Lejonströmsbron
| Lejonströmsbron | |
 Lejonströmsbron från söder | |
| Plats |  Skellefteå, Västerbottens län |
|---|---|
| Korsar | Skellefte älv |
| Konstruktionsdata | |
| Total längd | 207,5 m |
| Bredd | 5 m |
| Konstruktionstyp | spännverksbro[1] |
| Antal pelare | 8 |
| Material | trä |
| Konstruktör | Carl Spennare[2] |
| Datum | |
| Byggstart | 1735 |
| Färdigställd | 1737 |
| Trafik | |
| Trafikslag | bil |
| Maxvikt för fordon | 2 ton |
Lejonströmsbron är en träbro i Skellefteå som går över Skellefteälven mellan stadsdelarna Sunnanå och Prästbordet, nära Landskyrkan. Bron var färdigbyggd 1737 och är Sveriges äldsta träbro. Med sina 207,5 meter var den också länge Sveriges längsta träbro, tills en 230 meter lång träbro byggdes på Gimonäs i Umeå 2006.[3][4] Vikbron, som har fundament av trä och som ligger i Ånge kommun, nämns ibland som den längsta träbron. Den är dock på 133 meter.
De första åren fick man betala en broavgift för att passera Lejonströmsbron, enligt följande:
- En gående person - 1 öre
- En ryttare med häst - 3 öre
- Kärra dragen av en häst - 6 öre
- Vagn dragen av ett flera hästar - 12 öre
1868 införde man hastighetsbegränsning över bron. Om man åkte eller red fortare än en gående kunde man få böta 5 riksdaler. Lejonströmsbron hade en gång i tiden påfarter av trä. Den totala längden var då 314 meter. Lejonströmsbron är sedan 1994 förklarat byggnadsminne.
Striden vid Lejonströmsbron, 1809 års krig
De sista striderna som ägt rum på svensk mark utspelade sig i Norr- och Västerbotten. Detta under Finska kriget, även kallat 1808–09 års krig. Den 15 maj 1809 stod slaget vid Lejonströmsbron. Den ryska armén på 6 000 man under general P A Schuvalov ville säkra spannmålslagret vid Landskyrkan, vilket försvarades av omkring 600-800 svenskar under överstelöjtnant J H Furumark. När svenskarna fick alarmerande rapporter om att ryska trupper närmade sig började de att förstöra broarna över Skellefteälven för att fördröja fiendens avancemang. Ryssarna nådde fram till norra älvkanten och inledde genast eldgivning mot de svenska trupperna som var sysselsatta med att rasera bron, de svenska trupperna lyckades förstöra bron så pass mycket att den bara var framkomlig för infanteri. Svenskarna slog till hastig reträtt sedan ryssarna börjat ta sig över den bräckliga isen nedanför bron.
Slutstriderna, som från svensk sida var tänkta att försena ryssarna så att huvudstyrkan skulle hinna dra sig undan mot Umeå, kostade många liv. Syftet med striden nåddes inte heller, eftersom en del av ryska armén hade gått runt den svenska flanken, och fångade de flyende svenskarna vid Yttervik. Överstelöjtnant Furumark, 588 man och hela trossen kapitulerade. Skelleftebygden var sedan ockuperad av ryssarna över sommaren 1809.
Det sista svenska krigets sista vapenstillestånd ingicks i Frostkåge gästgivaregård norr om Skellefteå den 2 september 1809. Freden undertecknades senare i Fredrikshamn 17 september 1809, där hela Finland fick avträdas till Ryssland.
Enligt tradition i bygden ska det finnas kulhål i några hus vid Lejonströmsbron som spår av det sista kriget på svensk mark.[5]
Bildgalleri
-
Förrådsbodar vid Lejonströmsbron som sägs ha spår av kulhål. -
Sten rest till minne av striden vid Lejonströmsbron -
Referenser
- ^ Skellefteå kommun
- ^ Stadsvandringar i Skellefteå
- ^ Jonsson, A. (2007) Mellan två brofästen: Lejonströmsbron - en unik byggnad. C-uppsats Historia. 2007:057 Luleå tekniska universitet
- ^ ”Arkiverade kopian”. Arkiverad från originalet den 8 april 2014. https://web.archive.org/web/20140408180034/http://norran.se/2006/03/skelleftea/lejonstromsbronsnartintelangrelangst/. Läst 25 juni 2014.
- ^ Skellefteå kommuns informationstidning nr 4/2006 sid 17[död länk]
| |||||||||||||||||||||||||||||||||||
