbard (UNIS), Norsk Polarinstitutt, EISCAT, och internationale forskningsstationer i Longyearbyen och Ny-Ålesund. Det forskas inom bland annat miljöövervakning, klimat, ekosystem, meteorologi, glaciologi, arkeologi och geologi.

Svalbard är känt för stora förekomster av kol och det utvinns, både av ryssarna och norrmännen, sedan tidigt 1900-tal. I Longyearbyen finns det ett kolkraftverk som förbränner omkring hälften av kolet som bryts i Gruve 7.

Man har också hittat förekomster av järn, asbest och zinkblände.

Turism är viktigt för Svalbard och många tusen turister från hela världen besöker ögruppen med hopp om att få uppleva bland annat, midnattssol, isbjörn och det hårda klimatet.

Energiförsörjningen är tvådelad: Longyearbyen får all sin energi och elektricitet från sitt kolkraftverk på Skjæringa. Det får kolet från Gruva 7 vid Longyearbyen. Alla de andra tätorterna får all sin kraftförsörjning genom användning av dieselaggregat.

Telekommunikationer[redigera | redigera wikitext]

På Svalbard finns en radiostation som har förbindelse med en satellit i den geostationära banan. Detta är troligtvis den nordligaste av sådana radiostationer. Teoretiskt borde det inte fungera, eftersom dess position är i radioskugga från den geostationära banan. Ändå fungerar det, men med sämre tillgänglighet än internationell normalstandard. Konventionella kortvågförbindelser är också problematiska på grund av närheten till norrskenszonen. År 2003 lades två parallella fiberkablar ner på havsbotten mellan fastlandet och Svalbard (Harstad-Longyearbyen). Efter det har ögruppen tillgång till höghastighetsförbindelse med omvärlden och invånarna i Longyearbyen får TV, telefon och bredband via kablarna.

Koder[redigera | redigera wikitext]

Tillsammans med Jan Mayen har Svalbard tilldelats landskoden sj. Internetdomänen ".sj" används inte i praktiken, utan Norges kod ".no" används. Som överallt annars förekommer ".com" också. Telefonnumren är norska och börjar på 79. Postnumren är också norska och börjar på 917. Registreringsskyltar för bilar börjar på ZN och har svart bakgrund med gula tecken. Färgen är ett tecken på att bilarnas ägare inte är skyldiga att betala statlig bilskatt, vilket beror på Spetsbergtraktatens förbud mot statlig skatt och på att statliga vägar inte finns där.[2]

Världens nordligaste[redigera | redigera wikitext]

På Svalbard finns den nordligaste av många samhällsföreteelser i världen, såsom till exempel:

De flesta av dem finns i Longyearbyen och någon i Ny-Ålesund.

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Pettersen, Trude. ”Norway demands Russian satellite station removed”. Barent Observer.com. http://www.barentsobserver.com/norway-demands-russian-satellite-station-removed. Läst 27 februari 2012. 
  2. ^ ”Norska registreringsskyltar”. http://no.wikipedia.org/wiki/Kjennemerke_for_motorkjøretøy_i_Norge. 

Vidare läsning[redigera | redigera wikitext]

  • Arlov, Thor B. (1996) (på nor). Svalbards historie, 1596-1996. Oslo: Aschehoug. Libris 7172850. ISBN 82-03-22171-8 
  • Arlov Thor, red (1994) (på nor). Store Norske 75 år: Jubileumsskrift : Store Norske Spitsbergen Kulkompani A/S. Longyearbyen: Store Norske Spitsbergen Kulkompani A/S. Libris 7782583. ISBN 82-992462-0-2 
  • Avango, Dag (2003). ”Aktanter i ingenmanslandet: den svenska gipsbrytningen på Svalbard”. Industrins avtryck : perspektiv på ett forskningsfält (2003) S . [173]-206 : ill..  Libris 9372480
  • Avango, Dag (2005). Sveagruvan: svensk gruvhantering mellan industri, diplomati och geovetenskap 1910-1934. Trita-HOT, 0348-4696 ; 2048Stockholm papers in history and philosophy of technology, 0349-2842Jernkontorets bergshistoriska skriftserie, 0347-4283 ; 44. Stockholm: Jernkontoret. Libris 9889011. ISBN 91-974131-7-8 (inb.) 
  • Avango, Dag (2004). ”Vägen till Braganzavågen: artefakter och geovetenskap som resurser för svensk kolbrytning på Svalbard”. Artefakter : industrin, vetenskapen och de tekniska nätverken (2004): sid. 27-60 : ill..  Libris 9657524
  • Barcott, Bruce, foto: Paul Nicklen (2009). ”Ett paradis av is”. National geographic (nr. 4): sid. 19-35. 
  • Hoel, Adolf (1966-1967) (på nor). Svalbard: Svalbards historie 1596-1965. Bd 1-3. Oslo. Libris 101382 
  • Østreng, Willy (1974) (på nor). Økonomi og politisk suverenitet: intressespillet om Svalbards politiske status. New territories in international politics, 99-0134479-4 ; 2. Oslo: Univ.-forl. Libris 7167711. ISBN 82-00-08998-3 

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]