Mjältbrand

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Bacillus anthracis
Mjältbrandssår på nacken.

Mjältbrand, anthrax, är en sjukdom med upp till 97% dödlighet i obehandlat tillstånd. Alla däggdjur (inklusive människan) kan drabbas. Bland våra tamdjur är det oftast nötkreatur, hästar, får och getter som insjuknar.[1] Den orsakas av den sporbildande bakterien Bacillus anthracis, antingen direkt eller efter metamorfos av sporer. Utsatta grupper kan vaccineras, och mjältbrand svarar även på antibiotikabehandling om den sätts in tidigt. Mjältbrand tillhör de allmänfarliga smittorna, vilket innebär att alla fall som påträffas ska rapporteras till Smittskyddsinstitutet, och de som kan misstänkas ha blivit smittade spåras upp för provtagning.

Smittvägar, symptom och sjukdomsförlopp[redigera | redigera wikitext]

Gruppen Bacillus kännetecknas av att de är stavformade, aeroba sporbildande bakterier. Förmågan att sporulera är en överlevnadsstrategi för att klara extrema temperaturer, uttorkning och andra ogynnsamma kemiska och fysikaliska förhållanden. Mjältbrand orsakas genom att sporer eller bakterier tar sig in via sår i huden, inandning eller via intagandet av föda. När en spor penetrerat de försvarsbarriärer som ska skydda mot mikroorganismer, genomgår sporen metamorfos och blir en bakterie. Just sporbildningen gör att mjältbrandsbakterierna kan ligga vilande i årtionden, t.ex. har livsdugliga sporer blivit funna i gropar där smittade boskapsbesättningar grävts ned mer än sjuttio år tidigare.

Sker smittan via huden (vanligast genom en sårskada) förökar sig bakterierna och utsöndrar ett potent toxin (gift) som orsakar lokal vävnadsdöd och oftast ses ett sår som efterhand blir ilsket, varigt och djupt men förvånansvärt smärtfritt. Vävnaden runt såret kan svullna upp, och i efterhand bildas en mörk skorpa (eschar) över såret. Bakterierna kan sedan spridas via lymfknutorna till blodbanan och följderna kan bli blodförgiftning. Denna typ av infektion är den vanligaste, minst allvarliga och lättast att behandla med en dödlighet nära noll. Till och med obehandlat ligger dödligheten runt förhållandevis låga 20%.

Anthracis kan nå mag-tarmkanalen med smittat kött, eftersom sporerna är förvånansvärt motståndskraftiga mot normal tillagning. Här är symptomen bl.a. av svåra magsmärtor, blodiga kräkningar, akut tarminflammation, svår diarré och bristande aptit. Denna infektionsväg är dock den minst vanliga, i USA har endast två fall rapporterats sedan 1942. Dödligheten beräknas till 25%-60% beroende på hur snart (om) behandling sätts in.

Den farligaste formen av infektion sker via luftvägarna. 10 000 till 20 000 sporer räcker för att utveckla en livshotande infektion som i obehandlat tillstånd leder till 92% dödlighet. De första symptomen är i stort sett detsamma som vanlig förkylning eller influensa, men övergår efter några dagar till en kraftig lunginflammation som i sig är livshotande. Till slut övergår den i allmän blodförgiftning, vilket innebär 97% dödlighet. Det är därför av yttersta vikt att i tid diagnostisera sjukdomen så att behandling kan påbörjas omgående.

Behandling[redigera | redigera wikitext]

Profylaktiskt används vaccin, men p.g.a. allvarliga biverkningar vaccineras endast fullt friska personer som tillhör högriskgrupper. Historiskt sett har fårklippare och yllearbetare varit särskilt utsatta, men även hantverkare som bearbetat horn eller hudar har utsatts i hög grad. I dag är det vanligen sanerare (både militära och civila), särskilda smittskyddsläkare/-veterinärer och andra som i arbetet kommer i kontakt med smitta som vaccineras.

För de redan insjuknade används kraftiga antibiotika.

Stridsmedel[redigera | redigera wikitext]

Mjältbrand har funnits som ett biologiskt vapen hos vissa stater, exempelvis USA och Sovjet.

Mjältbrandsbakterier och -sporer användes vid mjältbrandsattackerna i USA 2001.

Övrigt[redigera | redigera wikitext]

En del forskare hävdar att Digerdöden, som plågade Europa och Asien på 1300-talet, var ett utbrott av mjältbrand, och inte pest, som är den allmänt vedertagna uppfattningen. Graham Twigg publicerade 1984 The Black Death: A Biological Reappraisal där han genom att studera klimatet och ekologin i Europa vid den aktuella tiden kommit fram till att det skulle ha varit nästan omöjligt för råttor att sprida pesten och än mindre i den snabba spridningen. Hans teori är istället att digerdöden var ett utbrott av mjältbrand.

I boken In the Wake of the Plague (Norman F. Cantor, 2001) framförs teorin att digerdöden var en kombination av mjältbrand och sjukdom hos boskap. Han bygger sin teori bland annat på att symptomen inte stämmer in på pest och att spår av mjältbrand har hittats i en massgrav i Skottland.

Mjältbrand i Sverige[redigera | redigera wikitext]

Sverige har haft några mjältbrandsutbrott i modern tid. 1981 i Uppland[2] och i december 2008 på en gård utanför Varberg där 13 nötkreatur dött.[3] Den 24 juli 2011 rapporterade SVA att ett fall inträffat i Örebro län.[4] Jordbruksverket rapporterade den 1 november 2013 om ytterligare ett fall i närheten av det 2011.[5]

Källor[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Smittsamma djursjukdomar: Mjältbrand Jordbruksverket, läst 20 oktober 2012
  2. ^ Mjältbrand på gård i Varbergstrakten Sveriges Television, 12 december 2008
  3. ^ Mjältbrand på gård i Halland Smittskyddsinstitutet, läst 12 december 2008
  4. ^ Mjältbrand på gård i Örebro län Statens veterinärmedicinska anstalt, 24 juli 2011
  5. ^ Mjältbrand på gård i Örebro län Jordbruksverket, 1 november 2013

Smittskyddsinstitutet och Smittskyddsläkarföreningen. http://www.smittskyddsinstitutet.se/sjukdomar/mjaltbrand/ http://www.vardguiden.se/Sjukdomar-och-rad/Omraden/Sjukdomar-och-besvar/Mjaltbrand/ http://en.wikipedia.org/wiki/Anthrax