Machairodontinae

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Machairodontinae
Status i världen: Fossil
Stratigrafisk utbredning: miocen till pleistocen
Smilodon fatalis
Systematik
Domän Eukaryoter
Eukaryota
Rike Djur
Animalia
Stam Ryggsträngsdjur
Chordata
Understam Ryggradsdjur
Vertebrata
Klass Däggdjur
Mammalia
Ordning Rovdjur
Carnivora
Familj Kattdjur
Felidae
Underfamilj Machairodontinae
Vetenskapligt namn
§ Machairodontinae
Auktor Gill, 1872
Tribus
Hitta fler artiklar om djur med

Machairodontinae är en utdöd underfamilj av kattdjuren, med mycket stora hörntänder. De kallas ibland sabeltandade katter eller sabeltandstigrar men det svenska namnet kan syfta på olika däggdjur. Deras uppkomst brukar dateras till tidiga miocentiden (eller senare oligocen), och de dog ut för ungefär 10 000 år sedan. Den mest kända släktet av underfamiljen är Smilodon.

Kännetecken[redigera | redigera wikitext]

Arternas viktigaste särdrag är de långa böjda hörntänderna. Hos vissa arter blev de upp till 28 centimeter långa. Individerna åstadkom en vinkel av 95° mellan övre och undre käken. För dagens kattdjur ligger värdet bara mellan 65° och 70°. Den allmänna kroppsbyggnaden liknade dagens kattdjur men Machairodontinae var vanligen robustare. Flera arter hade en påfallande kort svans som dagens europeiska lodjur (Lynx lynx). Den allmänt förekommande uppfattningen att sabeltandade katter var väldigt stora gäller bara för ett fåtal arter. De flesta var jämförelsevis små, ungefär som en ozelot. Några släkten som Smilodon eller Homotherium blev ungefär lika stora som ett lejon. Den största arten var den sydamerikanska Smilodon populator som nådde en mankhöjd av 1,20 meter.

Systematik[redigera | redigera wikitext]

Ursprungligen delades underfamiljen i tre släktgrupper. En av dessa, tribus Metailurini, räknas idag till underfamiljen små katter (Felinae).

Numera finns två släktgrupper med tillsammans nio släkten kvar[1]:

Levnadssätt[redigera | redigera wikitext]

Skelett av Homotherium.

Då Machairodontinae levde under förhistorisk tid är alla beskrivningar av levnadssättet bara antagningar. Arterna var troligen aktiva rovdjur men ibland hölls möjligheten uppe att de livnärde sig helt av as. För dessa medlemmar som nådde en påfallande storlek antas att de även jagade stora djur. Det är däremot oklart om byten var så stora som elefanter och mammutar, eller åtminstone deras ungdjur. På grund av upphittade skelett av mammutarungar bredvid skelett av Homotherium serum i en grotta i Texas känns denna variant inte helt omöjlig. Hur de sabelformiga tänderna användes är fortfarande omstridd. Enligt en teori tillfogade Machairodontinae sina byten större sår med tänderna så att offret förblödde. Kritiker av tesen hävdar att tänderna inte var tillräcklig kraftiga för detta syfte. Dessa zoologer antar däremot att Machairodontinae öppnade med tänderna karotisblodkärlen och strupen hos byten som redan låg slagen på marken. Den andra teorin stöds även av de kraftiga främre extremiteterna som förekommer hos flera medlemmar. Bytet trycktes troligen på marken för att sedan sätta ett precis dödande bett. Enligt en tredje teori var tänderna bara ett sätt för att imponera före artfränder. Det är inte helt uteslutet att olika arterna använde tänderna i olika syften. Tänderna varierar ibland tydlig mellan olika arter. Ibland påstås att Machairodontinae bara åt offrets inälvor och drack dess blod för att inte skada tänderna.

Fyndplatser och utbredning[redigera | redigera wikitext]

Fossil av Machairodontinae hittades på alla kontinenter förutom Australien och Antarktis. De äldsta av dessa är ungefär 15 miljoner år gamla. I Europa är underfamiljen dokumenterade med släktena Machairodus, Paramachairodus, Megantereon och Homotherium. Det geologiskt yngsta fyndet är cirka 28 000 år gammal. Fossilet hittades av en nederländsk fiskebåt i Nordsjön som under senaste istiden inte var vattentäckt. I Nordamerika försvann de sista släktena Smilodon och Homotherium för ungefär 10 000 år (enligt radiokolmetoden). Samtidig dog även andra stora däggdjur över hela världen ut. Som orsak till försvinnandet av megafaunan diskuteras klimatiska förändringar eller människans utbredning på jorden.

I Afrika och Asien var Megantereon det sista släktet av underfamiljen. Släktet försvann här redan för 50 000 år sedan.

Liknande djur[redigera | redigera wikitext]

När Smilodon för cirka 2,5 miljoner år sedan efter uppkomsten av den centralamerikanska landbron nådde Sydamerika träffade den på däggdjur som såg nästan likadant ut. De sydamerikanska djuren tillhörde släktet Thylacosmilus som inte alls var släkt med kattdjuren. Thylacosmilus tillhörde däremot ordningen Sparassodonta i infraklassen pungdjur. Smilodon visade sig vara överlägset och Thylacosmilus dog ut. Kattliknande rovdjur med påfallande tänder fanns även i familjen Nimravidae som betraktas som kattdjurens systertaxon. Även tidiga ryggradsdjur som inte kan räknas till däggdjuren hade stora sabelliknande tänder, ett exempel är släktet Inostrancevia i ordningen Gorgonopsia.

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från tyskspråkiga Wikipedia, 25 november 2010. med följande källor:
  • M. Barton: Wildes Amerika Zeugen der Eiszeit. Egmont Verlag, 2003, ISBN 3-8025-1558-7
  • Alan Turner / Mauricio Antón: The big cats and their fossil relatives. Columbia University Press, 1997, ISBN 0-231-10229-1
  • Dick Mol / Wilrie van Logchem / Kees van Hooijdonk / Remie Bakker: The Saber-Toothed Cat, DrukWare, Norg 2008, ISBN 978-90-78707-04-2
  • Ernst Probst: Säbelzahnkatzen. Von Machairodus bis zu Smilodon, GRIN, 2009, ISBN 978-3-640-32794-2

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ McKenna, M., Bell, K.,: Classification of Mammals: Above the Species Level. Columbia University Press; New Ed; 2000.
  2. ^ Alan Turner: The Evolution of the guild of larger terrestrial carnivores during the Plio-Pleistocene in Africa. Geobios, no 23, fasc. 3, p. 349-368, 1990.
  3. ^ L. D. Martin et al.: Three Ways To Be a Saber-Toothed Cat. Naturwissenschaften, Springer Berlin / Heidelberg, 1999. online
  4. ^ Lars W. van den Hoek Ostende, Michael Morlo, Doris Nagel: Fossils explained 52 Majestic killers: the sabre-toothed cats. Blackwell Publishing Ltd, Geology Today, Vol. 22, No. 4, July–August 2006 online
  5. ^ Turner, Alan (1997) sid. 60

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]