Europaparlamentet

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Europeiska flaggan Europeiska unionens institutioner
Europaparlamentet
Europaparlamentet
Sammansättning
Talman		 754 ledamöter[1]

Vice talmän

Kvestorer
Funktion
Inrättad
Rättslig form
Rättslig grund		 lagstiftande, parlamentarisk kontroll
23 juli 1952
institution
art. 13.1 FEU[4]
Mandatfördelning
   EPP      271
   S&D      190
   ALDE      85
   G/EFA     58
   ECR       53
   GUE/NGL   34
   EFD       33
   NI        30
European Parliament composition by political groups.svg
Säten
Institutions europeennes IMG 4297.jpg
 Strasbourg, Frankrike
Officiellt säte
2007 07 16 parlament europejski bruksela 02.JPG
 Bryssel, Belgien
Utskottssammanträden

Europaparlamentet (EP), även känt som EU-parlamentet, är en av Europeiska unionens institutioner och utgör tillsammans med Europeiska unionens råd den lagstiftande makten inom unionen.[5] Parlamentet är unionens enda direktvalda institution,[6] och har beskrivits som ett av världens mäktigaste parlament.[7]

Europaparlamentets ledamöter väljs sedan 1979 genom allmänna, direkta, fria och hemliga val för en period av fem år.[6] Det senaste valet ägde rum den 4 juni till den 7 juni 2009. Då valdes 736 ledamöter som, efter Indien, ingår i världens näst största demokratiska valmanskår och världens största transnationella demokratiska valmanskår med sina nästan 400 miljoner röstberättigade.[8][9] Valdeltagandet i valen till Europaparlamentet har successivt minskat sedan det första valet, och nådde i valet 2009 under 45 procent. Genom ett protokoll som ändrade ett av protokollen fogade till Europeiska unionens fördrag om övergångsbestämmelser från Lissabonfördragets ikraftträdande till Europaparlamentsvalet 2014, utökades antalet mandat i Europaparlamentet den 1 december 2011 till totalt 754.

Den nuvarande talmannen för parlamentet är tysken Martin Schulz (PES), som valdes i januari 2012. Ledamöterna i parlamentet är organiserade efter politisk ideologi, och inte efter nationalitet. De två största partigrupperna i parlamentet är Europeiska folkpartiets grupp (kristdemokrater) (EPP) och Gruppen Progressiva förbundet av socialdemokrater i Europaparlamentet (S&D). Dessa två partigrupper har under större delen av parlamentets historia ingått i en stor koalition, och bland annat turats om att besätta talmansposten.

Europaparlamentet har sedan sitt inrättande genomgått stora förändringar. Från början var parlamentet inte direktvalt, trots att fördragen föreskrev det. Det första valet hölls 1979 efter att medlemsstaterna hade enats om ett valsystem. Parlamentets inflytande i unionens lagstiftningsprocess har också stärkts markant sedan ikraftträdandet av fördraget om Europeiska unionen 1993.

Sedan Lissabonfördragets ikraftträdande 2009 utövar Europaparlamentet samma lagstiftande funktion som rådet vid det ordinarie lagstiftningsförfarandet. Vid övriga lagstiftningsförfaranden krävs antingen Europaparlamentets godkännande eller att parlamentet konsulteras. Parlamentet har sedan 1970-talet även haft kontroll över unionens budget,[10] en funktion som utökades genom Lissabonfördraget.[5]

Förutom den lagstiftande funktionen, har Europaparlamentet till uppdrag att utöva parlamentarisk kontroll över de flesta av unionens andra institutioner, organ och byråer. Exempelvis ansvarar parlamentet för att granska förvaltningen av EU:s budget och bevilja de andra organen ansvarsfrihet.[11] Parlamentet väljer kommissionens ordförande på förslag av Europeiska rådet,[5] och dess godkännande krävs innan en ny kommission kan tillträda.[12] Parlamentet kan också avsätta en sittande kommission genom ett misstroendevotum.[13]

Europaparlamentets officiella säte ligger i Strasbourg, Frankrike, men parlamentet har också förberedande möten och kompletterande sammanträden i Bryssel, Belgien. Parlamentets generalsekretariat är förlagt till Luxemburg.[14] Kostnaden för att behöva transportera samtliga parlamentariker och deras personal mellan de olika sätena uppgår till ungefär 200 miljoner euro per år.[15]

Innehåll

[redigera] Historia

Huvudartikel: Europeiska unionens historia
Europaparlamentets officiella säte i Strasbourg, Frankrike.

Europaparlamentet har utvecklats sedan sitt första möte den 10 september 1952. Det ursprungliga namnet var ”Europeiska kol- och stålgemenskapens gemensamma församling”. Den utgjorde en rådgivande församling bestående av 78 nationella parlamentariker, utan rätt att stifta lagar.[16][17] Den stora förändringen sedan parlamentets uppkomst till idag har uppmärksammats av bland annat professorn David Farrell:[7]

” Under större delen av dess tid har parlamentet kunnat beskrivas som en ’flerspråkig talkshow’. Detta är inte längre fallet: EP är nu en av världens mäktigaste lagstiftande församlingar i världen både vad gäller lagstiftande och verkställande tillsynsmakt. „

[redigera] Rådgivande församling

Plenisalen i Bryssel, Belgien, parlamentets andra säte.

Parlamentet omnämndes inte i den ursprungliga Schumandeklarationen, utan föreslogs istället av Jean Monnet under förhandlingarna om bildandet av en ny institution, som skulle utgöra en motvikt till den verkställande makten och tillgodose den demokratiska legitimiteten.[16]

Genom att använda formuleringen ”folkets representanter” i fördraget om upprättandet av Europeiska kol- och stålgemenskapen markerade ledarna sin vilja att bilda mer än bara en rådgivande församling. Dess betydelse uppmärksammades när den gemensamma församlingen fick i uppdrag att dra upp riktlinjerna för det fördrag som skulle upprätta en politisk gemenskap. En ”ad hoc-församling” bildades för detta syfte, men efter att Frankrike motsatt sig ett europeiskt försvarssamarbete lades detta projekt ned.[18] Trots detta antogs Romfördragen 1958. Den gemensamma församlingen ändrade namn till ”Europeiska parlamentariska församlingen” och delades av alla tre gemenskaperna, som hade separata verkställande makter.

1962 ändrades namnet till det nuvarande.[16] 1970 erhöll parlamentet makt över gemenskapens budget, vilket utvidgades 1975 till hela budgeten.[10]

[redigera] Folkvalt parlament

Europaparlamentarikerna är direktvalda av unionsmedborgarna.
Parlamentets säte i Strasbourg.

Enligt fördraget om upprättandet av Europeiska ekonomiska gemenskapen, ett av Romfördragen, skulle parlamentet vara direkt folkvalt. Emellertid var rådet först tvunget att godkänna ett röstsystem, vilket drog ut på tiden. Parlamentet hotade med att dra rådet inför domstol, vilket resulterade i en kompromiss som innebar att rådet godkände valen men att fråga om röstsystemet skulle beslutas vid en senare tidpunkt. År 1979 valdes för första gången parlamentets ledamöter genom allmänna och direkta val. Detta skiljer sig från hur ledamöter i andra internationella parlament utses.[16][19][20] Efter det första valet höll parlamentet sitt första sammanträde 11 juli 1979 och valde Simone Veil som talman. Veil var också den första kvinnliga talmannen för parlamentet sedan dess skapades som den gemensamma församlingen.[21]

Parlamentet försökte genast dra nytta av sin demokratiska legitimitet. 1984 lade parlamentet fram ett utkast till ett fördrag som skulle upprätta en europeisk union, till stor del insprirerat av parlamentets tidigare arbete kring en politisk gemenskap. Utkastet förkastades dock men flera av dess idéer implementerades senare genom andra fördrag.[22] Dessutom började parlamentet på 1980-talet att hålla omröstningar vid tillsättandet av kommissionerna, långt innan församlingen formellt fick vetorätt.[23] Sedan det första valet har Europaparlamentets storlek successivt utökats när nya stater har anslutit sig. På grund av detta bestämdes ett maximum på 751 ledamöter, inklusive talmannen, i Lissabonfördraget.[16]

Precis som med unionens andra institutioner var parlamentets säte först inte bestämt. Tillfälliga överenskommelser placerade parlamentet i Strasbourg, medan kommissionen och rådet hade sina säten i Bryssel. År 1985, efter det att parlamentet önskat ett tätare samarbete med dessa institutioner, byggdes en andra plenisal i Bryssel och en del av parlamentets arbete flyttades dit trots protester från vissa medlemsstater. En slutgiltig överenskommelse nåddes i Europeiska rådet 1992. Beslutet innebar att parlamentet skulle fortsätta att ha sitt säte i Strasbourg men att det också måste hålla en del sammanträden i Bryssel. Denna överenskommelse bestreds av parlamentet men behölls i Amsterdamfördraget. Än idag är parlamentets säten en kontroversiell fråga.[24]

[redigera] Senare händelser

Emblem som användes av parlamentet 1973–1983.
Lissabonfördraget förstärkte parlamentets inflytande ytterligare.

Parlamentet har successivt fått allt mer makt genom fördragen, i huvudsak genom utökandet av det ordinarie lagstiftningsförfarandet,[25] och 1999 tvingade parlamentet kommissionen Santer att avgå genom hot om misstroendevotum.[26] Parlamentet hade vägrat att godkänna gemenskapens budget efter anklagelser om bedrägeri och misskötsel i kommissionen.

Under krisen tog de två största partigrupperna för första gången ställning mot kommissionen, vilket slutade med att kommissionen för första gången också avsattes.[27]

År 2004 anordnades för valet till Europaparlamentet samtidigt i alla 25 medlemsstater, det var historiens dittills största transnationella val. När Europeiska rådet senare föreslog José Manuel Barroso, från parlamentets största partigrupp EPP-ED, som ny ordförande för kommissionen utövade parlamentet ännu en gång inflytande på tillsättningen av den nya kommissionen.

Under parlamentets förhör med de föreslagna kommissionärerna framkom det att Rocco Buttiglione, som var föreslagen kommissionär med ansvar för området med frihet, säkerhet och rättvisa, starkt motsatte sig homosexualitet. Detta blev första gången som parlamentet röstade nej till ett kommissionsförslag och trots Barrosos stöd till Buttiglione tvingade parlamentet Buttiglione att dra tillbaka sin kandidatur. Även ett flertal andra kommissionärer tvingades att bytas ut innan parlamentet tillät kommissionen Barroso I att tillträda.[28]

Förutom utökandet av det ordinarie lagstiftningsförfarandet har parlamentets demokratiska mandat givit det större kontroll över lagstiftningen mot andra institutioner. År 2006 röstade parlamentet för en justering av Bolkesteindirektivet, vilket ändrade direktivets innehåll fundamentalt.

Under 2007 involverades parlamentet i utvecklandet av SIS II, trots att parlamentarikerna egentligen bara skulle vara konsulterande. Efter det experimentet meddelade kommissionären med ansvar för området frihet, säkerhet och rättvisa, Franco Frattini, att han önskade inkludera parlamentet i samtliga sådana frågor, vilket formellt blev nödvändigt först när Lissabonfördraget trädde i kraft den 1 december 2009.[29] Med Lissabonfördraget fick parlamentet i princip samma lagstiftande makt som rådet.[5]

[redigera] Sammansättning

Voting distribution of the European Parliament sv.svg

Europaparlamentet representerar över 500 miljoner unionsmedborgare.[30] Europeiska rådet bestämmer med enhällighet, på parlamentets initiativ, om mandatfördelningen mellan medlemsstaterna.[31] Vem som slutligen väljs in på mandaten avgörs genom allmänna, direkta, fria och hemliga val.[6] Enligt Lissabonfördraget får det maximala antalet mandat i parlamentet uppgå till 751 ledamöter, inklusive talmannen. Mandaten fördelas mellan medlemsstaterna enligt degressiv proportionalitet, vilket innebär att små medlemsstater är överrepresenterade och stora medlemsstater är underrepresenterade. Ingen medlemsstat får ha färre än sex eller fler än 96 mandat.[31] Genom ett särskilt protokoll, som trädde i kraft den 1 december 2011, har medlemsstaterna beslutat att parlamentet ska bestå av 754 ledamöter fram till Europaparlamentsvalet 2014.

Ledamöterna väljer bland sig själva ett presidium, inklusive en talman.[32] Parlamentarikerna organiserar sig genom att ingå i olika partigrupper. På så sätt underlättas förhandlingarna kring beslut.

[redigera] Talmannen

Huvudartikel: Europaparlamentets talman
Parlamentets presidium sitter längst fram i kammaren.

Europaparlamentet utser en talman som leder arbetet i kammaren. Därutöver väljer parlamentet också fjorton vice talmän, som tjänstgör när talmannen är upptagen med andra ärenden.[33] Talmannen fyller flera olika funktioner; däribland att upprätthålla ordningen i kammaren, att öppna, avbryta och avsluta sammanträden, att signera alla lagstiftningsakter som parlamentet antar, samt att representera parlamentet i olika sammanhang, exempelvis i Europeiska rådet och vid internationella förbindelser. Talmannen får endast yttra sig i en debatt för att sammanfatta den eller för att upprätthålla ordningen.[34] Talmannen väljs för två och ett halvt år i taget och kan väljas om, även om detta hittills aldrig har inträffat.

Genom unionens historia har de två största partigrupperna, EPP och S&D, ingått en stor koalition och delat på talmansposten. Det har inneburit att den ena partigruppen har kunnat utse talmannen under ena halvan av mandatperioden, och den andra partigruppen under den andra. Dessa uppgörelser har kritiserats av de mindre partigrupperna eftersom de två partigrupperna utåt sett försöker att framstå som varandras motståndare.

[redigera] Observatörer

Rådets (röd), presidiets (gul) och kommissionens (grön) placering.

Det är tradition att kandidatländer som är på väg att ansluta till unionen skickar ett antal observatörer till parlamentet för auskultation. Antalet observatörer och hur de utses bestäms i landets anslutningsfördrag. Det är dock vanligast att observatörerna utses av landets nationella parlament. Observatörerna kan närvara vid sammanträden och även beviljas yttranderätt, men de saknar rösträtt och får inte delta i andra officiella uppdrag. När observatörernas hemland väl har blivit fullständig medlem, blir observatörerna automatiskt interimsparlamentariker tills nästa val till parlamentet hålls.

Europeiska kommissionen har rätt att närvara vid alla Europaparlamentets sammanträden. Den har också rätt att få uttala sig på egen begäran.[35] I kammaren finns särskilda platser reserverade för dels kommissionens representanter, dels rådets representanter. Kommissionens representanter sitter till höger om presidiet sett från talmannens synvinkel, medan rådets representanter sitter till vänster om presidiet.

[redigera] Politiska grupper

Huvudartikel: Politiska grupper i Europaparlamentet
Partisammanträde i parlamentet.

De flesta Europaparlamentarikerna är anslutna till en politisk grupp.[36] De politiska grupperna är till för att ledamöter med samma åsikter och ideologi gemensamt ska kunna bedriva en starkare politik, men också för att effektivisera parlamentets arbete. Utan dessa partigrupper skulle parlamentets ledamöter få det svårt att förhandla fram något beslut. Tillsammans med talmannen ingår gruppernas ordförande i talmanskonferensen.

Att tillhöra en partigrupp är inget måste, och därför förekommer det så kallade grupplösa ledamöter.[36][37] För att en politisk grupp ska bildas krävs att gruppen kan samla ihop minst 25 ledamöter från minst en fjärdedel av medlemsstaterna. En ledamot får inte tillhöra mer än en grupp.[37]

Varje ledamot åtnjuter ett obundet mandat, vilket innebär att han eller hon inte får bindas av instruktioner eller uppdrag, utan är alltid fri att rösta enligt egen övertygelse.[37][38] Utöver partigrupperna finns även tvärpolitiska grupper, som förenar ledamöter från flera partigrupper.[39]

[redigera] Utskott och delegationer

Ett utskottssammanträde.
Anna Lindh-salen i parlamentet.

Parlamentet har tjugo permanenta utskott, med var sitt sekretariat och presidium, bestående av en ordförande och fyra vice ordförande.[40][41] Ledamöterna ska återspegla parlamentets politiska sammansättning och väljs enligt D'Hondts metod.[42] Utskotten möts två gånger per månad för att utarbeta och justera lagstiftningsförslag och rapporter, som presenteras vid nästkommande plenarsammanträde.[43] Rapportörerna från ett utskott har som syfte att presentera utskottets beslut, även om detta inte alltid har varit fallet. I samband med de händelser som fick kommissionen Santer att avgå gick rapportören emot budgetkontrollutskottets beslut om att inte godkänna budgeten.[27]

Utskotten kan också bilda underutskott eller tillfälliga utskott som ansvarar för en specifik fråga, exempelvis inrättades 2008 ett tillfälligt utskott för klimatförändringar. Ordförandena för utskotten koordinerar sitt arbete genom utskottsordförandekonferensen.[43][44]

När medbeslutandet introducerades ökade det parlamentets makt inom ett antal områden, inte minst inom de områden som täcktes av utskottet för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet. Tidigare hade detta utskott betraktats av parlamentarikerna som ”Askungenutskottet” (så att säga ”styvmoderligt” behandlat), men när det erhöll mer makt, ökade uppmärksamheten för dess arbete.

Parlamentets 36 delegationer fungerar på ett liknande sätt men är ansvariga för relationen med parlament utanför EU. Deras sammanträden äger vanligtvis rum två gånger per år.[45] I likhet med utskottsordförandekonferensen koordinerar delegationernas ordförandena sitt arbete i delegationsordförandekonferensen.[46] Interparlamentariska delegationer ansvarar för relationerna med parlament utanför EU medan de gemensamma parlamentarikerkommittéerna ansvarar för upprätthållandet av relationerna med parlamenten i de stater som erhållit kandidatstatus eller är associcerade med EU.

Dessutom finns det en gemensam parlamentarisk AVS-EU-församling och en delegation till den parlamentariska församlingen för EU:s samarbete med Medelhavsländerna.[43] Parlamentariker deltar också i andra internationella aktiviteter, såsom transatlantiska dialogen och valobservationer.[45]

[redigera] Funktion och befogenheter

Plenisalen i Strasbourg.

Europaparlamentet och rådet kan i praktiken ses som motsvarigheterna till två kamrar i en bikameral församling, med den lagstiftande makten officiellt delad mellan institutionerna.[5] Emellertid saknar parlamentet och rådet möjlighet att initiera ett förslag till lagstiftningsakt, utom i undantagsfall.[47] Parlamentet kan dock kräva att kommissionen lägger fram ett lagförslag inom ett visst område. Om kommissionen inte gör det, måste den motivera sitt agerande.[48] Tillsammans med rådet kan parlamentet anta förordningar, direktiv och beslut som lagstiftningsakter.[49]

Parlamentet utövar också ett stort indirekt inflytande genom icke-bindande resolutioner och utskottsförhör. Det finns också en indirekt påverkan på utrikespolitiken; parlamentet måste godkänna alla utvecklingsanslag, inklusive utomeuropeiska.

[redigera] Lagstiftningsförfarande

Huvudartikel: Europeiska unionens lagstiftningsförfarande
Ordinarie lagstiftningsförfarandet

Med varje nytt grund- och ändringsfördrag har parlamentets makt utökats. Dess makt har i huvudsak definierats genom unionens lagstiftningsförfaranden. Sedan Lissabonfördraget 2009 innebär det ordinarie lagstiftningsförfarandet att parlamentet och rådet delar på den lagstiftande makten.[50] Förfarandet inleds med att kommissionen föreslår ett förslag till lagstiftningsakt. Därefter skickar parlamentet förslag till justeringar av lagförslaget till rådet, som antingen kan godkänna texten med justeringarna eller skicka tillbaka en ”gemensam ståndpunkt”. Detta förslag blir antingen avslaget, antaget eller så lägger parlamentet till ytterligare ändringar. Om parlamentet väljer att lägga till ändringar, och om rådet inte godkänner dessa, bildas en förlikningskommitté. Kommittén består av rådets alla medlemmar, eller representanter för dessa, samt lika många ledamöter från parlamentet. Kommitténs syfte är att finna ett gemensamt förslag. När väl ett förslag har utarbetats måste detta godkännas av rådet och parlamentet.[51][52] Förutom det ordinarie lagstiftningsförfarandet, har parlamentets mandat som enda direktvalda institution gett det större legitimitet över lagstiftningen än andra institutioner, som exempel när det ändrade Bolkesteindirektivet 2006.

[redigera] Budgetbefogenheter

Parlamentets plenisal i Bryssel.

Precis som övriga lagstiftningen, är det rådet och parlamentet som tillsammans beslutar om budgeten.[53] Arbetet med den årliga budgeten inleds med att varje institution, med undantag för Europeiska centralbanken, innan den 1 juli varje år upprättar en beräkning över sina planerade utgifter under det kommande budgetåret.[54] Kommissionen sammanställer därefter alla beräkningar och lägger fram ett budgetförslag till rådet och parlamentet senast den 1 september före budgetåret. Rådet och parlamentet behandlar därefter budgetförslaget enligt ett särskilt förfarande. Om de inte kan komma överens, inrättas en förlikningskommitté.[53] När väl budgeten är antagen ska parlamentets talman förklara den slutgiltigt antagen.[55] Parlamentet är också ansvarigt för granskningen av implementeringen av föregående budgetar, med hjälp av Europeiska revisionsrättens årliga rapport.[56] Parlamentet har vägrat att godkänna bugeten endast vid två tillfällen, 1984 respektive 1998; vid det sistnämnda tillfället ledde det till att kommissionen Santer avgick.[57]

[redigera] Kontrollbefogenheter

Parlamentets tolkavdelning.

Europaparlamentet fyller, utöver sin funktion som lagstiftande makt, också en kontrollerande funktion. Parlamentets godkännande krävs vid tillsättandet av kommissionens ordförande och kommissionen i sin helhet.[12] Kommissionen granskas också fortlöpande av parlamentet, som genom ett misstroendevotum kan avsätta hela kommissionen om den saknar förtroende för den. Ett förslag om misstroendevotum kan endast antas med en majoritet av två tredjedelar av de avgivna rösterna, som representerar en majoritet av parlamentets totala antal ledamöter.[58] Parlamentet blir underrättad av Europeiska revisionsrätten om hur väl budgeten implementeras och unionens medel används på ett korrekt sätt.[59]

Parlamentet har också funktionen som generell granskare.[60] Parlamentet har möjligheten att skapa utredningsutskott, som till exempel vid galna-ko-sjuke-epidemin eller CIA:s interneringar i Europa. Parlamentet kan också utfråga andra institutioner och dra dessa inför Europeiska unionens domstol, om de bryter mot EU:s lagar eller fördrag.[61] Vidare har det inflytande över utnämningen av Europeiska revisionsrättens ledamöter,[62][63] Europeiska centralbankens ordförande och verkställande direktion.[64] Centralbankens ordförande måste årligen presentera en rapport för parlamentet.[61][65]

Europeiska ombudsmannen, som ansvarar för klagomål som inkommer mot samtliga av EU:s institutioner, utses också av parlamentet.[61][66] Dessutom kan unionsmedborgare göra framställningar till parlamentet inom områden som rör EU:s verksamhet och som direkt berör framställaren.[67] Utskottet för framställningar ansvarar för de inkomna framställningarna, ungefär 1 500 varje år, och ibland bjuds medborgarna själva in till parlamentet för diskussion. Parlamentet tar ibland hjälp av lagstiftning för att lösa de problem som inkommer.[68]

[redigera] Administration och organisation

[redigera] Generalsekretariatet

Parlamentets säte i Bryssel.

Europaparlamentet bistås av ett sekretariat, som har till uppgift att sköta det administrativa arbetet. Sekretariatet leds av en generalsekreterare, som utses av parlamentets presidium. Innan generalsekreteraren tillträder, måste han eller hon avlägga en högtidlig förklaring inför presidiet.

Presidiet ansvarar även för att fastställa sammansättningen och organisationen för övriga sekretariatet.[69] I Europaparlamentetes generalsekretariat ingår runt 350 heltidsarbetande och 400 frilansande tolkar, vilket gör parlamentet till världens största arbetsgivare för tolkare.

[redigera] Säte

Europaparlamentet i Bryssel.

Enligt grundfördragen ska sätena för Europeiska unionens institutioner, organ och byråer beslutas i samförstånd mellan medlemsstaternas regeringar.[70] Genom ett protokoll som fogades till unionens grundfördrag genom fördraget om Europeiska unionen 1993, fastställdes sätena för Europeiska unionens institutioner, däribland Europaparlamentet.[14]

Parlamentets officiella säte ligger i Strasbourg, Frankrike, men dess sekretariat är förlagt till Luxemburg. Dessutom ska parlamentet hålla sina utskottssammanträden och extrainsatta plenarsammanträden i Bryssel, Belgien. I praktiken har därför parlamentet tre olika säten.[14] Beräkningar av Europeiska gröna partiet visar att administrationen och transporterna som sätena medför kostar unionsmedborgarna 200 miljoner euro varje år och bidrar samtidigt med 20 268 ton koldioxid.[71] En studie från 2011 bekräftade dessa siffror.[72]

På grund av de ekonomiska och miljömässiga kostnaderna som de tre sätena medför, har olika initiativ tagits för att försöka begränsa parlamentet till Bryssel. Stödet för ett enda säte är stort bland ledamöterna i parlamentet. 88 procent av ledamöterna uttryckte i en undersökning 2011 att de föredrog att parlamentet skulle ha ett enda säte, varav 91 procent föredrog Bryssel. Stödet för ett enda säte har varit stabilt bland parlamentets ledamöter under de senaste åren, med ett stöd på 69 procent 2000, 72 procent 2006 och 70 procent 2010.[72]

Ett initiativ initierat av den dåvarande Europaparlamentarikern Cecilia Malmström, och inspirerat av modellen för ett europeiskt medborgarinitiativ, har nått över en miljon underskrifter,[15] men eftersom frågan om institutionernas säten inte är ett av kommissionens befogenhetsområden kan den inte vidta några åtgärder.

Inte heller parlamentet, som är den enda församlingen i världen med mer än ett säte, har rätt att fastställa sitt eget säte. I enlighet med fördragen kan endast medlemsstaternas regeringar med enhällighet ändra sätenas placeringen. I synnerhet franska regeringen, som inte har blivit påverkad av någon kampanj, har meddelat att parlamentets säten är en ”icke-förhandlingsbar fråga”.[73]

[redigera] Se även

[redigera] Referenser

[redigera] Noter

  1. ^ Från och med den 1 december 2011 fram till Europaparlamentsvalet 2014 har parlamentet 754 mandat.
  2. ^ Giovanni Pittella tillhör Gruppen Progressiva förbundet av socialdemokrater i Europaparlamentet men inte Europeiska socialdemokratiska partiet.
  3. ^ Jiří Maštálka tillhör Gruppen Europeiska enade vänstern/Nordisk grön vänster men inte Europeiska vänsterpartiet.
  4. ^ ”Artikel 13.1 i fördraget om Europeiska unionen”. EUT C 83, 30.3.2010, s. 22. EUR-Lex. http://eur-lex.europa.eu/LexUriServ/LexUriServ.do?uri=OJ:C:2010:083:0013:0046:SV:PDF. 
  5. ^ [a b c d e] ”Artikel 14.1 i fördraget om Europeiska unionen”. EUT C 83, 30.3.2010, s. 22. EUR-Lex. http://eur-lex.europa.eu/LexUriServ/LexUriServ.do?uri=OJ:C:2010:083:0013:0046:SV:PDF. 
  6. ^ [a b c] ”Artikel 14.3 i fördraget om Europeiska unionen”. EUT C 83, 30.3.2010, s. 23. EUR-Lex. http://eur-lex.europa.eu/LexUriServ/LexUriServ.do?uri=OJ:C:2010:083:0013:0046:SV:PDF. 
  7. ^ [a b] ”Professor Farrell: ’The EP is now one of the most powerful legislatures in the world’” (på engelska). Europaparlamentet. 2007-06-18. http://www.europarl.europa.eu/sides/getDoc.do?language=EN&type=IM-PRESS&reference=20070615IPR07837. Läst 2007-07-05. 
  8. ^ ”Europe-topics in Europe’s media - The debate about the European public sphere: a meta-analysis of media content analyses” (på engelska). Mannheims universitet. http://www.mzes.uni-mannheim.de/projekte/typo3/site/fileadmin/research%20groups/3/Amsterdam%20conference/Amsterdam_Machill_Beiler_Fischer.pdf. Läst 2008-02-26. 
  9. ^ ”European federalists launch appeal to the European citizens: go vote and take part in the shaping of the future of Europe” (på engelska). Unionen för europeiska federalister. http://www.federaleurope.org/index.php?id=3510. Läst 2008-02-26. 
  10. ^ [a b] ”Power of the purse of the European Parliament” (på engelska). European NAvigator. http://www.ena.lu?lang=2&doc=4009. Läst 2007-10-11. 
  11. ^ ”Ansvarsfrihet 2009: polisakademin, läkemedelsmyndigheten och rådet varnas”. Europaparlamentet. 2011-05-12. http://www.europarl.europa.eu/sv/headlines/content/20110429FCS18372/6/html/Ansvarsfrihet-2009-polisakademin-l%C3%A4kemedelsmyndigheten-och-r%C3%A5det-varnas. Läst 2011-05-15. 
  12. ^ [a b] ”Artikel 17.7 i fördraget om Europeiska unionen”. EUT C 83, 30.3.2010, s. 26. EUR-Lex. http://eur-lex.europa.eu/LexUriServ/LexUriServ.do?uri=OJ:C:2010:083:0013:0046:SV:PDF. 
  13. ^ ”Artikel 17.8 i fördraget om Europeiska unionen”. EUT C 83, 30.3.2010, s. 26. EUR-Lex. http://eur-lex.europa.eu/LexUriServ/LexUriServ.do?uri=OJ:C:2010:083:0013:0046:SV:PDF. 
  14. ^ [a b c] ”Protokoll 6 fogat till fördraget om Europeiska unionen och fördraget om Europeiska unionens funktionssätt”. EUT C 83, 30.3.2010, s. 265. EUR-Lex. http://eur-lex.europa.eu/LexUriServ/LexUriServ.do?uri=OJ:C:2010:083:0201:0328:SV:PDF. 
  15. ^ [a b] ”The European Parliament should be located in Brussels”. oneseat.eu. http://oneseat.eu. Läst 2011-01-24. 
  16. ^ [a b c d e] ”European Parliament” (på engelska). European NAvigator. http://www.ena.lu?lang=2&doc=3998. Läst 2007-06-12. 
  17. ^ ”EPP-ED Chronology—1951–1960” (på engelska). Europeiska folkpartiet. http://www.epp-ed.eu/group/en/chronology02.asp. Läst 2007-07-05. 
  18. ^ ”Composition of the European Parliament” (på engelska). European NAvigator. http://www.ena.lu?lang=2&doc=3999. Läst 2007-06-12. 
  19. ^ ”Framework” (på engelska). Europarådet. http://assembly.coe.int/Main.asp?Link=/AboutUs/APCE_framework.htm. Läst 2007-07-05. 
  20. ^ ”Overview of the Pan-African Parliament” (på engelska). Panafrikanska parlamentet. http://www.pan-africanparliament.org/AboutPAP_Overview.aspx. Läst 2007-07-05. 
  21. ^ ”The history of the European Parliament” (på engelska). Europaparlamentet. http://www.europarl.europa.eu/eplive/expert/shotlist_page/20070314SHL04223/default_sv.htm. Läst 2007-07-05. 
  22. ^ ”The European Parliament's proposals” (på engelska). European NAvigator. http://www.ena.lu?lang=2&doc=6536. Läst 2007-10-11. 
  23. ^ ”Oversight over the Commission and Council” (på engelska). Europaparlamentet. http://www.europarl.europa.eu/sides/getDoc.do?pubRef=-//EP//TEXT+PRESS+BI-20041022-1+0+DOC+XML+V0//EN. Läst 2007-07-01. 
  24. ^ ”The seats of the institutions of the European Union” (på engelska). European NAvigator. http://www.ena.lu?lang=2&doc=20822. Läst 2007-07-18. 
  25. ^ ”Power to legislate of the European Parliament” (på engelska). European NAvigator. http://www.ena.lu?lang=2&doc=4008. Läst 2007-10-11. 
  26. ^ ”The resignation of the Santer-Commission: the impact of 'trust' and 'reputation'” (på engelska). European Integration Online Papers. 2002-09-30. http://eiop.or.at/eiop/pdf/2002-014.pdf. Läst 2007-06-12. 
  27. ^ [a b] ”The Santer Commission Resignation Crisis” (på engelska). Nils F. Ringer. 2003. http://aei.pitt.edu/2919/01/156.pdf. Läst 2007-10-07. 
  28. ^ ”“We have to democratise procedures”” (på engelska). Café Babel. 2004-11-02. http://www.cafebabel.com/en/article.asp?T=T&Id=2620. Läst 2007-06-12. 
  29. ^ ”Frattini seeks to apply new EU treaty rules before 2009” (på engelska). EUobserver. 2007-11-09. http://euobserver.com/9/25117. Läst 2007-11-09. 
  30. ^ ”Europaparlamentet - en översikt”. Europaparlamentet. http://www.europarl.europa.eu/parliament/public.do;jsessionid=B68B251E08D30DACE48A238F77F2E9F0.node2?id=146&language=SV. Läst 2007-08-02. 
  31. ^ [a b] ”Artikel 14.2 i fördraget om Europeiska unionen”. EUT C 83, 30.3.2010, s. 22-23. EUR-Lex. http://eur-lex.europa.eu/LexUriServ/LexUriServ.do?uri=OJ:C:2010:083:0013:0046:SV:PDF. 
  32. ^ ”Artikel 14.4 i fördraget om Europeiska unionen”. EUT C 83, 30.3.2010, s. 23. EUR-Lex. http://eur-lex.europa.eu/LexUriServ/LexUriServ.do?uri=OJ:C:2010:083:0013:0046:SV:PDF. 
  33. ^ ”Artikel 15 i Europaparlamentets arbetsordning (mars 2011)”. Europaparlamentet. 2011-03-10. http://www.europarl.europa.eu/sides/getDoc.do?pubRef=-//EP//TEXT+RULES-EP+20110307+RULE-015+DOC+XML+V0//SV&language=SV&navigationBar=YES. Läst 2011-04-04. 
  34. ^ ”Artikel 20 i Europaparlamentets arbetsordning (mars 2011)”. Europaparlamentet. 2011-03-10. http://www.europarl.europa.eu/sides/getDoc.do?pubRef=-//EP//TEXT+RULES-EP+20110307+RULE-020+DOC+XML+V0//SV&language=SV&navigationBar=YES. Läst 2011-04-04. 
  35. ^ ”Artikel 230 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt”. EUT C 83, 30.3.2010, s. 151. EUR-Lex. http://eur-lex.europa.eu/LexUriServ/LexUriServ.do?uri=OJ:C:2010:083:0047:0200:SV:PDF. 
  36. ^ [a b] ”Ledamöter ordnade efter politisk grupp och land // 7:e valperioden”. Europaparlamentet. http://www.europarl.europa.eu/members/expert.do?language=SV. Läst 2009-11-29. 
  37. ^ [a b c] ”De politiska grupperna”. Europaparlamentet. http://www.europarl.europa.eu/parliament/public/staticDisplay.do?id=45&pageRank=4&language=SV. Läst 2008-03-03. 
  38. ^ ”Artikel 2 i Europaparlamentets arbetsordning (mars 2011)”. Europaparlamentet. 2011-03-10. http://www.europarl.europa.eu/sides/getDoc.do?pubRef=-//EP//TEXT+RULES-EP+20110307+RULE-002+DOC+XML+V0//SV&language=SV&navigationBar=YES. Läst 2011-04-04. 
  39. ^ ”Artikel 32 i Europaparlamentets arbetsordning (mars 2011)”. Europaparlamentet. 2011-03-10. http://www.europarl.europa.eu/sides/getDoc.do?pubRef=-//EP//TEXT+RULES-EP+20110307+RULE-032+DOC+XML+V0//SV&language=SV&navigationBar=YES. Läst 2011-04-04. 
  40. ^ ”Parlamentsutskott”. Europaparlamentet. http://www.europarl.europa.eu/parliament/expert/staticDisplay.do?id=53&pageRank=7&language=SV. Läst 2008-03-22. 
  41. ^ ”Europaparlamentets utskott har valt sina ordföranden och vice ordföranden”. Europaparlamentet. 2009-07-23. http://www.europarl.europa.eu/news/public/story_page/008-58577-201-07-30-901-20090720STO58563-2009-20-07-2009/default_sv.htm. Läst 2009-07-26. 
  42. ^ ”Liberals to chair key committees in new Parliament” (på engelska). EurActiv.com. 2009-07-09. http://euractiv.com/en/eu-elections/liberals-chair-key-committees-new-parliament/article-183898. Läst 2009-07-09. 
  43. ^ [a b c] ”Parlamentets organisation”. Europaparlamentet. http://www.europarl.europa.eu/parliament/public/staticDisplay.do?id=45&language=SV. Läst 2007-06-12. 
  44. ^ ”Utskottsordförandekonferensen”. Europaparlamentet. http://www.europarl.europa.eu/parliament/expert/staticDisplay.do?id=53&pageRank=9&language=SV. Läst 2008-03-22. 
  45. ^ [a b] ”Delegationer”. Europaparlamentet. http://www.europarl.europa.eu/parliament/expert/staticDisplay.do?language=SV&id=59. Läst 2008-03-22. 
  46. ^ ”Delegationsordförandekonferensen”. Europaparlamentet. http://www.europarl.europa.eu/activities/delegations/cpd.do?language=SV. Läst 2008-03-22. 
  47. ^ ”Artikel 17.2 i fördraget om Europeiska unionen”. EUT C 83, 30.3.2010, s. 25. EUR-Lex. http://eur-lex.europa.eu/LexUriServ/LexUriServ.do?uri=OJ:C:2010:083:0013:0046:SV:PDF. 
  48. ^ ”Artikel 225 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt”. EUT C 83, 30.3.2010, s. 150. EUR-Lex. http://eur-lex.europa.eu/LexUriServ/LexUriServ.do?uri=OJ:C:2010:083:0047:0200:SV:PDF. 
  49. ^ ”Artikel 289 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt”. EUT C 83, 30.3.2010, s. 172. EUR-Lex. http://eur-lex.europa.eu/LexUriServ/LexUriServ.do?uri=OJ:C:2010:083:0047:0200:SV:PDF. 
  50. ^ ”Artikel 289.1 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt”. EUT C 83, 30.3.2010, s. 172. EUR-Lex. http://eur-lex.europa.eu/LexUriServ/LexUriServ.do?uri=OJ:C:2010:083:0047:0200:SV:PDF. 
  51. ^ ”Parlamentets befogenheter och förfaranden”. Europaparlamentet. http://www.europarl.europa.eu/parliament/public/staticDisplay.do?language=SV&id=46. Läst 2007-06-12. 
  52. ^ ”Hur fattar EU sina beslut?”. Europa (webbportal). http://europa.eu/institutions/decision-making/index_sv.htm. Läst 2007-09-18. 
  53. ^ [a b] ”Artikel 314 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt”. EUT C 83, 30.3.2010, s. 183-185. EUR-Lex. http://eur-lex.europa.eu/LexUriServ/LexUriServ.do?uri=OJ:C:2010:083:0047:0200:SV:PDF. 
  54. ^ ”Artikel 314.1 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt”. EUT C 83, 30.3.2010, s. 183. EUR-Lex. http://eur-lex.europa.eu/LexUriServ/LexUriServ.do?uri=OJ:C:2010:083:0047:0200:SV:PDF. 
  55. ^ ”Artikel 314.9 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt”. EUT C 83, 30.3.2010, s. 185. EUR-Lex. http://eur-lex.europa.eu/LexUriServ/LexUriServ.do?uri=OJ:C:2010:083:0047:0200:SV:PDF. 
  56. ^ ”Artikel 319 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt”. EUT C 83, 30.3.2010, s. 186-187. EUR-Lex. http://eur-lex.europa.eu/LexUriServ/LexUriServ.do?uri=OJ:C:2010:083:0047:0200:SV:PDF. 
  57. ^ ”Budgetkontroll: Debatten om ansvarsfrihet för 1996 ifrågasätter förtroendet för kommissionen”. Europa (webbportal). 1999. http://www.europarl.europa.eu/election/bilan/sv/pf1901sv.htm. Läst 2007-10-15. 
  58. ^ ”Artikel 234 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt”. EUT C 83, 30.3.2010, s. 152. EUR-Lex. http://eur-lex.europa.eu/LexUriServ/LexUriServ.do?uri=OJ:C:2010:083:0047:0200:SV:PDF. 
  59. ^ ”Artikel 287 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt”. EUT C 83, 30.3.2010, s. 170-171. EUR-Lex. http://eur-lex.europa.eu/LexUriServ/LexUriServ.do?uri=OJ:C:2010:083:0047:0200:SV:PDF. 
  60. ^ ”Maastrichtfördraget: 15 år av växande makt för Europaparlamentet”. Europaparlamentet. 2007-02-07. http://www.europarl.europa.eu/news/public/story_page/008-2784-036-02-06-901-20070206STO02783-2007-05-02-2007/default_sv.htm. Läst 2007-07-06. 
  61. ^ [a b c] ”Kontrollbefogenheter”. Europaparlamentet. http://www.europarl.europa.eu/parliament/public/staticDisplay.do?id=46&pageRank=8&language=SV. Läst 2007-06-12. 
  62. ^ ”Artikel 108 i Europaparlamentets arbetsordning (mars 2011)”. Europaparlamentet. 2011-03-10. http://www.europarl.europa.eu/sides/getDoc.do?pubRef=-//EP//TEXT+RULES-EP+20110307+RULE-108+DOC+XML+V0//SV&language=SV&navigationBar=YES. Läst 2011-04-04. 
  63. ^ ”Artikel 286.2 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt”. EUT C 83, 30.3.2010, s. 169. EUR-Lex. http://eur-lex.europa.eu/LexUriServ/LexUriServ.do?uri=OJ:C:2010:083:0047:0200:SV:PDF. 
  64. ^ ”Artikel 283.2 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt”. EUT C 83, 30.3.2010, s. 168. EUR-Lex. http://eur-lex.europa.eu/LexUriServ/LexUriServ.do?uri=OJ:C:2010:083:0047:0200:SV:PDF. 
  65. ^ ”Artikel 284.3 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt”. EUT C 83, 30.3.2010, s. 168. EUR-Lex. http://eur-lex.europa.eu/LexUriServ/LexUriServ.do?uri=OJ:C:2010:083:0047:0200:SV:PDF. 
  66. ^ ”Artikel 228 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt”. EUT C 83, 30.3.2010, s. 150-151. EUR-Lex. http://eur-lex.europa.eu/LexUriServ/LexUriServ.do?uri=OJ:C:2010:083:0047:0200:SV:PDF. 
  67. ^ ”Artikel 20.2 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt”. EUT C 83, 30.3.2010, s. 56-57. EUR-Lex. http://eur-lex.europa.eu/LexUriServ/LexUriServ.do?uri=OJ:C:2010:083:0047:0200:SV:PDF. 
  68. ^ ”MEPs get taste of people power” (på engelska). BBC News. 2007-11-03. http://news.bbc.co.uk/1/hi/world/europe/7075573.stm. Läst 2007-11-03. 
  69. ^ ”Artikel 207 i Europaparlamentets arbetsordning (mars 2011)”. Europaparlamentet. 2011-03-10. http://www.europarl.europa.eu/sides/getDoc.do?pubRef=-//EP//TEXT+RULES-EP+20110307+RULE-207+DOC+XML+V0//SV&language=SV&navigationBar=YES. Läst 2011-04-04. 
  70. ^ ”Artikel 341 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt”. EUT C 83, 30.3.2010, s. 193. EUR-Lex. http://eur-lex.europa.eu/LexUriServ/LexUriServ.do?uri=OJ:C:2010:083:0047:0200:SV:PDF. 
  71. ^ ”Greens condemn EU parliament's 'traveling circus'” (på engelska). 4ecotips. 2007-04-26. http://www.4ecotips.com/eco/article_show.php?aid=1222&id=280. Läst 2007-07-05. 
  72. ^ [a b] ”Over 90 percent of EU Parliament staff sick of Strasbourg” (på engelska). EUobserver. 2011-02-11. http://euobserver.com/9/31790. Läst 2011-02-11. 
  73. ^ ”Sarkozy slated over Strasbourg seat” (på engelska). EU Politix: The Parliament. 2007-05-24. http://www.eupolitix.com/EN/News/200705/8216d9d5-0c44-46e2-a6d8-6166c30e812f.htm. Läst 2007-06-22. 

[redigera] Externa länkar

v • d • r
Partigrupper i Europaparlamentet och deras föregångare
   EPP        S&D        ALDE        G/EFA        GUE/NGL        ECR        EFD        NI
Historiska partigrupper
   UEN        ITS
v • d • r
Europeiska unionens institutioner
Politiska
Icke-politiska
Läs gärna mer om Europeiska unionen · Europeiska unionens historia · Europeiska unionens institutioner
v • d • r
Val till Europaparlamentet
Valet 1979
Valet 1984
Valet 1989
Valet 1994
Valet 1999
Valet 2004
Valet 2009
Valet 2014
Andra val
Europeiska unionens flagga EU-portalen — metasidan för Europeiska unionen på svenskspråkiga Wikipedia.

Hämtad från "http://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Europaparlamentet&oldid=15729064"
Personliga verktyg
Namnrymder
Varianter
Åtgärder
Navigering
Skriv ut/exportera
Verktygslåda
På andra språk