Löntagarfonder

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök

Löntagarfonder var ursprungligen ett förslag från LO som syftade till att öka fackförbundens inflytande över det privata näringslivet genom andel i ägandet.

Historik[redigera | redigera wikitext]

En första modell lanserades av LO-ekonomen Rudolf Meidner, den socialdemokratiska politikern Anna Hedborg och Gunnar Fond i augusti 1975 på uppdrag av LO-kongressen 1971, som detta år bifallit en motion från Svenska Metallindustriarbetareförbundet författad av dåvarande utredningschefen Allan Larsson. Motionen föreslog att frågan om kollektiv kapitalbildning skulle utredas.

Orsaken till utredningen var att den solidariska lönepolitiken ansågs fungera dåligt. Tanken med denna lönepolitik var att löntagarna i de högproduktiva företagen skulle hålla tillbaka sina lönekrav samtidigt som löntagarna i de lågproduktiva företagen kunde höja sina löner. En bieffekt av detta var att de mest högproduktiva företagen då kunde göra sig större vinster än vad som möjligen hade varit fallet annars. Detta kallades av facket för "övervinster" som ville att detta utrymme skulle gå till löntagarna- till exempel senare genom löntagarfonder. Men själva "lönehöjningarna" i de lågproduktiva företagen medförde i praktiken en arbetskraftsförflyttning till de mer högproduktiva företagen och branscherna för att på det sättet säkerställa en hög och jämlik löneutveckling för löntagarna och garantera den fulla sysselsättningen. Rudolf Meidner påstod att den solidariska lönepolitikens väg var fullt kantat av företagskonkurser. Men med en aktiv arbetsmarknadspolitik, inrättandet av Arbetsmarknadsstyrelsen, och en full sysselsättning blev dessa strukturförändringar på arbetsmarknaden inte någon större samhällsekonomisk fara under 1950- och 1960-talet, den så kallade golden age. Vänsterstämningarna från 1968 hade även fört med sig nya krav på löner, arbetsförhållanden, inflytande och medbestämmande.

Den bärande tanken i det första förslaget till löntagarfonder var att 20 procent av de berörda företagens vinster skulle omvandlas till så kallade riktade fondemissioner av aktier som skulle emottagas av löntagarfonderna, vilkas styrelser skulle ha en majoritet av representanter för löntagarna. På sikt skulle fonderna kunna äga över hälften av alla aktier i de större svenska företagen. I LO:s tidning Fackföreningsrörelsen förklarar Meidner att förslaget var tänkt som ett direkt angrepp på kapitalägarnas makt;

Vi vill beröva kapitalägarna deras makt, som de utövar just i kraft av sitt ägande. All erfarenhet visar att det inte räcker med inflytande och kontroll. Ägandet spelar en avgörande roll. Jag vill hänvisa till Marx och Wigforss: vi kan i grunden inte förändra samhället utan att också ändra på ägandet.

Vid LO-kongressen på sommaren 1976 ställde sig LO bakom Meidners förslag. Det sympatiserande socialdemokratiska partiet togs på sängen. Inga ingående samtal mellan LO och SAP hade förts. De gick längre än vad jag i min vildaste fantasi trott, var Olof Palmes kommentar. Han hade trott att Meidners förslag skulle uppfattas som ett debattinlägg. Våren 1977 bildade LO:s landssekretariat och Socialdemokraternas partistyrelse emellertid en gemensam arbetsgrupp för att utarbeta förslag till riktlinjer för ett löntagarfondssystem. Gruppen som leddes av LO:s Rune Molin gav ut en rapport med förslag i början av 1978. Ett nytillkommet motiv var att fonderna skulle bidra till den kapitalbildning som behövdes för modernisering och omstrukturisering av den svenska industrin. Rapporten blev föremål för debatt och remiss under året i rådslag och studiecirklar under temat "Vem bestämmer vår framtid". Arbetsgruppens rapport och remissvaren från arbetarrörelsens grundorganisationer överlämnades till 1978 års partikongress. Fondförslaget blev en frontfråga för de borgerliga valtaktikerna. Centerledaren Thorbjörn Fälldin påstod att fonderna skulle resultera i öststatssocialism. Högerkritiken bemöttes aldrig med någon större entusiasm från SAP.

Senare förslag modifierades, bland annat med inslag av arbetsgivaravgifter riktade till fonderna för att möjliggöra köp av aktier på börsen. Meidners förslag bemöttes avvaktande från näringslivets organisationer och särskilt Industriförbundet önskade en teknisk diskussion om hur fonderna skulle utformas med individuella vinstandelar. För detta ändamål hade den så kallade Vinstandelsgruppen (även kallad "Waldenströmgruppen") under ledning av Erland Waldenström bildats.[1] Löntagarfondsfrågan blev mycket central i 1970-talets politiska debatt. Inom det borgerliga blocket formulerade Folkpartiet ett eget förslag till fonder. Från SAF:s sida möttes förslaget med betydande skepsis och bland yngre funktionärer med direkta motangrepp. Detta resulterade dock först år 1978 i ett mer organiserat motstånd genom publicerandet av pamfletten "Fritt näringsliv eller fondsocialism" författad av SAF-tjänstemannen Danne Nordling. Den största demonstrationen mot löntagarfonderna ägde rum den 4 oktober 1983. Författaren Göran Hägg skriver i sin bok Välfärdsåren att 75 000 fondmotståndare samlades i Humlegården för att därefter gå mot Kanslihuset i Gamla stan i Stockholm.[2] En stor andel av demonstranterna var inresta till Stockholm från hela landet i en gigantisk transport som arrangerats av näringslivets organisationer. De hade kommit till Stockholm i 60 extra järnvägsvagnar, 200 bussar, ett antal charterplan och oräkneliga privatbilar, skriver författaren Björn Elmbrant i pocketversionen av sin bok Så föll den svenska modellen.[3]

Formellt uppbundna kunde inte SAP backa alltför långt från Meidners förslag. På partikongressen 1978 förklarade Olof Palme att socialdemokratin skulle genomföra löntagarfonderna. I partiets verkställande utskott lär hans reaktion däremot ha varit "Det är ett helvete, men det är ett helvete vi måste igenom".[4] Under tiden i opposition tillsatte socialdemokraterna en ny utredning med Kjell-Olof Feldt som ordförande. Denna nya arbetsgrupp om 13 ledamöter från LO och SAP var dessutom referensgrupp för SAP-ledamöterna i den statliga utredningen om löntagarna och kapitaltillväxten. År 1981 lade denna utredning fram ett modifierat förslag där tyngdpunkten på ägande och makt hade bytts ut till kollektiv kapitalbildning. År 1983 kom regeringspropositionen och det var slutpunkten. Fem fonder skulle vardera inte få äga mer än 8 % av aktierna i ett företag. Fonderna skulle förse företagen med riskvilligt kapital. Den 21 december 1983 beslutade riksdagen att införa fonderna. De borgerliga partierna röstade emot och Vänsterpartiet Kommunisterna lade ned sina röster.

Efter den socialdemokratiska valsegern 1982 infördes en modifierad form av löntagarfonder där företagen under åren 1984-90 betalade bland annat "vinstskatt" och "vinstdelningsskatt".[5] I samband med riksdagsdebatten om löntagarfondernas införande fotograferades dåvarande finansminister Kjell-Olof Feldts berömda dikt "löntagarfonder":

Löntagarfonder är ett jävla skit,
men nu har vi baxat dem ända hit.
Sen ska de fyllas med varenda pamp,
som stött oss så starkt i våran kamp.
Nu behöver vi inte gå flera ronder,
förrän hela Sverige är fullt av fonder.

Enligt en kolumn av Lars Jonung 2006 skapade löntagarfonderna en klyfta mellan näringslivet och regeringen Palme och bidrog till att många familjeägda och entreprenörsdrivna företag lämnade landet.[6] De mest namnkunniga var Ingvar Kamprad (IKEA), familjen Rausing (Tetra Pak) och familjen Persson (H&M). Den senare flyttade åter hem ägandet till Sverige på 1990-talet efter att Ingvar Carlsson (dåvarande ledare för SAP) garanterade att det aldrig mer skulle införas löntagarfonder.[källa behövs]

Avskaffandet av löntagarfonderna[redigera | redigera wikitext]

Den 4 oktober 1983 demonstrerade tiotusentals människor mot löntagarfonderna i Stockholm. Manifestationen var ett initiativ från småländska företagare och arrangerades i samarbete mellan näringslivets organisationer. Även en namninsamling med 533 702 namn samlades in som en protest mot löntagarfonderna.[7]

Efter den borgerliga valsegern 1991 lades en proposition om att fonderna skulle avvecklas på så sätt att de inte skulle gå att återskapa. Man beslöt att dela ut pengarna till allemansfondspararna, men de skulle inte bli disponibla förrän 1 januari 1998. Den som sparade 2 400 kronor i två år i allemansfonderna skulle belönas med 1 200 kronor från löntagarfonderna. Tills dess skulle pengarna fungera som riskvilligt kapital. Till följd av räntekrisen på hösten 1992 och den uppgörelse som gjordes mellan den borgerliga regeringen och socialdemokraterna stoppades dock detta. Istället användes pengarna till att förstärka pensionssystemet och 10 miljarder delades ut till tre forskningsstiftelser för att främja forskning; Stiftelsen för Strategisk Forskning (nybildad), Stiftelsen för Miljöstrategisk forskning (nybildad) samt Riksbankens Jubileumsfond för Kulturvetenskaplig forskning[8]. I stiftelsen Framtidens kultur sattes 500 miljoner av för bidrag till kulturverksamhet.[9]

Bland annat Sveriges Socialdemokratiska Ungdomsförbund förespråkar återinförande av löntagarfonder.[10]

Löntagarfonder utanför Sverige[redigera | redigera wikitext]

Efter inspiration från socialdemokraterna i Sverige tillsatte det Italienska kommunistpartiet (PCI) en arbetsgrupp med uppdrag att utarbeta en italiensk motsvarighet till löntagarfonderna. Partiet beslutade dock att skrinlägga planerna eftersom man ansåg att de skulle gå alltför långt i ett förstatligande av landets ekonomi.[11]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Meyerson, Per-Martin (1997). ”Om Löntagarfonderna”. Sockerbagare i doktorshatt: [en självbiografi]. Stockholm: Fischer. Libris 7596570. ISBN 91-7054-847-1. http://www.internetional.se/pmmfonder.htm [sidnummer behövs]
  2. ^ Hägg, Göran (2005). Välfärdsåren: svensk historia 1945-1986. Stockholm: Wahlström & Widstrand. Sid. 192-193. Libris 9864030. ISBN 91-46-20273-0 
  3. ^ Elmbrant, Björn (2005). Så föll den svenska modellen ([Ny utg.]). Stockholm: Atlas. Sid. 92. Libris 9508051. ISBN 91-7389-157-6 
  4. ^ Elmbrant, Björn (1989). Palme. Stockholm: Författarförl. Fischer & Rye. Sid. 211. Libris 7596388. ISBN 91-7054-611-8 
  5. ^ Nationalencyklopedin band 12, s. 572
  6. ^ Jonung, Lars (16 mars 2006). ”De stora misstagen under Olof Palme”. Dagens Nyheter. http://www.dn.se/ledare/kolumner/de-stora-misstagen-under-olof-palme. 
  7. ^ ”4 oktober-manifestationen”. Företagsamheten. Svenskt Näringsliv. http://www.foretagsamheten.se/Naringslivets-utveckling/Historisk-oversikt/1980-talet/4-oktober-manifestationen/. 
  8. ^ ”Stiftelsens fem första år - en tillbakablick”. Stratresearch.se. http://www.stratresearch.se/sv/Om-SSF/SSFs-uppgift/Tillblivelse/Stiftelsens-fem-forsta-ar---en-tillbakablick/. 
  9. ^ Kulturbryggan fyller ett tomrum”. Göteborgs-Posten. 19 maj 2012. http://www.gp.se/kulturnoje/1.407880-kulturbryggan-fyller-ett-tomrum. Läst 12 september 2012. 
  10. ^ ”Politiskt Handlingsprogram”. Sveriges Socialdemokratiska Ungdomsförbund. 2009. http://www.ssu.se/files/dokument/program/ssu-politiskt-handlingsprogram.pdf. 
  11. ^ Garzia, Aldo (2007) (på italienska). Olof Palme: vita e assassinio di un socialista europeo. Biblioteca di storia. Persone (1. ed.). Roma: Editori riuniti. Libris 10580458. ISBN 9788835959380 [sidnummer behövs]

Vidare läsning[redigera | redigera wikitext]

  • Om löntagarfondsfrågan under 1970-talet- och nu, Roy Karlsson, Socialistisk Debatt, nummer 2, 2007 (en studie av det samhällsklimat ur vilket löntagarfondsfrågan växte fram).
  • Makten över arbetsmarknaden, Svante Nycander 2008.
  • Löntagarfonder och kapitalbildning, Förslag från LO-SAP:s arbetsgrupp R.Molin, P.O Edin,K.O Feldt, A.Hedborg, C.Lidbom, R.Meidner 1978 ISBN 91-550-2232-4.
  • Arbetarrörelsen och löntagarfonderna, Rapport från en arbetsgrupp inom LO och SocialdemokraternaK-O Feldt, R.Carlsson, B.Danasten, P.O Edin, S.O.Hansson, A.Hedborg, S.Hultersten m.fl. 1981 ISBN 91-550-2664-8 och ISBN 91-550-2562-5 (LO:s kongressrapport)