Råttor

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
För andra betydelser, se Råtta.
Råttor
Brunråtta
Systematik
Domän Eukaryoter
Eukaryota
Rike Djur
Animalia
Stam Ryggsträngsdjur
Chordata
Understam Ryggradsdjur
Vertebrata
Klass Däggdjur
Mammalia
Ordning Gnagare
Rodentia
Överfamilj Musliknande gnagare
Myomorpha
Familj Råttdjur
Muridae
Underfamilj Möss
Murinae
Släkte Råttor
Rattus
Vetenskapligt namn
§ Rattus
Auktor Fischer von Waldheim, 1803
Hitta fler artiklar om djur med
Fyra dagar gamla tamråttor.

Råttor (Rattus) är ett släkte i underfamiljen möss (Murinae) med cirka 70 arter som har sitt ursprungliga levnadsområde i Sydostasien och den australiska regionen. Några arter koloniserade med människans hjälp andra delar av jorden och har nu en nästan världsvidd utbredning. Råttor varierar mycket i storlek och vikt från små populationer av polynesisk råtta som bara väger 40 gram till brunråttan som ibland når 30 centimeter kroppslängd (huvud och bål) och 500 gram vikt. Arterna är allätare och de vilar i naturliga håligheter eller bygger mer eller mindre komplexa bon.

I Sverige finns en råttart; brunråtta (Rattus norvegicus). Brunråttan förekommer till skillnad från svartråttan (Rattus rattus) även i en domesticerad variant, tamråtta, som är ett populärt sällskapsdjur.

Utseende[redigera | redigera wikitext]

Råttornas nos är spetsig och de har en kluven överläpp. Per käkhalva finns en framtand och tre molarer, alltså 16 tänder sammanräknade. Framtänderna saknar rot och växer hela livet. Råttorna behöver därför gnaga för att slita ner framtändernas spets. Mellan fram- och kindtänderna finns en större klaff.

Arternas magsäck är delad i två avsnitt. Första delen omslutas av en slemhinna utan körtlar och andra delen har en vanlig magslemhinna med körtlar. Mellan dessa delar ligger ett hudveck. På grund av detta hudveck är kräkning nästan omöjlig för råttor. Vissa födoämnen sönderdelas först i blindtarmen.

Fötterna och svansen är bara glest täckt med hår. Svansen bär istället fjäll. Råttornas tumme är bara ett rudiment, de har alltså fyra tår vid de främre fötterna och fem vid de bakre.

Råttor har inga svettkörtlar, värmeregleringen sker vid dessa kroppsdelar som saknar hår. Honornas spenar är fördelade på hela buken, från bröstet till anus.

Råttor når en kroppslängd (utan svans) mellan 8 och 30 centimeter. Det finns större storleks- och viktskillnader mellan de olika arterna. Brunråttan blir vanligen 200 till 400 gram tung och vissa individer når en vikt av 500 gram. På Hawaii finns små arter som väger bara omkring 40 gram. Även svansens längd är beroende på art. Den kan vara betydlig mindre än övriga kropp eller avsevärd större.[1]

Ekologi[redigera | redigera wikitext]

Habitat[redigera | redigera wikitext]

Det är bara ett fåtal arter som är kulturföljare och som lever i människans samhällen. Däremot förekommer många råttor i ursprungliga skogar i låglandet och i bergstrakter. I Australien hittas några arter i savanner, hedområden och andra torra regioner.[1]

Även bland de arter som anpassade sig till människan finns olika prioriteter angående habitatet. Några lever främst i byar och städer som brunråttan eller Rattus tanezumi. Andra som Rattus tiomanicus föredrar trädgårdar, fruktträdodlingar och områden med skogsbruk. En tredje grupp med bland annat Rattus argentiventer hittas i risodlingar och andra öppna jordbruksområden.[1]

Viloplatsens utformning varierar mellan arterna. Råttor gömmer sig ofta i naturliga håligheter som bergssprickor, trädens håligheter eller under högar av bråte. Vissa arter bygger bon av växtdelar, till exempel svartråttan i sitt ursprungliga levnadsområde. Det finns även råttor som gräver komplexa underjordiska tunnelsystem.[1]

Föda[redigera | redigera wikitext]

Råttor är allätare. Många arter som lever i vildmarken har växtdelar som huvudföda. De äter bland annat frön, nötter, grönsaker och frukter. Andra vilda arter är specialiserade på ryggradslösa djur men de äter även växter. Kulturföljare som brun- och svartråttan äter allt som människan äter och lite till, bland annat papper och bivax. Ibland gnager de på medelstora däggdjur som fårungar eller grisar samt till och med på sovande människor.[1]

Socialt beteende och fortplantning[redigera | redigera wikitext]

För många vilda arter är inte utredd om individerna lever ensam eller i flock. De mera kända arterna som lever nära människan bildar vanligen flockar som har upp till 200 eller några fler medlemmar. För varje kön etableras en hierarki.[1]

Även kännedomen om råttornas fortplantning bygger främst på släktets kulturföljare. Hos dem kan honor para sig hela året. Antalet kullar per år varierar mellan upp till 3 (polynesisk råtta) och upp till 12 (brunråtta). Dräktigheten varar 19 till 30 dagar och sedan föds vanligen 4 (polynesisk råtta) eller 9 (brunråtta) ungar. För brunråttan dokumenterades kullar med upp till 22 ungar. Nyfödda råttor är nakna och blinda men de utvecklas fort. Efter två till tre veckor slutar modern med digivning. Ungarna blir efter två till tre månader könsmogna.[1]

Råttor och människor[redigera | redigera wikitext]

Råttornas invasion av människans samhällen gav upphov till olika sagor som Råttfångaren i Hameln.

Många arter inom släktet lever i mer eller mindre oberörda skogar utan kontakt till människor. Egentligen är det bara sju arter som orsakar större ekonomiska skador eller sprider sjukdomar. Dessutom finns några arter som är ansvariga för mindre eller lokala problem. Svartråttan och brunråttan är de skadedjur i släktet som förekommer numera i de flesta delar av världen. De ödelägger grödor samt redskap och sprider smittande sjukdomar till människor och husdjur. Rattus nitidus, Rattus tiomanicus och polynesisk råtta (Rattus exulans) är betydande skadedjur i Sydostasien. Den tredje arten är även ett större problem i den australiska regionen och Oceanien. I regioner med risodlingar skadar Rattus argentiventer och Rattus losea en stor del av skörden.[1]

Dessa sju arter ökade sitt utbredningsområde med hjälp av människan. Avlägsna öar nådde de gömda i fartyg. Den polynesiska råttan kom till de flesta Stillahavsöar redan före européernas upptäcktsfärder. Den nådde Marianerna för cirka 3000 år sedan, Hawaii för cirka 1600 år sedan och Nya Zeeland för cirka 1000 år sedan. Svartråttan kom troligen till centrala och norra Europa efter senaste istiden tillsammans med den moderna människan. Den följde med vid koloniseringen av Amerika. Den första observationen av brunråttan gjordes i Europa så sent som 1553 och den nådde Nordamerika omkring 1750. Brunråttan visade sig vara en överlägsen konkurrent till svartråttan i urbaniserade miljö och därför minskade svartråttans bestånd avsevärd. Svartråttan är nu mycket sällsynt i Europa och Nordamerika.[1] I Sverige klassificeras arten sedan 1990-talet som utdöd.[2]

Systematik[redigera | redigera wikitext]

Yttre systematik[redigera | redigera wikitext]

I verket Mammal Species of the World sammatfattas råttor och flera andra släkten i en släktgrupp, den så kallade Rattus-gruppen. Släktgruppens medlemmar har sitt ursprungliga utbredningsområde i Sydostasien och i den australiska regionen. De andra släktena i släktgruppen är Abditomys, Bandicota, Berylmys, Bullimus, Bunomys, Diplothrix, Kadarsanomys, Komodomys, Limnomys, Nesokia, Nesoromys, Palawanomys, Papagomys, Paruromys, Paulamys, Sundamys, Taeromys, Tarsomys och Tryphomys.[3]

Inre systematik[redigera | redigera wikitext]

Rattus lutreolus lever främst i fuktiga gräsmarker i Australien.

Släktet Rattus är särskild rik på arter. Tidigare räknades flera arter till släktet som idag är klassificerade i egna släkten. Wilson & Reeder (2005) räknar fortfarande 66 arter till släktet, dessa listas nedan med några utvalda underarter. I avhandlingen delas släktet i sju grupper på grund av skillnader i skallens konstruktion och differenser i arternas genetik. För några arter är oklar vilken grupp de tillhör.[3]

Släktet råttor (Rattus)

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från tyskspråkiga Wikipedia, 8 oktober 2009.

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b c d e f g h i] Ronald M. Nowak, red (1999). ”Rats” (på engelska). Walker’s Mammals of the World. The Johns Hopkins University Press. Sid. 1517-22. ISBN 0-8018-5789-9 
  2. ^ Rattus rattus, ArtDatabanken, sammanfattning, läst 2012-11-12
  3. ^ [a b] Wilson & Reeder (2005): Rattus

Tryckta källor[redigera | redigera wikitext]

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]