Thorbjörn Fälldin

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Thorbjörn Fälldin

Thorbjörn Fälldin, 1967.

Ämbetsperiod
8 oktober 1976–18 oktober 1978
Monark Carl XVI Gustaf
Ställföreträdare Per Ahlmark (1976–1978)
Ingemar Mundebo (1978)
Företrädare Olof Palme
Efterträdare Ola Ullsten
Ämbetsperiod
12 oktober 1979–8 oktober 1982
Monark Carl XVI Gustaf
Ställföreträdare Ingemar Mundebo (1979–1980)
Ola Ullsten (1980–1982)
Företrädare Ola Ullsten
Efterträdare Olof Palme

Ämbetsperiod
1971–1985
Företrädare Gunnar Hedlund
Efterträdare Karin Söder (tf)

Född Nils Olof Thorbjörn Fälldin
24 april 1926 (88 år)
Högsjö församling, Ångermanland
Politiskt parti Centerpartiet
Maka Solveig Fälldin[1]
Barn 3 barn (Eva, Nicklas och Pontus)[1]
Yrke Lantbrukare
Ministär Regeringen Fälldin I, II, III
Namnteckning Thorbjörn Fälldins namnteckning

Nils Olof Thorbjörn Fälldin, född 24 april 1926 i Västby i Högsjö socken (nuvarande Härnösands kommun) i Ångermanland, är en svensk lantbrukare och politiker (centerpartist) som var Sveriges statsminister 1976–1978 och 1979–1982. Han var riksdagsledamot 1958–1964 och 1967–1985 samt Centerpartiets partiledare 1971–1985.

I riksdagsvalet 1973 erhöll Thorbjörn Fälldin och Centerpartiet 25,1 procent av rösterna, en ökning med 5,19 procentenheter mot föregående riksdagsval. Vid valet till riksdag 1976 fick partiet 24,1 procent vilket möjliggjorde för Fälldin att bilda en borgerlig regeringskoalition. Thorbjörn Fälldin blev Sveriges första borgerliga statsminister sedan 1936 och bröt därmed socialdemokraternas 40-åriga innehav av regeringsmakten och statsministerposten.

Biografi[redigera | redigera wikitext]

Fälldin föddes i Högsjö socken i Ångermanland som son till lantbrukare Nils Johan Fälldin och Hulda Olsson. Han blev själv lantbrukare på gården 1956, då han även gifte sig med Solveig, född Öberg 1935 i Skogs socken.[2] De har tre barn. Fälldin tog realexamen 1945 som privatist, reservofficersexamen 1951, var styrelseledamot i Svenska fåravelsföreningen 1959-68 och dess ordförande 1968-69, Förbundsordförande i Svenska Insjöfiskarenas Centralförbund 1965-69 samt styrelseledamot i Svenska Handelsbanken 1971-76.

Då Centerpartiet nådde framgångar under pensionsstriden blev han överraskande invald i Andra kammaren 1958. Han blev allmänt respekterad tack vare sin sakkunskap och anspråkslösa personlighet. Senare, då Centern inte lyckades få något riksdagsmandat för Ångermanland, erbjöds Fälldin att representera Örebro i Första kammaren istället. År 1969 valdes Fälldin till Centerns förste vice ordförande i hård konkurrens med den då mer etablerade Johannes Antonsson från Halland. 1971 övertog Fälldin ordförandeposten för sitt parti, då han ersatte Gunnar Hedlund. Han blev i och med detta även den borgerliga sidans statsministerkandidat, eftersom Centern vid denna tid var det största borgerliga partiet.

Efter valet år 1973 föreslog Fälldin att Centern och Folkpartiet skulle slås ihop, eftersom de hade haft ett nära samarbete sedan början av 1960-talet. Förslaget fick dock inte majoritet inom Centerpartiet. Vid riksdagsvalet 1976 var han ändå oomstridd som statsministerkandidat, och valet stod mellan honom och Olof Palme. I en legendarisk tv-sänd partiledardebatt i ett fullsatt Scandinavium i Göteborg debatterade Palme och Fälldin i två timmar inför en publik på 10 000 personer, en debatt som de flesta ansåg att Fälldin vann. Fälldins mer nedtonade, lugna och stundvis långsamma debatteknik gick hem bättre än Palmes rappa, hårda och ibland raljerande framförande. Den stora frågan vid detta val handlade om kärnkraften i Sverige. Fälldin var en stark motståndare till kärnkraft, en uppfattning han skapat sig genom att bland annat lyssna på professor Hannes Alfvén. Centern ville stoppa utbyggnaden tills frågan om hur avfallet skulle slutförvaras lösts, Folkpartiet och Moderaterna däremot ville bygga ut kärnkraften. Valresultatet medförde att de borgerliga kunde bilda regering för första gången på 40 år. Denna regering kom att präglas av ständiga konflikter om energipolitiken. Till slut brast samarbetet, och Fälldin avgick.

Efter valet 1979 blev Fälldin statsminister igen, även den här gången i en trepartiregering. 1981 upplöstes denna på grund av oenighet i skattefrågan (Den underbara natten). Efter detta bildades en koalitionsregering med centern och folkpartiet, fortfarande med Fälldin som statsminister.

Fälldin blev den förste svenske statsministern att besöka Kina i april 1981. Under denna tid hamnade Fälldin i stora bekymmer gällande Geijer-skandalen (eller Geijeraffären). Fälldin hade tänkt avslöja namnen på listan, men han ändrade sig då han fick se att även han fanns med bland namnen på rikspolischefens lista av personer som anklagades för att ha köpt sex.

Som statsminister under U 137-krisen oktober-november 1981 blev Fälldin ihågkommen för sitt svar "Håll gränsen!" på en direkt fråga från Överbefälhavaren.[3]

Efter valet 1982 förlorade de borgerliga regeringsmakten till socialdemokraterna och Fälldin fick nöja sig med att vara i opposition. Inför valet 1985 samarbetade centern och KDS, vilket inte var så uppskattat av många centerväljare. Det var en tydlig markering att centern kunde samarbete åt höger men inte åt vänster. De fick se sig besegrade även den här gången. Den 5 december samma år lämnade Fälldin partiordförandeskapet sedan valberedningen meddelat att den inte tänkte föreslå honom till omval som partiledare på partistämman i juni 1986. Han lämnade även riksdagen och återvände hem till sitt lantbruk i Ramvik, som hans fru Solveig hade skött under hans tid i maktpolitikens Stockholm.

Fälldin har även efter detta haft olika officiella poster, exempelvis har han varit styrelseordförande i Föreningsbanken och Televerket. Han var även en ledande kraft i det så kallade Omega-projektet, där Högskolan i Östersund gick samman med Högskolan Sundsvall/Härnösand till Mitthögskolan, senare Mittuniversitetet 1993. Han utsågs till hedersdoktor vid Mitthögskolan 2001. Några år sedan Fälldin lämnade politiken blev han tillfrågad om han ville bli landshövding i Västernorrlands län, men han tackade nej[1].

Thorbjörn Fälldins insats som politiker var omstridd så länge han var statsminister. Svårigheterna var avsevärda: dels hade han att leda regeringar i vilka det fanns betydande åsiktsskillnader, dels skulle detta ske då Sverige genomgick sin djupaste lågkonjunktur sedan 1930-talet. Dessutom fanns det få möjligheter till samförstånd med Socialdemokraterna. I efterhand har han dock blivit välvilligt bedömd också av tidigare kritiker, inte minst för sin strävan att nå samförstånd inom det borgerliga blocket. Hans vilja att sätta sig in i alla viktiga frågor före beslut och hans personliga anspråkslöshet har vunnit uppskattning i de flesta politiska läger. Dock präglades hans regeringsår av försämrade statsfinanser och ökande arbetslöshet.

Thorbjörn Fälldin möter it- och regionminister Anna-Karin Hatt i Ramvik i augusti 2011.

Se även[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b c] Almgren, Christina (21 april 2011). ”Thorbjörn firar med familjen”. Örnsköldsviks Allehanda. http://allehanda.se/slaktvanner/personligt/1.2974084-thorbjorn-firar-med-familjen. Läst 23 februari 2012. 
  2. ^ Sveriges befolkning 1970, (CD-ROM version 1.04) Sveriges Släktforskarförbund 2003
  3. ^ ”Nu är vi nog i krig”. SvD. 23 oktober 2011. http://www.svd.se/nyheter/inrikes/nu-ar-vi-nog-i-krig_6574399.svd. Läst 9 september 2014. 

Tryckta källor[redigera | redigera wikitext]

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]


Företrädare:
Lars Eliasson
Centerpartiets förste vice ordförande
1969–1971
Efterträdare:
Johannes Antonsson
Företrädare:
Gunnar Hedlund
Centerpartiets partiledare
1971–1985
Efterträdare:
Karin Söder
Företrädare:
Olof Palme
Sveriges statsminister
1976–1978
Efterträdare:
Ola Ullsten
Företrädare:
Ola Ullsten
Sveriges statsminister
1979–1982
Efterträdare:
Olof Palme