Nötkreatur

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Nötkreatur
Schweizisk braunvieh-ko
Schweizisk braunvieh-ko
Systematik
Domän Eukaryoter
Eukaryota
Rike Djur
Animalia
Stam Ryggsträngsdjur
Chordata
Understam Ryggradsdjur
Vertebrata
Klass Däggdjur
Mammalia
Ordning Partåiga hovdjur
Artiodactyla
Underordning Idisslare
Ruminantia
Familj Slidhornsdjur
Bovidae
Underfamilj Oxdjur
Bovinae
Släkte Bos
Art Nötkreatur
B. taurus
Vetenskapligt namn
§ Bos taurus
Auktor Linnaeus, 1758
Synonymer
Bos primigenius taurus (se text)
Hitta fler artiklar om djur med
Ko med kalv.

Nötkreatur (Bos taurus), också kallade nöt, nötdjur, nötboskap eller i dagligt tal oftast kor, är domesticerade klövdjur av familjen oxdjur, det vill säga vanliga kor, tjurar, kvigor och kalvar. Dessa tamdjur används mest för mjölk- och köttproduktion, och som dragdjur.

Etymologi och terminologi[redigera | redigera wikitext]

Ordledet nöt- i nötkreatur är besläktat med "nytta" och "njuta", och kommer av det forna ordet nauta, 'egendom' (jämför isländska nautr, 'värdefull egendom', och litauiska naudà, 'vinst', 'egendom').[1]

En kalv är ett ungdjur av nötkreatur. Kalvar av honkön kallas kvigkalvar och kalvar av hankön tjurkalvar. En kviga är ett nötkreatur av honkön som ännu inte fött någon kalv. En ko är ett nötkreatur av honkön som fött minst en kalv. En tjur är ett nötkreatur av hankön. En oxe är ett kastrerat nötkreatur av hankön som är över två år. En stut är en kastrerad tjur som är yngre än två år. När en ko föder en kalv kallas det kalvning

Systematik[redigera | redigera wikitext]

Nötkreaturen domesticerades från uroxen. Carl von Linné beskrev 1758, i den tionde upplagan av Systema Naturae uroxen och domesticerade nötkreatur som förekommer i palearktis som en art med det vetenskapliga namnet Bos taurus.[2] 1827 beskrev den tyska naturforskaren Ludwig Heinrich Bojanus den utdöda uroxen och gav arten det vetenskapliga namnet Bos primigenius.[3] Enligt ett förslag av Oldfield Thomas från 1911 skulle Bos taurus bara användas för domesticerade former.[4] Olika auktoriteter i ämnet är fortfarande oense om nötkreatur ska räknas som underart till uroxen eller som självständig art. På grund av detta har olika auktoriteter använt olika vetenskapliga namn på artnivån. International Commission on Zoological Nomenclature (ICZN) slog 2003 fast att Bos primigenius är det officiella namnet för uroxen.[5] De som betraktar nötkreatur som underart till uroxen ska använda namnet Bos primigenius taurus och de som klassificerar nötkreatur som självständig art ska bruka Bos taurus. Trots detta direktiv finns betydande zoologiska avhandlingar, som Mammal Species of the World (2005) som brukar en annan nomenklatur.[4]

Flera raser av nötkreatur som är vanliga i Afrika och södra Asien har givit det svenska trivialnamnet sebu.[6] De har sitt ursprung från uroxar som vid domesticeringens början levde på den indiska subkontinenten. Linné klassificerade dessa raser som den självständiga arten Bos indicus[2] och nyare verk listar vanligen sebun som underart till uroxen, Bos primigenius indicus. Genetiska studier från 1994 och 1997 bekräftar denna indelning. Det fanns troligen redan före domesticeringen olika underarter av uroxe.[7][4]

Härstamning och spridning[redigera | redigera wikitext]

De första nötkreaturen domesticerades av uroxe i Mellanöstern under stenåldern cirka 7000 f.Kr., möjligen oberoende av detta på Balkan. I Indien domesticerades en annan underart till uroxen, Bos indicus. En inblanding av uroxar har senare gett ett vitt spektrum av nötboskapsraser.[8]

Uroxen är idag utrotad och det sista kända exemplaret av denna art dog ut 1627 i Polen.[3]

De äldsta typen av nötboskap är långhornsboskapen, med boskapsraser som Ungersk stäppboskap, Romaignola, Maremmana, Portugisisk långhorn, Highland Cattle, Texas Longhorn samt flera afrikanska raser vilka fortfarande har kvar de långa hornen. Korthornsboskap, som även är mindre och har annorlunda form på kraniet förekom i Mesopotamien redan omkring 3 000 f.Kr. Den korthorniga boskapen kom till Europa under tidig stenålder, men blev vanlig först under järnåldern. Från denna korthornsboskap har flera viktiga mjölkraser utvecklats till exempel låglandsboskap, Jersey och Brittisk korthorn. I Afrika utvecklades trängdes långhornsboskapen också undan av korthornen, men ersattes därefter av andra koraser med inblandning av Bos indicus.[8] Med européerna kom nötkreaturen till Amerika och Australien. De flesta nuvarande raserna har sin grund i den medvetna standardiseringen och stambokföringen som inleddes på 1700-talet.

Anatomi[redigera | redigera wikitext]

Nötkreatur varierar mycket i storlek och vikt beroende på ras och kön. Tjurarna är oftast större än korna av samma ras. Mankhöjden kan ligga på mellan 95 och 190 cm och vikten kan variera mellan 70 till 1 700 kg. Vuxenvikten uppnås vid ca tre års ålder.[9] En kos juver har vanligen fyra spenar. Nötkreatur saknar som alla oxdjur framtänder i överkäken. Där finns istället en hård valk.

Horn[redigera | redigera wikitext]

Nötkreatur har i regel horn, vilket i många sammanhang är ett arbetsmiljöproblem vid husdjursskötsel. Vid rangstrider mellan nötdjur kan även de åsamka allvarliga skador på varandra med hornen. I dag är det vanligt att mjölkkor avhornas som kalvar genom att hornanlagen bränns bort. Vissa raser, som till exempel Rödkulla, utvecklar aldrig horn. Sådana raser brukar kallas "kulliga".

Matspjälkning[redigera | redigera wikitext]

Mage hos nötkreatur.

Idisslares matspjälkning skiljer sig avsevärt från enmagade djur främst i fråga om deras förmåga att bryta ned fiber och syntetisera aminosyror från enkla kväveföreningar. Detta sker genom mikroorganismer i våmmen. Ett betande nötdjur sliter av gräset med hjälp av tungan och maler sönder det med kindtänderna innan det sväljs. Nötkreatur är idisslare och beskrivs ofta i dagligt tal ha fyra magar men histologiskt har de bara en mage och övriga "magar" är i själva verket utbuktningar på matstrupen. För att ett organ ska klassificeras som mage så måste vissa syra- och enzymproducerande celler och bakterier finnas, vilket det endast finns i löpmagen hos kon. De "fyra magarna" kallas våmmen, nätmagen, bladmagen och löpmagen, där den senare är den egentliga magen.

Ekologi[redigera | redigera wikitext]

Föda[redigera | redigera wikitext]

Nötkreatur äter gräs och andra vallväxter som klöver. Det viktigaste fodret för kor i norra Europa är gräsensilage i andra delar av världen är används i stor utsträckning ensilage av majs och blålucern. I modernt jordbruk får de också kraftfoder av olika typ, exempelvis spannmål, betfor, vitamin-, mineral- och proteintillskott.

Exempel på en normal dagsranson för en ko som mjölkar 30 L/dag: gräsensilage 35 kg (10 kg torrsubstans), korn 4 kg, havre 2 kg, rybsexpeller 3 kg, och torr betfor 1 kg.[källa behövs][var?]

Reproduktion[redigera | redigera wikitext]

En kviga kan bli könsmogen vid ett års ålder.[förtydliga] Brunst förekommer under alla tider på året. Kvigans/kons brunstcykel är cirka 21 dygn och hon är i genomsnitt brunstig 18 timmar. Dräktighetstiden är ungefär 9 månader, men varierar något beroende på ras. Chansen för tvillingar ligger mellan 1% och 5%, beroende på ras, och ökar för varje kalvning. Vid tvillingfödslar, med en kvig- och en tjurkalv, är kvigkalven i 90% av fallen steril.[10] När kon har kalvat börjar hon producera mjölk vilket kallas laktation. En ko kan bli dräktig igen kort efter kalvningen och kan vara fertil upp till 20 års ålder.

I modernt jordbruk befruktas de flesta mjölkkor genom insemination. Även embryoöverföring förekommer. Det förs noggrann bok över härstamningen för att behålla rasens egenskaper och undvika inavel. Efter 3-4 kalvningar och laktationer brukar mjölkkor slaktas och ersättas av yngre djur.

Sjukdomar[redigera | redigera wikitext]

Sjukdomar som kan drabba svenska nötkreatur är främst juverinflammation (mastit), acetonemi, kalvningsförlamning (pares), beteskramp (tetani), fång, trumsjuka och leukos. Andra problem som kan uppstå är hudparasiter, till exempel skabb och parafilaria, och inre parasiter, till exempel leverflundra och lungmask, vilka bekämpas med regelbunden medicinering. I andra länder förekommer även tuberkulos, mul- och klövsjuka, mjältbrand, brucellos, vibrio fetos, boskapspest och den omtalade galna kosjukan.

Nötkreatur som nyttodjur[redigera | redigera wikitext]

Dansk tjurkalv med öronmärkning enligt EU-standard.
Dexterko med kalv.

Nötkreatur har av människan främst hållits som husdjur för mjölkproduktion och köttproduktion men även som dragdjur där det senare idag främst gäller utvecklingsländer.

Uppfödning[redigera | redigera wikitext]

I milda klimat går nötkreatur utomhus året om. Vissa härdiga raser klarar även att gå ute året om i kallare klimat. Nötkreatur kan hållas på öppen mark, eventuellt vaktade av en herde, (vilket är det vanligaste i utvecklingsländer), i en hage inhägnad av elstängsel, plank, murar, häckar eller taggtråd (vilket av djurskyddsskäl blir allt ovanligare), eller tjudrade (förekommer endast på små gårdar). I hagen kan det finnas skydd som nötkreaturen kan gå in under vid dåligt väder. Vintertid och när korna ska mjölkas tas de vanligen in i ett stall där de antingen får gå lösa (lösdrift), eller tjudras.

De villkor som finns för nötkreatursuppfödning varierar mellan olika länder. Inom Europeiska unionen är till exempel animaliska fodermedel (kadavermjöl), mjölkproduktionshöjande hormoner, svanskupering och elektriska dressörer förbjudna medan åtminstone en del av detta allmänt nyttjas i USA. Enligt svensk djurskyddslag ska alla nötkreatur, utom kalvar under sex månader samt tjurar, ges möjlighet till bete sommartid.

Mjölkproduktion[redigera | redigera wikitext]

I de flesta kulturer har mjölkning historiska betraktats som kvinnornas ansvar.[källa behövs] I norra Europa bevarade man huvudsakligen mjölken genom att tillverka smör av den och i södra Europa (där olivoljan var det viktigaste matfettet) producerades huvudsakligen ost.

Genom att vänja av eller slakta en kos kalv och mjölka kon kan människan få tillgång till den näringsrika mjölken. Eftersom dagens kor mjölkar så mycket mer än vad en kalv behöver så räcker mjölken till både människor och kalvens första två månader i livet. Den första mjölken är som hos de flesta däggdjur av särskilt hög kvalitet och kallas råmjölk. Mjölkproduktionen är som störst omkring 70 dagar efter kalvningen för att därefter avta. Omkring 305 dagar efter kalvningen slutar kon producera mjölk, hon går i sin, vanligen för att föda en ny kalv efter två månader.

Genom bland annat medveten avel från mitten av 1800-talet och framåt har mjölkproduktionen mångdubblats.[källa behövs][var?] Men inte bara aveln har bidragit till den ökade mjölkavkastningen utan även, till stor del, ny teknik och kunskap som ger ökad skörd och bättre, mer näringsriktigt foder. Under 1900-talet mekaniserades skötseln av kor i många delar av världen, exempelvis med mjölkningsmaskiner. När en mjölkko slaktas används köttet på samma sätt som hos en köttko.

Köttproduktion[redigera | redigera wikitext]

Kött från nötkreatur kallas nötkött, eller äldre oxkött. För att effektivisera framställningen av kött har särskilt snabbväxande djurraser avlats fram. Exempel på sådan nötboskap är limousin, charolais, Hereford, Highland Cattle, Aberdeen Angus, Texas Longhorn och den extremt välvuxna belgisk blå.

Gödkalv[redigera | redigera wikitext]

Gödkalven föds upp på mjölk eller mjölkersättning. [var?][förtydliga] Europeiska Unionens kalvdirektiv kräver att kalvarna utfodras med fiberrikt foder, dock i mindre mängd än vad de svenska reglerna kräver, nämligen att kalvar ska ha fri tillgång till grovt (fiberrikt) foder från och med två veckors ålder. Gödkalvarna slaktas vid cirka 3 månaders ålder. Hela uppfödningen sker på stall. Köttets färg är mycket ljus, med utpräglad kalvköttskaraktär, vilket beror på blodbrist på grund av felaktig utfodring. Blodbrist (anemi) medför sjukdomssymtom i form av svaghet, andfåddhet och, i enstaka fall, kramper. Sådan gödkalvsuppfödning är inte tillåten i Sverige.

Andra produkter[redigera | redigera wikitext]

Dryckeshorn i en smidd järnställning

De ekonomiskt mest betydande produkter som härstammar från nötkreatur är mjölk och kött, men även andra delar av djuret kan tas tillvara efter slakt. Hudar från nötkreatur används inom läderindustrin och har där stor betydelse på grund av sin jämnhet, tjocklek och storlek. De slidhorn som nötkreaturen bär kan beredas med urkokning, skrapning och polering. Om de värms blir de mjuka och kan formas. Horn används som råmaterial för en rad produkter till exempel kammar, knappar, smycken, blåshorn (musikinstrument) samt husgeråd som skålar, skedar och dryckeshorn. Orden skohorn och bläckhorn talar om vad dessa föremål ursprungligen tillverkades av. Av nötkreaturens ben tillverkas vanligen benmjöl men även pärlor och andra typer av smycken och dekorativa föremål.

Dragdjur[redigera | redigera wikitext]

Oxar (ibland även kor) användes i stor utsträckning som dragdjur. I Sverige finns hällristningar från bronsåldern som tyder på bruket av dragoxar. Från 1700-talet till en bit in på 1900-talet var oxens roll i jordbruket i södra Sverige betydande. I norra Sverige var dock hästen det vanligaste dragdjuret. Detta berodde till stor del på att hästen var bättre lämpad för skogsbruk vintertid. Vilket i sin tur beror på att hästar, till skillnad från oxar, kan skos och därmed får bättre fäste i snö och lera. I industrialiserade länder har dragoxarna efter hand konkurrerats ut av traktorer och motorredskap men i utvecklingsländer förekommer fortfarande dragoxar i stor utsträckning.

Nötkreatur i Sverige[redigera | redigera wikitext]

En vanlig svensk ko väger numera ca 600 kg, en jersey-ko ca 400 kg. Under 1500-talet beräknas en vuxen ko i södra Sverige ha vägt 100-130 kg och en oxe 140-200 kg.[9] Under 1650-talet beräknas motsvarande vikter till 120-165 resp 180-220 kg.[9] I det svenskt jordbruk används idag i huvudsak Svensk låglandsboskap (SLB) och Svensk rödbrokig boskap (SRB) för mjölkproduktion medan Charolais är vanligast inom köttproduktionen. Aveln på de svenska raserna handhas i huvudsak av de regionala husdjursföreningarna.

När seden att äta hästkött tabubelades i Norden, efter kristendomens införande, blev oxen viktig som slaktdjur.[källa behövs] I Sverige norr om fäbodgränsen hade kvinnorna det största ansvaret för kreatursskötseln i stort. Produktionen av gödkalv har idag mycket liten omfattning i Sverige.[källa behövs]

En vanlig svensk ko gav på 1500-talet i genomsnitt 400 kg mjölk per år. Runt år 1800 mjölkade en ko i södra Sverige i snitt cirka 600 kg per år och vid 1800-talets slut var motsvarande siffra cirka 1 000 kg/år.[9] Riksgenomsnittet i slutet av 1940-talet för svenska kor var cirka 3 750 kg, 1992 cirka 7 500 kg och 2007 drygt 9 000 kg per år. 2010 var motsvarande siffra i landet cirka 8329 kg mjölk per år.[11]

Mjölkkor äldre än sex månader skall enligt svenska förordningar få beta utomhus på sommaren sex timmar om dagen. Något olika tidsperioder gäller, men i bland annat Blekinge ska korna vara på bete i fyra månader eller mer, i Jönköpings och Stockholms län till exempel skall de få beta i tre månader och i län som Dalarna och Gävleborg är två månader minimum. Betesperioden är på så sätt anpassad efter klimatförhållandena på den aktuella gården. Mellan 92 och 96 % av livstid hålls mjölkkorna därigenom inomhus men då allt oftare i lösdrifter vilket ger kon möjlighet att utöva sitt naturliga beteende och att röra på sig relativt obehindrat. På grund av svårigheter för mjölkbönder att försörja sig har hälften av dem slutat med mjölkkor de sista tio åren, och 90 000 mjölkkor eller 20 procent har försvunnit. Det investeras i allt större stallar och besättningar. [12]

Medeltalet kor har ökat från 35 per gård år 2000 till 55 per gård år 2008, och nya stallar som byggs rymmer ofta över 100 kor. Dessa stora djurbesättningar byggs som lösdrifter, detta innebär att korna inte står uppbundna på bås som var brukligt förr utan kan istället röra sig fritt mellan ligg- och ätplats och mjölkningsstället. Enligt en enkät som ATL Lantbrukets Affärstidning gjorde 2007 följer endast 90% av djurägarna föreskrifterna för bete till punkt och pricka. 2008 kontrollerade Arla sina mjölkbönder och av 200 kontrollerade gårdar fick 10 förändra stora delar av tillvägagångssättet. 46 procent av alla mjölkbönder hade år 2008 de senaste fem åren fått besök av en kontrollant, och 93% av de kontrollerade bönderna uppfyllde kraven.[12]

I Sverige fanns det som flest nötkreatur år 1937, då antalet djur nästan nådde 3 000 000. Sedan dess har antalet minskat till cirka 1 500 000.[13] På Jordbruksverkets webbplats publiceras årligen statistik om Sveriges nötkreatur i det Statistiska meddelandet om husdjur.

Kultur och folktro[redigera | redigera wikitext]

Kor, tjurar och oxar har varit viktiga kulturella ikoner sedan antiken. Stjärnbilden Oxen var känd från förhistorisk tid,[förtydliga] och tros vara avbildad i grottmålningarna i Lascaux.[källa behövs] Några kända ko-liknande mytologiska varelser är Minotaurus i grekisk mytologi, legenden om Europa och tjuren och den nordiska ur-kon Ödhumla. Oxen är attribut för evangelisten Lukas. I hinduismen är kor heliga. Kor är rena djur i islam och judendom, och tillåtna att äta (halal respektive koscher) till skillnad från bland annat svin och hästar. I Spanien och södra Frankrike är tjurrusning och tjurfäktning ett folknöje.

Folktro i Sverige[redigera | redigera wikitext]

I svensk folktro finns det många föreställningar och riter knutna till nötkreaturen, främst till mjölkande kor. Det fanns riter, ramsor och formler att använda vid så gott som alla tillfällen, såväl kristna som hedniska och kätterska. Genom att hålla ett öga på kreaturen under vissa dagar på året kunde man också få förutsägelser för det kommande året.

Raser och förekomst[redigera | redigera wikitext]

Raser[redigera | redigera wikitext]

En nederländsk ko av sorten Holstein-Frisisk nötboskap, numera mycket närbesläktad med Svensk låglandsboskap.

Det finns över 1 000 olika raser av nötkreatur, se kategori:Nötkreatursraser, Lista över nötkreatursraser.

Förekomst[redigera | redigera wikitext]

Land Antal Ref
Sverige 1 512 000 [14]
Danmark 1 000 000 [15]
USA 96 600 000
Indien 281 700 000
Ryssland 18 370 000
Brasilien 187 600 000
Kina 139 000 000
Argentina 51 000 000
Australien 29 000 000
EU 87 000 000
Mexiko 26 000 000
Sydafrika 14 000 000
Kanada 13 000 000

I Eurostats databas publiceras statistik om nötkreatur i Europa under kategorin Agriculture och underkategorin Regional Agriculture Statistics. I FAO:s databas publiceras statistik om nötkreatur i världen under kategorin Production och underkategorin Live Animals.

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ 2. nöt i Elof Hellquist, Svensk etymologisk ordbok (första upplagan, 1922)
  2. ^ [a b] Bos taurus i Systema Naturae, Biodiversity Heritage Library, läst 2013-11-01.
  3. ^ [a b] Tikhonov, A. 2008 Bos primigenius Från: IUCN 2012. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2012.2 <www.iucnredlist.org>. Läst 2013-11-01.
  4. ^ [a b c] Wilson & Reeder, red (2005). Bos taurus (på engelska). Mammal Species of the World. Baltimore: Johns Hopkins University Press. ISBN 0-8018-8221-4 
  5. ^ ”Opinion 2027: Usage of 17 specific names based on wild species which are pre-dated by or contemporary with those based on domestic animals (Lepidoptera, Osteichthyes, Mammalia): conserved” (på engelska). The Bulletin of zoological nomenclature. 60. 2003. sid. 81-84 
  6. ^ Sebu, Nationalencyklopedin
  7. ^ D. E. MacHugh, M. D. Shriver, R. T. Loftus, P. Cunningham and D. G. Bradley: Microsatellite DNA Variation and the Evolution, Domestication and Phylogeography of Taurine and Zebu Cattle (Bos taurus and Bos indicus). Genetics, Vol. 146, 1071–1086, Copyright 1997.
  8. ^ [a b] Nationalencyklopedin, multimedia plus, 2000 (uppslagsord nötkreatur)
  9. ^ [a b c d] Anna Dahlström (2006) Betsmarker, djurantal och betestryck 1620–1850: Naturvårdsaspekter på historisk beteshävd i Syd- och Mellansverige. CBM:s skriftserie nr 13. Avhandling vid Institutionen för ekonomi, avdelningen för agrarhistoria, Sveriges lantbruksuniversitet. ISBN 978-91-89232-21-1.
  10. ^ Lindhe, Bengt. ”Tvillingfödslar - mer arbete,men större ekonomiskt utbyte”. http://tauruswwwutv.conagri.se/aciro/Webbsidor/VisaSida.asp?Idnr=GU4IpPDYkglHHRz06eZR6iSsZkr8Hf63j7tTej4Cb35qeo5mKfOTTthWWMEu. Läst 25 september 2011. 
  11. ^ http://na.se/nyheter/2.2212/1.1354165-akut-smorbrist-i-sverige
  12. ^ [a b] Esping, Torbjörn och Ylva (2010). ”Rapport från Bregottfabriken”. Monsterbiff till middag?. ISBN 978-91-46-22032-9 
  13. ^ Jordbruksverket (2011). Jordbruket i siffror åren 1866-2007. ISBN 91-88264-36-X. http://www.jordbruksverket.se/omjordbruksverket/statistik/jordbruketisiffror.4.5586fdf512e8fc79a8480001553.html 
  14. ^ Husdjur i juni 2011 – Statistik från Jordbruksverket
  15. ^ Benito Scocozza och Grethe Jensen (redaktör) (2005), Politikens etbinds – Danmarks historie ISBN 978-87-567-7339-3

Källor[redigera | redigera wikitext]

  • Nationalencyklopedin (1994) Nötkreatur, första tryckta upplagan
  • Set Sigvardsson (1992) Oxen, utgiven av Oxmuseet

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]