Vender

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök

Vender var ett västslaviskt folk som under den tidiga medeltiden (400-500-talet) befolkade områdena mellan floderna Elbe och Saale i väster och Oder i öster. Venderna befolkade även i perioder Holstein och den danska ön Lolland.

Venderna delades vanligen upp i obotriter, liutizer, heveller, raner, pomoraner, kasjuber och sorber. Endast de kasjubiska och sorbiska språken är levande idag.

Tidig historia[redigera | redigera wikitext]

Västslaverna assimilerade de germaner som inte gav sig av i samband med folkvandringarna. De tyska grannarna kallade folket för vender, precis som de tidigare icke-slaviska inbyggarna öster om Elbe. Dessa hittills homogena västslaver delade upp sig i en rad små stammar. Några av dem förenade sig till större hövdingadömen.

Relationerna mellan vender och andra folk varierade. Fredliga perioder med handel avlöstes av krig. De danska vikingarna ingick talrika äktenskap, inte minst på furstenivå, med obotriter och andra vender. Danmark var också tidvis allierat med obotriterna. Pomoranerna uppträdde däremot som sjörövare i Östersjön. Saxo Grammaticus nämner att pomoranska vender deltog i slaget vid Bråvalla på danskarnas sida. En vikingatida fästning, Jomsborg, där Jomsvikingarna höll till, var belägen i det vendiska Pommern.

Nederlag[redigera | redigera wikitext]

Det tysk-romerska riket upprättade kristen mission, tyska kolonier och tyska administrativa enheter öster om Elbe. Venderna satte sig till motvärn och ett uppror 983 hejdade den tyska framryckningen för ett par sekler. Trycket från grannländerna var dock stort. Polska invasioner, danska härjningar och tysk-romerska försök att utvidga sina gränser ökade trycket. År 1068/1069 intog och förstörde en tysk expedition Rethra, ett av Vendernas viktigaste tempel. Efter det blev Arkona det viktigaste religiösa centret. Åren 1124 och 1128 döptes pomoranerna och en del av liutizerna. Det första korståget mot slaverna ägde rum 1147, med danskar och sachsare i spetsen.

Ett av de nordiska korstågen riktades mot ranerna i avsikt att kristna landet. Det leddes av Danmark. Man lyckades inta och förstöra tempelfästningen Arkona och rev ner statyn av den vendiska guden Svantevit. I och med ranernas kapitulation hade de sista självständiga venderna besegrats av omgivande kristna feodalmakter.

Från tysk sida motiverades korstågen inte enbart av önskan att sprida kristendomen. Man traktade också efter odlingsjord. Från 1100-1300-talet strömmade tyska kolonister över Elbe och förvandlade landet från vendiskt till tyskt. Det var adelsmän och kloster som skaffade bönder till sina nya gods. Det krigshärjade och delvis folktomma landet behövde nya inbyggare, och stora skogar och fält kunde nyodlas. Även städer grundlades.

Förtyskning[redigera | redigera wikitext]

Den vendiska befolkningen förtyskades småningom. De högre stånden assimilerades snabbt, allmogen uppgick långsammare i det tyska folket. Luther talade ännu på 1500-talet om de vendiskspråkiga bönderna i trakten kring Wittenberg. Delar av kasjuberna och sorberna fortlevde dock som etniska minoriteter. Det polabiska språket överlevde till början av 1800-talet i Niedersachsen. De historiska folkförflyttningarna och germanska koloniseringarna har gjort att endast två folkspillror av moderna vendiskättade folk finns kvar idag, nämligen sorberna i sydöstra delen av det forna Östtyskland och kasjuberna i norra Polen.

Många geografiska och en del släktnamn vittnar ännu om slaviskt ursprung. Till exempel Berlin är ett vendiskt namn. Några platser, som Starigard och Bucu, döptes dock om till Oldenburg och Lübeck. Hertigarna av Mecklenburg, Rügen och Pommern hade vendiska förfäder.

I samband med korstågstiden uppkom en stark etnisk motsättning mellan tyskar och andra folk i det tyska riket. Venderna trängdes undan från den bättre odlingsjorden och kom i städerna att bebo gettoliknande förstäder. De uteslöts från hantverksskråna och 1409 förmenades de rätten att bli stadsborgare. De uppfattades som lantliga och som en kvarleva från en tid som passerat dem. Stigmatiseringen medverkade till att deras etniska identitet upplöstes.[1]

Venderna i eftervärlden[redigera | redigera wikitext]

Sveriges kung Gustav Vasa tillskrev sig själv titeln Vendes konung. Hans efterföljare bar denna titel, fram till Gustaf VI Adolf, som dog 1973.

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Mats Roslund: Gäster i huset. Kulturell överföring mellan slaver och skandinaver 900 till 1300, s. 27-31.

Se även[redigera | redigera wikitext]

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]