Patronymikon

Patronymikon (pluralis patronymikon eller patronymika) eller fadersnamn (farsnamn) är ett namn som har bildats av faderns förnamn för att markera vem en persons far är. Ett namn baserat på mödernets förnamn kallas metronymikon. Som exempel kan nämnas de svenska son- och dotternamnen (Andersson, Svensson, Nilsson, respektive Larsdotter, Andersdotter, Knutsdotter med flera) som ursprungligen var patronymika, men sedan omvandlats till ärftliga familjenamn, släktnamn eller efternamn. Patro- eller metronymika ärvs normalt inte av bärarens barn, och skall därför inte förväxlas med dagens svenska sonnamn.

Bruk

Nordiska språk

Patronymikon behölls även efter giftermål. I Norden brukades förr undantagsvis metronymika, om barnet var fött utom äktenskapet eller modern var betydligt mer högättad än fadern (jmf. Sven Estridsson). I svensk folkbokföring mot slutet av 1800-talet fick döttrar till Erik namnet Eriksson istället för Eriksdotter.

Bruket att barn behåller faderns patronymikon som familjenamn förekommer i Sverige på 1700-talet och blir utbrett vid 1800-talets slut. Därmed får även hustrun makens efternamn vid giftermål. Patronymikon förekommer dock fortfarande under 1900-talet, men avskaffas slutgiltigt i Sverige år 1966.

Bruket med matronymika och patronymika återfinnes än idag i de isländska dóttir- och son-namnen.

Ryska namn

I ryskan är det vanligt med fadersnamn tillsammans med förnamn och familjenamn (efternamn). Fadersnamnet bildades här av faderns förnamn med något av tilläggen -ovitj, -evitj, eller -itj för söner, och -ovna, -evna eller -initjna för döttrar. Den ryske författaren Fjodor Michajlovitj Dostojevskij fick exempelvis fadersnamnet Michajlovitj, eftersom hans far hette Michail. Ett annat exempel är författaren Anna Andrejevna Achmatova, vars far hette Andrej.

Mellanöstern och Nordöstafrika

I många länder i Mellanöstern och Nordöstafrika, till exempel Irak, Syrien, Etiopien, Sudan, Somalia och Eritrea, är det vanligt att ett barn får ett eget namn och sedan sin fars och sin farfars namn utan ändringar. En person som heter Amir Mohammed Ahmed har då Amir som sitt eget förnamn medan hans far hette Mohammed i förnamn och hans farfar hette Ahmed. Personen har alltså två patronymika. När personer med namn enligt denna stil flyttar till Sverige, registreras enligt Skatteverkets praxis farfarsnamnet som efternamn och förnamnet och farsnamnet som förnamn, vilket innebär att fadersnamnet registreras som ett förnamn även för kvinnor, trots att det i regel är ett typiskt manligt förnamn.

I vissa länder med denna tradition, bland annat Irak, finns det nya namnregler som stadgar att man skall anta efternamn av släktnamnstyp, men detta är på många håll inte genomfört i praktiken ännu.

Även arabiska namn med ibn, ben eller bin, hebreiska med ben och arameiska bar (som alla betyder son till) är patronymika.

Andra

Spanska efternamn som slutar på -ez (till exempel Sánchez, son till Sancho, eller González, son till Gonzalo), skotska efternamn med Mac eller Mc och irländska O' är ursprungligen patronymika som behållits som familjenamn. I kymriska används ordet ap (kort form av mab, 'son') mellan förnamnet och faderns namn, och i somliga fall har detta sammansmält till vad som har kommit att bli släktnamn (till exempel Prichard av ap Richard, 'son till Richard').

I Nederländerna förekom det länge parallellt med andra typer av släkt- och tillnamn, som exempel hos målaren Rembrandt Harmenszoon van Rijn, varvid patronymikonet ofta förkortades (alltså Harmensz). I frisiska var patronymika ända till 1800-talet vanligare än släktnamn inom allmogebefolkningen, i likhet med förhållandet i Sverige.

Externa länkar

• BBC: Son of my father – Om patronymika i kymriska namn (engelska)
• Sveriges Släktforskarförbund: Nättidningen Rötter