Aralsjön

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Karta över Aralsjön, med 1960 års utsträckning.
På denna bild syns hur sjön minskat i storlek på mycket kort tid.
Aralsjön från satellit 1985.
Aralsjön i augusti 2009, med strandlinjen år 1960 inritad som jämförelse.
Ett övergivet fartyg nära Aral i Kazakstan.

Aralsjön (ryska: Аральское море, Araljskoje more, "Aral-havet", från kazakiskans Арал теңізі/Aral tengisi - sjön med öarna) är en saltsjö i Centralasien, på gränsen mellan Kazakstan och Uzbekistan, med en yta på 17 160 kvadratkilometer (2004). Den var tidigare den fjärde största insjön på jorden (68 000 kvadratkilometer år 1960). Med uttorkningen har Salthalten under samma tid ökat från ca 1,0 % till över 10 %.

Sjöns tillopp kommer från floderna Syr-Darja i nordost och Amu-Darja i sydväst. Aralsjön är endorheisk (har inga utflöden) och tillrinningen balanseras endast av avdunstning. Till följd av detta har sjöns nivå varierat avsevärt under tidernas gång. Under förhistorisk tid har nivån varit så hög att sjön haft avlopp i Kaspiska havet. Sedan 1800-talet har sjön tilldragit sig stort intresse och man har noga följt vattenståndet som uppvisar en kraftig årstidsvariation överlagrat på en sjunkande trend med avbrott för vissa återhämtningar.

Fram till mitten av 1900-talet låg vattennivån ganska konstant medan andra halvan av 1900-talet, särskilt från ca 1970, i takt med att mer och mer av tillflödenas vatten tagits i anspråk för konstbevattningsändamål, präglats av en allt snabbare sänkning av vattenståndet. På Google Maps syns tydligt att det södra tillflödet Syr Darja-floden idag är helt torrlagd i höjd med Aralsjöns forna södra strand[1]. Av Aralsjön återstår sedan år 2009 endast tre mindre, åtskilda sjöar med en sammanlagd yta bara bråkdelen av vad som avbildas i ännu relativt nyutgivna[när?] skolatlaser.

I historisk tid har sjön varit både större och mindre än idag[2]. Den djupt eroderade strömfåra som blottlades mellan södra sjöns två delar vittnar om detta. Vid åtminstone ett tillfälle har kanal- och bevattningsprojekt i de flacka länderna söder om Aralsjön varit anledning till uttorkning[3].

Miljöproblem[redigera | redigera wikitext]

Lenin och Bolsjevikregeringen bestämde år 1918 att Syr-Darja och Amu-Darja skulle användas till konstbevattning av odlingar för spannmål, meloner, bomull och ris. Genom dessa avledningar av tillflödet, särskilt för odlingarna av bomull och ris, har sjön krympt drastiskt. Sedan 1960 (då sjön var världens fjärde största) har ytan minskat med 55%, volymen med 80% och nivån har sjunkit med 19 meter; därmed har salthalten ökat. Den höga salthalten gjorde att nästan all fisk dog ut, utom en karpart som inte var lämpad för kommersiellt fiske. Ett samarbete mellan Danmark och Kazakstan har dock pågått sedan 1995 med att plantera in plattfisk från Kattegatt i den norra så kallade Lilla Aralsjön[4]. Sjön är kraftigt förorenad av industriutsläpp och vapentester. Överskott av gödningsmedel från kringliggande jordbruk har också lett till stor övergödning.

Sjöns tillbakagång påverkar även omkringliggande marker. När vattnet avdunstat ligger salt och lösa sediment kvar, som med vindens hjälp sprids över stora områden och gör marken mindre fruktsam. Varje hektar torrlagd sjöbotten avger cirka 1,5-6 ton saltdamm per år[5]. Man har hittat vindburet salt från sjön ända borta i Vitryssland och Turkiet[6].

Åtgärder för sjön[redigera | redigera wikitext]

Under Sovjettiden föreslogs ett flertal tekniska lösningar för att fylla på sjön, bland annat att man skulle vända någon av floderna Ob, Volga eller Irtysj (projekt SIBARAL) eller placera en mindre kärnladdning i någon av Kirgizistans glaciärer. En lokal partiordförande föreslog att man skulle hälla kol på glaciärerna i Pamir för att genom ett lägre albedo skapa mer smältvatten[6]. Alla dessa åtgärder var dock både för dyra och för avancerade att genomföra, samt medförde flera politiska bekymmer. Sovjetiska ekonomer räknade på 1960-talet ut att man skulle tjäna mer på att låta sjön torka ut än att minska på konstbevattningen till åkrarna. 1978 gjorde professor Agadjan Gildejevitj Babajev ett uttalande om att Aralsjön borde tömmas och sjöns botten göras om till en bomullsplantage[6].

Idag har man en annan syn på saken. Förutom att man vill dra ner på antalet konstbevattnade åkrar vill man göra bevattningen effektivare, införa högre pris på vattnet och/eller uppföra avsaltningsanläggningar. För att rädda ekosystemet råder man dessutom till ett minskat kemikalieanvändande på åkrarna. En käpp i hjulet för projektet att rädda sjön är Turkmenistans anläggande av Gyllene sjön, en reservoar ute i öknen, som leder av vatten från Amu-Darja. För att binda saltet på den frilagda sjöbottnen har man planterat saksaul (Haloxylon sp.), en halofyt buske[6]. Södra delen av sjön synes dömd till total uttorkning medan uttorkningen av den norra delen av sjön har hejdats och nivån till och med höjts via det av Världsbanken finansierade dammprojektet (se nedan).

Kokaral-dammen[redigera | redigera wikitext]

År 2005 slutfördes arbetet med den av världsbanken finansierade Kokaral-dammen (se eng wikipedia: Dike Kokaral) - en milslång jordfyllningsdamm i det forna sundet mellan Kokaral-ön och Syr Darja-flodens delta. Nivån i norra delen av Aralsjön har därefter stigit med cirka 4 meter till dagens högsta nivå[7] vilken dock ligger cirka tio meter lägre än på den tid hamnen i Aralsk ännu fungerade.

Ekonomin runt sjön[redigera | redigera wikitext]

1974 avgick den sista fiskebåten[6] och 1982 upphörde det kommersiella fisket i Aralsjön helt[8]. Då hade man redan grävt långa kanaler för att ens komma ut med fartygen. I Aralkum finns en skeppskyrkogård, där man kan beskåda de gamla fiskebåtarna. I fiskehamnstäderna, som Aral och Mo‘ynoq blev arbetslösheten stor.

Bomullen, som odlas runt Amu-Darja och Syr-Darja, är en så kallad cash crop, det vill säga en viktig exportgröda som ger ett inflöde av utländsk valuta till länderna. Det är därför svårt att bryta denna odling, men olika försök görs för att minska vattenanvändningen. Olika projekt i Kirgizistan, stödda av DEZA, den schweiziska motsvarigheten till Sida, och delfinansierat av HIDOS, den nederländska motsvarigheten, syftar till att öka andelen ekologisk bomull i landet och regionen[9][10].

Vattnet från Amu-Darja och Syr-Darja används inte bara till bevattning, utan även till vattenkraft, framförallt i de övre delarna av loppen, det vill säga i Kirgizistan och Tadzjikistan.

Människors hälsa[redigera | redigera wikitext]

De stora mängderna salt, tungmetaller och rester av gödnings- och bekämpningsmedel som människorna runt Aralsjön får i sig via mat och dryck är dels ofta giftigt i sig och dels påverkar det immunförsvaret och gör människor känsligare för sjukdomar. 30 gånger fler fall av tyfoidfeber har rapporterats, barnadödligheten är en av världens högsta och sjukdomar som cancer, bronkit, artrit och njur- och leversjukdomar blir allt vanligare[8][11]. Det finns städer där hälften av befolkningen helt enkelt gett sig av på grund av de höga gifthalterna och den allt sämre ekonomin[8]. År 1997 hade 97% av kvinnorna i Karakalpakstan anemi, vilket är fem gånger så många som i slutet av 1980-talet[12]. Orsaken är kraftigt förhöjda värden av mangan och zink i dricksvattnet [11].

Ostrov Vozrozjdenija[redigera | redigera wikitext]

Ostrov Vozrozjdenija är en halvö i sydvästra Aralsjön, som tidigare saknade landförbindelse. 1948 anlades ett laboratorium för biologiska vapen på ön, med tillhörande deponi. Öns största stad var Kantubek, med cirka 1 500 invånare, men Ostrov Vozrozjdenija har idag inga bofasta.

År 2002 fick Ostrov Vozrozjdenija landförbindelse och i samband med detta genomfördes en amerikansk rensningsexpedition till halvön, ledd av Brian Hayes från Pentagon. Projektet varade i tre månader och man hittade mellan 100 och 200 ton nedgrävda mjältbrandssporer.

Sjöar med liknande problem[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Google maps. ”Mo‘ynoq”. http://maps.google.se/maps?f=q&source=s_q&hl=sv&geocode=&q=moynoq&sll=43.768608,59.022911&sspn=0.054792,0.133038&ie=UTF8&hq=&hnear=Mo%E2%80%98ynoq,+Kungrad,+Qaraqalpaqstan+Respublikasi,+Uzbekistan&z=13. 
  2. ^ State of Environment of the Aral Sea Basin. ”Aral Sea”. http://enrin.grida.no/htmls/aralsoe/aralsea/english/arsea/arsea.htm. 
  3. ^ CNES (Centre National d’Études Spatiales) – AVISO. ”Aral Sea”. http://www.aviso.oceanobs.com/en/applications/hydrology-and-land/lakes-and-enclosed-seas/aral-sea/index.html. 
  4. ^ The Aral Sea Fishery Projectf The Danish Society for a Living Sea
  5. ^ Michael H. Glanz. ”Creeping Environmental Problems and Sustainable Development in the Aral Sea Basin”. http://books.google.se/books?id=2YXnBxZg7c4C&pg=PA84&lpg=PA84&dq=aral+sea+dust+salt+tons+per+year&source=bl&ots=DlEvQcg18m&sig=0C2mgly3D2d8CPGO2YVm9DWuHpA&hl=sv&ei=2JDETKWGJYXoOfe--PsL&sa=X&oi=book_result&ct=result&resnum=5&ved=0CC4Q6AEwBA#v=onepage&q=aral%20sea%20dust%20salt%20tons%20per%20year&f=false. 
  6. ^ [a b c d e] Stefan Lindgren - Från Aral till Karakum: Centralasiens vattenproblem; i Sällskapet för Asienstudier 1995: Centralasien - Gamla folk söker ny väg. ISBN 91-86714-05-8
  7. ^ OSCE/Aiman Smagulova. ”The Kokaral dam at the North Aral Sea, 17 May 2010”. http://www.osce.org/astana/item_5_44041.html. 
  8. ^ [a b c] Clarke, R & King, J (2004). The Atlas of Water (1:a). London: Earthscan Ltd. ISBN 1-84407-133-2 
  9. ^ Kyrgyzstan’s organic cotton revolution Swissinfo, December 31 2003
  10. ^ Organic Cotton Production and Trade Promotion in Kyrgyzstan (BioCotton) Swiss Cooperation in Central Asia
  11. ^ [a b] Contaminated water devastates health across the Aral Sea region Food and Agriculture Organization of the United Nations, 27 January 1997
  12. ^ Pearce, Fred 1995: Poisoned waters. New Scientist, vol. 148 Issue 2000, s. 29-33

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]