Mässing

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Skalstock av mässing.

Mässing är en icke-magnetisk kopparlegering, där koppar är legerat med zink. Det kan förekomma fler legeringsämnen.

Egenskaper[redigera | redigera wikitext]

Vanligast är att mässing består av 65 % koppar och 35 % zink och kan såväl gjutas som svarvas, fräsas och lödas. Den går även att svetsa, men det är ovanligt. På grund av sin gulbruna färg kan den ibland sammanblandas med guld. Mässing leder ström med 15 MS/m. Den leder också ljud mycket bra, 3530 m/s (vid 18 °C). Den har en specifik värmekapacitet på 377 J/kg. Poissons konstant ligger på 0,37. Smältpunkten är 900–940 °C beroende på sammansättningen. Den väger 8400 till 8700 kilogram per kubikmeter.

Färgen på mässing eller andra zink-kopparlegeringar varierar med kopparhalten. Färgen är gul då kopparhalten ligger mellan 49 och 76 %. Över detta blir färgen gulröd, och över 87 % börjar färgen likna kopparens. Under 50% koppar övergår metallen till att bli vit, för att vid ytterligare sänkning bli gråaktig.

Tunna konstruktioner i mässing har en benägenhet att spricka med tiden (spänningskorrosion), framför allt i ammoniakhaltig miljö. Mässingen har låg smältpunkt och går lätt att smälta om och återanvända.

Användning[redigera | redigera wikitext]

Mässingen, som är relativt billig, har sedan länge använts för prydnadsföremål, och kallades förr av den anledningen "fattigmansguld".

Gjuten mässing har tidigare använts för saxöglor.

Mässingsvarianter[redigera | redigera wikitext]

Bland olika typer av mässingslegeringar med hög kopparhalt märks Muntz metall, tombak, pinsback och prinsmetall. Den svenska tiokronan och senare även euromynt är gjorda i en mässingsliknande legering som kallas nordiskt guld och består av 89 % koppar, 5 % aluminium, 5 % zink och 1 % tenn.

Patronmässing används för framställning av patronhylsor och har en kopparhalt på 72 %.[1]

Amiralitetsmässing, förekommer också under benämningen duranametall, vanligen med sammansättningen 65 % koppar, 30 % zink, 2 % tenn, 1,5 % aluminium och 1,5 % järn. Ett slags mässing där tenn blandats i legeringen. Blandningen gör att legeringen inte angrips av korrosion och är därför lämplig för marina ändamål. Förr användes även bly, något som idag är mycket sällsynt. Den är motståndskraftig mot kemisk inverkan och havsvatten.[2]

Mässig för kåpor, armaturer, rörledningar med mera håller oftast en halt på 63-67 % koppar, med en tillsats av upp till 3 % bly. Varmpressad mässing har lägre kopparhalt, oftast omkring 58-60 % koppar. Mässing avsedd att valsa har oftast en kopparhalt över 63%.[3]

Därutöver förekommer ett flertal former av specialmässing innehållande tenn, bly, aluminium, järn, nickel, mangan, arsenik eller fosfor.[1]

Historia[redigera | redigera wikitext]

De äldsta spåren av koppar-zinklegeringingar härrör från Kina och härrör mer än 4000 år före kristus. Tidiga fynd härrör även från Indien och Mellanöstern. Dessa legeringar har dock i allmänhet låg zinkhalt, mellan 5 och 15 %, och troligen har de tillkommit genom att man smält zinkhaltig kopparmalm, inte som en avsiktlig legering.

Zink var länge en okänd metall. Det var de gamla grekerna som upptäckte att galmeja spelade en central roll i att framställa en koppar med mässingens egenskaper.

Efter att ha varit ur bruk i Europa gjorde mässingen sin återkomst under medeltiden [4] I Sverige började man tillverka mässing vid Vattholma mässingsbruk 1571.

En kemist som forskade på mässing var Johann Glauber. William Champion var en metallurg som fick 1738 patent på en mycket effektiv produktionsprocess.

Se även[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b] Nationalencyklopedin multimedia plus, 2000 (uppslagsord Mässing)
  2. ^ Meyers varulexikon, Forum, 1952
  3. ^ Carlquist, Gunnar, red (1937). Svensk uppslagsbok. Bd 18. Malmö: Svensk Uppslagsbok AB. Sid. 589-90 
  4. ^ Nationalencyklopedin multimedia plus, 2000