Lindsläktet

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Lindsläktet
Silverlind (T. tomentosa)
Silverlind (T. tomentosa)
Systematik
Domän Eukaryoter
Eukaryota
Rike Växter
Plantae
Division Fröväxter
Spermatophyta
Underdivision Gömfröväxter
Angiospermae
Klass Trikolpater
Eudicotyledonae
Ordning Malvaordningen
Malvales
Familj Malvaväxter
Malvaceae
Släkte Lindsläktet
Tilia
Vetenskapligt namn
§ Tilia
Auktor L., 1753
Arter
Hitta fler artiklar om växter med

Lindsläktet (Tilia) är ett släkte med träd med hjärtformiga, sågtandade blad. Släktet omfattar omkring 30 arter varav två finns i bland annat den svenska floran, bohuslind och lind (även kallad skogslind). Lindar kan uppnå en ålder av 800–1000 år. Dess blommor pollineras av insekter. Veden är mjuk och lämpar sig mycket bra till sniderier. Av skiktet mellan bark och ved tillverkas bast.

Tidigare ingick lindsläktet i familjen lindväxter (Tiliaceae) men genetisk forskning visar att de ingår i malvaväxterna.

Lindsläktets arter går lätt att plantera och är i hög grad användbara, eftersom de tål att klippas och skäras nästan hur som helst och därför kan ges de former man önskar i en parkanläggning, allt ifrån den höga, smärta trädformen i ett allévalv, där parklinden ännu i mellersta Sverige ses uppnå 25 meters höjd, ända till det låga, busklika flätverket i en trädgårdshäck eller en berså.

Vackrast är kanske de träd som ställs enstaka på öppna gräsplaner. Stammen blir då lägre men kraftigare och kronan avrundad och mycket vid. I början av högsommaren inträffar blomningen, vars rikedom och vällukt överträffar allt annat som en parkanläggning kan uppvisa. Lindblommornas doft är av det slag som sprider sig på långa avstånd. Deras honungsrikedom lockar bina och humlorna i tusental, och under hela den vecka blomningen varar, då trädets krona bär en ljusgul slöja av miljoner blommor och trakten överströmmas av deras doft hörs dagen lång däruppe de otaliga, idoga blomgästernas surrande.

Tilia-blommans fruktämne är femrummigt, men frukten bildar vid sin mognad endast ett frö som är nötlikt. I biologiskt avseende är blomman en honungsblomma; i de kupiga foderbladen samlas honungen i stora droppar, kvarhållen av den fina och täta hårigheten. Blomställningen är ett knippe. Dess långa skaft är utrustat med ett till hälften vidvuxet, långt och smalt blad av så torr och styv beskaffenhet att det sitter kvar med de mogna frukterna långt in på vintern, då dess egentliga bestämmelse blir uppenbar: det får nu tjäna till segel eller vindfång under fruktställningens luftfärder, då den lösslitits från trädet och drivs omkring av vinterstormarna.

De små ulliga hårtofsarna vid nervernas förgrening på bladets undersida består av fina hår, som utgår från båda de sammanstötande nerverna och har en sådan riktning att de bildar ett valv över det lilla rummet i själva nervvinkeln. I de små hyddor eller grottor, som därigenom uppkommer, uppehåller sig spindeldjur, kvalster och ordjur. Undersöker man ett levande blad med en lupp finner man i nästan var och en av dessa miniatyrkammare en eller flera av de små invånarna och även om man inte ännu (cirka 1920) kan säga vilken nytta trädet har av de många små varelserna, så är detta otvivelaktigt ett av de många exemplen på ömsesidigt fördelaktig symbiós eller samlevnad mellan en växt- och en djurart. De små bostäderna som anordnas av växten, utan djurets ingripande, kallar man domatier. (De djurbon, som uppstår i växternas massa genom direkta angrepp av djuren, kallar man däremot gallbildningar eller cecidier.)

Gammalt talesätt: När linden blommar har vattnet blivit tillräckligt varmt för utomhusbad.

Se även[redigera | redigera wikitext]

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]