Paul-Henri Spaak

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Paul-Henri Spaak


Ämbetsperiod
15 maj 193822 februari 1939
Företrädare Paul-Emile Janson
Efterträdare Hubert Pierlot
Ämbetsperiod
13 mars 194631 mars 1946
Företrädare Achille Van Acker
Efterträdare Achille Van Acker
Ämbetsperiod
20 mars 194711 augusti 1949
Företrädare Camille Huysmans
Efterträdare Gaston Eyskens

Född 25 januari 1899
Schaerbeek, Belgien
Död 31 juli 1972 (73 år)
Braine-l'Alleud, Belgien
Politiskt parti Belgische Socialistische Partij-
Parti Socialiste Belge
Maka Marguerite Malevez, efter hennes död
Simone Dear

Paul-Henri Spaak uttal , född 25 januari 1899, död 31 juli 1972, var en belgisk socialistisk politiker.

Spaak var från 1936 till 1966 premiärminister eller utrikesminister i nästan alla belgiska regeringar. (Undantag augusti 1949 - april 1954 och juni 1958 - april 1961.) Han var en av EU:s grundare, och kallades Mr Europe.

Biografi[redigera | redigera wikitext]

Spaak var soldat under första världskriget, efter att ha ljugit om sin ålder, och blev då krigsfånge. 1936 utnämndes Spaak till Belgiens utrikesminister, och kvarblev med detta uppdrag till 1949, bortsett från perioder åren 1938-1939 och 1947-1949, då han var landets konseljpresident. Under andra världskriget ålåg det honom att genomdriva Belgiens neutralitet, men hans regering tvingades gå i exil.

Spaak började under tiden i exil att försöka få till stånd ett enande av länderna i området, och utarbetade därför Beneluxplanen. Tankarna om mellanstatliga samarbeten och allianser sträckte sig långt bortom Benelux; han var en av de första som förordade Europeiska kol- och stålgemenskapen, och önskade även militärt samarbete inom Europa.

När FN:s generalförsamling samlades första gången 1946, blev Spaak dess första ordförande. Hans värv fortfor genom att han 1948-1949 var ordförande i OEEC:s råd. 1946 blev han även vald till Europarådets president. I egenskap av socialist var han antimonarkist, och han genomdrev att kung Leopold abdikerade 16 juli 1951. 1957–1961 var han Natos generalsekreterare. Till hans gärningar hör även att han utformade stora delar av Romfördraget.

1957 tilldelades han Karlspriset.

Källor[redigera | redigera wikitext]

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]


Företrädare:
Paul-Emile Janson
Belgiens premiärminister
1938–1939
Efterträdare:
Hubert Pierlot
Företrädare:
Förste ämbetsinnehavaren
Ordförande i FN:s generalförsamling
1946–1947
Efterträdare:
Oswaldo Aranha
Företrädare:
Achille Van Acker
Belgiens premiärminister
1946
Efterträdare:
Achille Van Acker
Företrädare:
Camille Huysmans
Belgiens premiärminister
1947–1949
Efterträdare:
Gaston Eyskens
Företrädare:
Förste ämbetsinnehavaren
Ordförande i Europaparlamentet
1952–1954
Efterträdare:
Alcide De Gasperi
Företrädare:
Lord Ismay
Natos generalsekreterare
1957–1961
Efterträdare:
Dirk Stikker