Navelsvin

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Navelsvin
Pecari tajacu
Systematik
Domän Eukaryoter
Eukaryota
Rike Djur
Animalia
Stam Ryggsträngsdjur
Chordata
Understam Ryggradsdjur
Vertebrata
Klass Däggdjur
Mammalia
Ordning Partåiga hovdjur
Artiodactyla
Underordning Suina
Familj Navelsvin
Tayassuidae
Vetenskapligt namn
§ Tayassuidae
Auktor Palmer, 1897
Arter
  • Tayassu pecari
  • Pecari tajacu
  • Pecari maximus
  • Catagonus wagneri
Hitta fler artiklar om djur med

Navelsvin eller pekarisvin (Tayassuidae) är en familj i ordningen partåiga hovdjur med fyra arter fördelade på 2 till 3 släkten. Dessa djur förekommer i Amerika. Familjen är nära släkt med svindjuren från Gamla världen.

Ordet pekari kommer från det brasilianska tupíspråket och kan översättas med "djuret som skapar många stigar genom skogen".

Systematik och evolution[redigera | redigera wikitext]

Familjen består av följande arter:[1]

Vissa biologer räknar Tayassu pecari och Pecari tajacu till samma släkte så att den senare får det vetenskapliga namnet Tayassu tajacu.

I juni 2004 upptäcktes i Brasilien en population av navelsvin som når upp till 1,35 meters längd och 40 kilograms vikt. Den beskrevs 2007 som en ny art där den fick det vetenskapliga namnet Pecari maximus.[2]

Trots att familjen idag bara finns i Amerika uppkom djurgruppen troligtvis i Europa där det har hittats fossil från oligocen. Under miocen vandrade de till Afrika, Asien och Nordamerika. Efter pliocen fanns de bara kvar i Nordamerika. Till Sydamerika kom djurgruppen först för 3 miljoner år sedan efter att landbron vid Panamanäset hade bildats.[3]

Kännetecken[redigera | redigera wikitext]

I utseende liknar navelsvin arterna i familjen svindjur. Sitt namn fick dessa djur efter en stor körtel på buken som är gömd under hår och som utsöndrar ett myskliknande ämne. Särskilt hos arten Tayassu pecari är lukten intensiv. Liksom svindjuren har navelsvin ett snabelformigt tryne men i motsats till dessa är extremiteterna slanka och i svansen finns bara 6 till 9 kotor istället för 20 till 23. De två mellersta tårna är som hos idisslare sammanvuxna och hörntänderna är kortare än hos svindjuren. Trots allt är dessa hörntänder dolkliknande vapen och används med fördel mot naturliga fiender som puma och jaguar. Tandformeln är I 2/3 C 1/1 P 3/3 M 3/3, alltså 38 tänder. Navelsvinens magsäck är delad i tre segment men de idisslar inte.[4]

I motsats till svindjuren är navelsvinens extremiteter längre och smalare. Pälsens färg är vanligen brun- till gråaktig och hos några individer förekommer fläckar i gul eller vit. Mellan hannar och honor finns ingen tydlig könsdimorfism.[5]

Tayassu pecari lever i grupper med upp till 400 individer medan de andra två arterna bildar grupper med 4 till 20 exemplar. För Pecari tajacu och Catagonus wagneri är gruppens revir mellan 30 och 1 100 hektar stort medan Tayassu pecari har territorier upp till 110 km².[5]

Hannar etablerar en hierarki i gruppen och honor parar sig oftast men inte alltid med den högst rankade hannen. Efter dräktigheten som varar i omkring 5 månader föder honan ett till fyra ungdjur. Ungarna dias i 50 till 75 dagar. Hos Pecari tajacu förekommer det i sällsynta fall att honan ger mjölk åt ett främmande ungdjur. Könsmognaden infaller för honor efter cirka 33 veckor och för hannar efter ungefär 46 veckor men den första lyckade parningen sker vanligen under andra levnadsåret. I naturen blir navelsvin mellan 9 och 16 år gamla, individer i fångenskap blev upp till 24 år gamla.[5]

Navelsvin livnär sig av växtdelar som rotfrukter, gräs och frukter men även av mindre djur och ägg.[4]

Utbredning[redigera | redigera wikitext]

Navelsvin förekommer huvudsakligen i Syd- och Centralamerika, men även sydvästra USA tillhör familjens utbredningsområden.[4] Tidigare hade de ingen kontakt med svindjur från familjen Suidae men idag finns införda vildsvin och förvildade tamsvin i Nordamerika som utgör en allt större konkurrens.

Navelsvin och människor[redigera | redigera wikitext]

Navelsvin jagas för deras hud som omarbetas till läder. Lädret anses som mjukt, hållbart och värmande. Det används till exempel för produktion av kostsamma läderhandskar.

Navelsvin som letar efter föda i odlad mark betraktas ofta som skadedjur.[5]

IUCN listar Catagonus wagneri som starkt hotad, Tayassu pecari som nära hotad och Pecari tajacu som livskraftig. Pecari maximus listas än så länge med kunskapsbrist.[6]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från tyskspråkiga Wikipedia

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Wilson & Reeder (red.) Mammal Species of the World, 2005, Tayassuidae
  2. ^ M. Van Roosmalen et al.: A New Species of Living Peccary (Mammalia: Tayassuidae) from the Brazilian Amazon, Bonner zoologische Beiträge, volume 55 (2006) part 2, pp 105–112. PDF
  3. ^ Pearce's Peccary - Platygonus Pearcei. Hagerman Fossil Beds' CRITTER CORNER by Dr. Greg McDonald, 27 March 1999.
  4. ^ [a b c] Fox, D. and P. Myers. 2000 Tayassuidae på Animal Diversity Web (engelska), besökt 18 februari 2011.
  5. ^ [a b c d] McDonald, D. W. (2009) sid. 710-711.
  6. ^ Tayassuidae på IUCN:s rödlista, besökt 18 februari 2011.

Tryckta källor[redigera | redigera wikitext]

  • McDonald, David W. (red.) (2009) (på engelska). The Encyclopedia of Mammals. Oxford University Press. ISBN 978-0-19-956799-7 

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]