Patronymikon

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök

Patronymikon (pluralis patronymikon eller patronymika, av grek. pater, fader, och o’nyma, namn) eller fadersnamn (farsnamn) är ett personnamn som har bildats av faderns förnamn för att markera vem en persons far är. Exempel: Kung Gustav Eriksson (Vasa), son till Erik Johansson. Ett namn baserat på moderns förnamn kallas metronymikon, exempelvis lagman Nils Sigridason, son till Sigrid på 1200-talet. De svenska son- och dotternamnen (Andersson, Svensson, Nilsson, respektive Larsdotter, Andersdotter, Knutsdotter med flera) var ursprungligen patronymika, men har sedan omvandlats till ärftliga familjenamn, släktnamn eller efternamn. Patro- eller metronymika ärvs normalt inte av bärarens barn, och skall därför inte förväxlas med dagens svenska sonnamn.

Bruk[redigera | redigera wikitext]

Nordiska förhållanden[redigera | redigera wikitext]

Patronymika var allmänt förekommande i Skandinavien och genom svensk påverkan i Finland. I Finland översattes -son och dotter med -poika och -tytär som i Antinpoika och Antintytär (Andersson och Andersdotter).

Patronymika behölls även efter giftermål. I Norden brukades förr undantagsvis metronymika, om barnet var fött utom äktenskapet eller modern var betydligt mer högättad än fadern (jmf. Sven Estridsson).

Gradvis övergavs det gamla namnskicket sedan i Danmark, Norge, Sverige, Finland och på Färöarna. Lag om obligatoriskt antagande av familjenamn stiftades först i Danmark på 1800-talet, varvid gamla patronymika blev ärftliga namn på -sen. Liknande lagändringar genomfördes på 1900-talet i Norge. I Finland bar ungefär en femtedel av befolkningen patronymika tillsammans med släktnamn vid tiden för självständigheten, men andelen har kraftigt minskat sedan dess.

Bruket att barn antar faderns patronymikon som familjenamn förekom sporadiskt i Sverige på 1700-talet och blev utbrett vid 1800-talets slut. Därmed fick även hustrun makens efternamn vid giftermål. När bruket av patronymika minskade i Sverige försvann namnen på -dotter först. I svensk folkbokföring mot slutet av 1800-talet fick ogifta döttrar till Erik namnet Eriksson istället för Eriksdotter. Ändringen i namnskicket gick dock långsammare i Sverige än i Danmark och Norge. Patronymika förekom fortfarande under 1900-talet i Sverige, i vissa trakter ända tills de avskaffades i lag år 1966. I bygder där det gamla namnskicket levt kvar uppstod därigenom syskonskaror i vilka de äldre syskonen bar patronymika och de yngre påtvingade familjenamn.

Med 1982 års svenska namnlag återinfördes en möjlighet att anta ett patronymikon eller metronymikon som efternamn efter särskild ansökan och prövning. Den 1 januari 2015 kommer rätten att följa det äldre namskicket med patronymika att återinföras i svensk lag utan inskränkningar. Enligt namnlagskommitténs betänkande från 2013[1] föreslås att det inte skall behövas dispens för att antaga patro- eller metronymikon som efternamn, och att det skall bli tillåtet för föräldrar att registrera patro- eller metronymika som sina barns efternamn vid deras födsel.

Bruket med patronymika har bevarats utan avbrott i de isländska dóttir- och son-namnen.

Ryska namn[redigera | redigera wikitext]

I ryskan är det vanligt med fadersnamn tillsammans med förnamn och familjenamn (efternamn). Fadersnamnet bildades här av faderns förnamn med något av tilläggen -ovitj, -evitj, eller -itj för söner, och -ovna, -evna eller -initjna för döttrar. Den ryske författaren Fjodor Michajlovitj Dostojevskij fick exempelvis fadersnamnet Michajlovitj, eftersom hans far hette Michail. Ett annat exempel är författaren Anna Andrejevna Achmatova, vars far hette Andrej.

Mellanöstern och Nordöstafrika[redigera | redigera wikitext]

I många länder i Mellanöstern och Nordöstafrika, till exempel Irak, Syrien, Etiopien, Sudan, Somalia och Eritrea, är det vanligt att ett barn får ett eget namn och sedan sin fars och sin farfars namn utan ändringar. En person som heter Amir Mohammed Ahmed har då Amir som sitt eget förnamn medan hans far hette Mohammed i förnamn och hans farfar hette Ahmed. Personen har alltså två patronymika. När personer med namn enligt denna stil flyttar till Sverige, registreras enligt Skatteverkets praxis farfarsnamnet som efternamn och förnamnet och farsnamnet som förnamn, vilket innebär att fadersnamnet registreras som ett förnamn även för kvinnor, trots att det i regel är ett typiskt manligt förnamn.

I vissa länder med denna tradition, bland annat Irak, finns det nya namnregler som stadgar att man skall anta efternamn av släktnamnstyp, men detta är på många håll inte genomfört i praktiken ännu.

Även arabiska namn med ibn, ben eller bin, hebreiska med ben och arameiska bar (som alla betyder son till) är patronymika.

Andra[redigera | redigera wikitext]

Spanska efternamn som slutar på -ez (till exempel Sánchez, son till Sancho, eller González, son till Gonzalo), skotska efternamn med Mac eller Mc och irländska O' är ursprungligen patronymika som behållits som familjenamn. I kymriska används ordet ap (kortform av mab, 'son') mellan förnamnet och faderns namn, och i somliga fall har detta sammansmält till vad som har kommit att bli släktnamn (till exempel Prichard av ap Richard, 'son till Richard').

I Nederländerna förekom det länge parallellt med andra typer av släkt- och tillnamn, som exempel hos målaren Rembrandt Harmenszoon van Rijn, varvid patronymikonet ofta förkortades (alltså Harmensz). I frisiska var patronymika ända till 1800-talet vanligare än släktnamn inom allmogebefolkningen, i likhet med förhållandet i Sverige.

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ En ny lag om personnamn: Betänkande av namnlagskommittén. Statens offentliga utredningar 2013:35.

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]