Europaparlamentet

Från Wikipedia

Hoppa till: navigering, sök
Europaparlamentet
Europaparlamentet
Officiellt namn Europaparlamentet
Typ av organ Underhus
Ledarskap
Talman Jerzy Buzek (EPP)
Vice talmän
14
Struktur
Består av 736 ledamöter
Utskott
20 (22)
Funktion • Lagstifta EU-rätt
• Besluta om EU:s budget
• Granska kommissionen
Säten
EuropeanParliament.jpg Louise Weiss
Strasbourg
Plenarsammanträden
2007 07 16 parlament europejski bruksela 02.JPG Espace Léopold
Bryssel
Utskottssammanträden
Luxembourg City Kirchberg2 fromBock.jpg Robert Schuman
Konrad Adenauer
Luxemburg
Sekretariatet
Webbplats
www.europarl.europa.eu

Europaparlamentet är en av Europeiska unionens institutioner och utgör tillsammans med rådet den lagstiftande makten inom unionen.[1] Parlamentet är den enda direktvalda institutionen inom EU och har beskrivits som ett av de mäktigaste parlamenten i världen.[2]

Även om Europaparlamentet har lagstiftande makt saknar det i motsats till de nationella parlamenten möjlighet till att initiera lagförslag, vilket istället är en av Europeiska kommissionens uppgifter.[3] Parlamentet har sedan 1970-talet haft kontroll över unionens budget och har vetorätt vid utnämningen av Europeiska kommissionen.[4] Sedan Lissabonfördraget, som trädde i kraft den 1 december 2009, har parlamentet samma lagstiftande makt som rådet i nästintill alla sakfrågor. Det förfarandet kallas för det ordinarie lagstiftningsförfarandet.

Parlamentets ledamöter väljs genom allmänna, direkta, fria och hemliga val för en period av fem år sedan 1979.[5] Det senaste valet ägde rum i juni 2009. Då valdes 736 ledamöter som, efter Indien, ingår i världens näst största demokratiska valmanskår och världens största transnationella demokratiska valmanskår med över 375 miljoner röstberättigade.[6][7][8]

Europaparlamentets officiella säte ligger i Strasbourg i Frankrike, men parlamentet har också förberedande möten och kompletterande sammanträden i Bryssel i Belgien. Kostnaden för att behöva transportera samtliga parlamentariker och deras personal flera gånger per år från en ort till en annan har kritiserats. Dessutom har parlamentets sekretariat, det administrativa organet, sitt säte i Luxemburg.[9]

Den nuvarande talmannen för parlamentet är polacken Jerzy Buzek (EPP), som valdes i juli 2009. De två största partigrupperna är Europeiska folkpartiets grupp (kristdemokrater) (EPP) och Gruppen Progressiva förbundet av socialdemokrater i Europaparlamentet (S&D).

Innehåll

[redigera] Historia

Huvudartikel: Europeiska unionens historia
Europaparlamentets säte i Bryssel, där vissa möten äger rum.

Parlamentet har utvecklats sedan dess första möte den 10 september 1952. Det ursprungliga namnet var Europeiska kol- och stålgemenskapens gemensamma församling. Den utgjorde en rådgivande församling om 78 ledamöter, utan rätt att stifta lagar, och bestod av nationella parlamentariker.[10][11] Den kraftiga förändringen sedan parlamentets uppkomst till idag har uppmärksammats av bland annat professorn David Farrell:[2]

” Under större delen av dess tid har parlamentet kunnat beskrivas som en ’flerspråkig talkshow’. Detta är inte längre fallet: EP är nu en av världens mäktigaste lagstiftande församlingar i världen både vad gäller lagstiftande och verkställande tillsynsmakt. „

Dess utveckling sedan skapandet av parlamentet är ett bevis på hur unionens struktur har utvecklats utan någon egentlig ursprungsplan. Tom Reid vid Washington Post kommenterade unionens utveckling med: ”Ingen skulle ha avsiktligt skapat en regering så komplex och överflödig som EU”. Till och med parlamentets två säten, som har varierat ett flertal gånger, är ett resultat av flera överenskommelser.[10]

[redigera] Rådgivande församling

Sekretariatet i Luxemburg, där det administrativa arbetet utförs.

Parlamentet omnämndes inte i Schumandeklarationen, utan föreslogs istället av Jean Monnet under förhandlingarna om bildandet av en ny institution, som skulle vara en motvikt till den verkställande makten och tillgodose den demokratiska legitimiteten.[10] Genom att använda formuleringen ”folkets representanter” i Parisfördraget markerade ledarna sin vilja att bilda mer än bara en rådgivande församling. Dess betydelse uppmärksammades när gemensamma församlingen fick i uppdrag att dra upp riktlinjerna för det fördrag som skulle upprätta en politisk gemenskap. En ”ad hoc-församling” bildades för detta syfte, men efter att bland annat Frankrike motsatt sig utvecklandet av ett europeiskt försvarssamarbete lades detta projekt ned.[12] Trots detta upprättades Europeiska ekonomiska gemenskapen och Europeiska atomenergigemenskapen genom Romfördragen 1958. Den gemensamma församlingen delades av alla tre gemenskaperna, som hade separata verkställande makter, och den ändrade samtidigt namn till Europeiska parlamentsförsamlingen. 1962 ändrades namnet till det nuvarande och 1967 slogs gemenskaperna samman till en enda organisation.[10] 1970 erhöll parlamentet makt över gemenskapens budget, vilket utvidgades 1975 till att omfatta hela budgeten.[13]

[redigera] Folkvalt parlament

Europaparlamentsbyggnaden i Strasbourg.
Emblem som användes av parlamentet 1973–1983.

Genom Romfördragen skulle parlamentet bli direkt folkvalt. Emellertid var rådet först tvunget att godkänna ett röstsystem, vilket man misslyckades med. Parlamentet hotade med att dra rådet inför Europadomstolen, vilket resulterade i en kompromiss, som innebar att rådet godkände valen men att frågan om röstsystemen skulle beslutas vid ett senare datum.

År 1979 valdes för första gången parlamentets ledamöter direkt genom allmänna val. Detta skiljer sig från hur ledamöter i andra internationella parlament utses.[10][14][15] Efter det första valet höll parlamentet sitt första sammanträde 11 juli 1979 och valde Simone Veil som talman. Veil var också den första kvinnliga talmannen för parlamentet sedan dess skapades som den gemensamma församlingen.[16]

Parlamentet började snabbt dra nytta av sin legitimitet. 1984 lade parlamentet fram ett utkast till ett fördrag som skulle upprätta en europeisk union, till stor del insprirerat av parlamentets tidigare arbete med en politisk gemenskap. Utkastet antogs dock inte men flera av dess idéer implementerades senare genom andra fördrag.[17] Dessutom började parlamentet från 1980-talet att hålla omröstningar vid tillsättandet av kommissionerna, långt innan församlingen formellt fick vetorätt.[18] Sedan det första valet har Europaparlamentets storlek successivt utökats när nya stater har anslutit sig. På grund av detta bestämdes ett maximum på 750 ledamöter i Nicefördraget.[10]

Precis som med unionens andra institutioner var parlamentets säte först inte bestämt. Tillfälliga överenskommelser placerade parlamentet i Strasbourg, medan kommissionen och rådet hade sina säten i Bryssel. År 1985, efter det att parlamentet önskat ett tätare samarbete med dessa institutioner, byggdes en andra plenisal i Bryssel och en del av parlamentets arbete flyttades dit trots protester från vissa medlemsstater. En slutgiltig överenskommelse nåddes i Europeiska rådet 1992. Beslutet innebar att parlamentet skulle fortsätta att ha sitt säte i Strasbourg men att det också måste hålla en del sammanträden i Bryssel. Denna överenskommelse bestreds av parlamentet men behölls i Amsterdamfördraget. Än idag är parlamentets säten en kontroversiell fråga.[19]

[redigera] Modern historia

Parlamentets plenisal i Bryssel.
Lissabonfördraget förstärkte parlamentets inflytande ytterligare.

Parlamentet har successivt fått allt mer makt genom fördragen, i huvudsak genom utökandet av det ordinarie lagstiftningsförfarandet,[20] och 1999 tvingade parlamentet kommissionen Santer att avgå.[21] Parlamentet hade vägrat att godkänna gemenskapens budget efter anklagelser om bedrägeri och misskötsel i kommissionen.

Under krisen tog de två största partigrupperna för första gången ställning mot kommissionen, vilket slutade med att kommissionen för första gången också avsattes.[22]

År 2004 anordnades för första gången valet till Europaparlamentet samtidigt i alla medlemsstater, det var historiens största transnationella val. När Europeiska rådet senare föreslog Barroso, från parlamentets största partigrupp EPP-ED, som ny ordförande för kommissionen utövade parlamentet ännu en gång stort inflytande på tillsättningen av den nya kommissionen.

Under parlamentets förhör med de föreslagna kommissionärerna framkom det att Rocco Buttiglione, som var föreslagen kommissionär med ansvar för området frihet, säkerhet och rättvisa, starkt motsatte sig homosexualitet. Detta blev första gången som parlamentet röstade nej till ett kommissionsförslag och trots Barrosos stöd till Buttiglione tvingade parlamentet Buttiglione att lämna sin post. Även ett flertal andra kommissionärer tvingades att bytas ut innan parlamentet tillät kommissionen Barroso att tillträda.[23]

Förutom utökandet av det ordinarie lagstiftningsförfarandet har parlamentets demokratiska mandat givit det större kontroll över lagstiftningen mot andra institutioner. År 2006 röstade parlamentet för en justering av Bolkesteindirektivet, vilket ändrade direktivets fundamentala princip.

Under 2007 involverades parlamentet i utvecklandet av SIS II, trots att parlamentarikerna egentligen bara skulle vara konsulterande. Efter det experimentet meddelade kommissionären med ansvar för området frihet, säkerhet och rättvisa, Franco Frattini, att han önskade inkludera parlamentet i samtliga sådana frågor, vilket formellt blev nödvädnigt först när Lissabonfördraget trädde i kraft den 1 december 2009.[24] Med Lissabonfördraget fick parlamentet i princip samma lagstiftande makt som rådet.[25]

[redigera] Sammansättning

Stat
 Mandat
Belgien Belgien 22
Bulgarien Bulgarien 17 (+1)
Cypern Cypern 6
Danmark Danmark 13
Estland Estland 6
Finland Finland 13
Frankrike Frankrike 72 (+2)
Grekland Grekland 22
Irland Irland 12
Italien Italien 72 (+1)
Lettland Lettland 8 (+1)
Litauen Litauen 12
Luxemburg Luxemburg 6
Malta Malta 5 (+1)
Nederländerna Nederländerna 25 (+1)
Polen Polen 50 (+1)
Portugal Portugal 22
Rumänien Rumänien 33
Slovakien Slovakien 13
Slovenien Slovenien 7 (+1)
Spanien Spanien 50 (+4)
Storbritannien Storbritannien 72 (+1)
Sverige Sverige 18 (+2)
Tjeckien Tjeckien 22
Tyskland Tyskland 99
Ungern Ungern 22
Österrike Österrike 17 (+2)
EU Europeiska unionen 736 (+18)
Siffrorna inom parentes är antalet tillkomna ledamöter genom Lissabonfördraget. Dessa saknar rösträtt fram till dess att medlemsstaterna har ratificerat en bestämmelse i ärendet.

Europaparlamentet representerar omkring 500 miljoner unionsmedborgare.[26] Europeiska rådet bestämmer, på parlamentets initiativ, med enhällighet om Europaparlamentets sammansättning. Genom Lissabonfördraget finns dock ett tak på 750 ledamöter, plus talmannen. Mandaten fördelas mellan medlemsstaterna med degressiv proportionalitet, vilket innebär att små medlemsstater är överrepresenterade och stora medlemsstater är underrepresenterade.[27]

I fördragen garanteras också att parlamentarikerna ska väljas genom allmänna, direkta, fria och hemliga val för en period av fem år.[28] Ledamöterna väljer bland sig själva ett presidium, inklusive en talman. Parlamentarikerna organiserar sig genom att ingå i olika partigrupper. På så sätt underlättas förhandlingarna kring beslut.

[redigera] Talmannen

Huvudartikel: Europaparlamentets talman

Europaparlamentet utser en talman som leder arbetet i kammaren. Talmannen fyller flera olika funktioner; däribland att upprätthålla ordningen i parlamentet, formellt godkänna beslut såsom EU:s budget samt att representera parlamentet i olika sammanhang, exempelvis i Europeiska rådet. Talmannen väljs för två och ett halvt år i taget och kan väljas om, även om detta aldrig har skett.

Genom Europeiska unionens historia har de två största partigrupperna, EPP och S&D, ingått i en stor koalition och delat på talmansposten. Det har inneburit att den ena partigruppen har fått utse talmannen under ena halvan av mandatperioden, och den andra partigruppen under den andra mandatperioden. Dessa uppgörelser har kritiserats av de mindre partigrupperna eftersom de två partigrupperna utåt sett försöker att framställa varandra som motståndare.

Därutöver väljer parlamentet också fjorton vice talmän, som tjänstgör när talmannen är upptagen med andra ärenden.

[redigera] Observatörer

Det är tradition att kandidatländer som är på väg att ansluta till unionen skickar ett antal observatörer till parlamentet för auskultation. Antalet observatörer och hur de utses bestäms i landets anslutningsfördrag. Det är dock vanligast att observatörerna utses av landets nationella parlament.

Observatörerna kan närvara vid sammanträden och även beviljas yttranderätt, men de saknar rösträtt och får inte delta i andra officiella uppdrag. När observatörernas hemland väl har blivit fullständig medlem, blir observatörerna automatiskt interimsparlamentariker tills nästa val till parlamentet hålls.

Sedan Lissabonfördragets ikraftträdande den 1 december 2009 återfinns 18 observatörer, som skulle ha blivit invalda i valet 2009 om fördraget hade trätt i kraft innan dess, i parlamentet. Dessa ledamöter erhåller rösträtt först efter att medlemsstaterna har ratificerat en bestämmelse kring frågan.[29]

[redigera] Partigrupper

Huvudartikel: Partigrupper i Europaparlamentet

De flesta Europaparlamentarikerna är anslutna till en partigrupp.[30] Partigrupperna är till för att ledamöter med samma åsikter och ideologi gemensamt ska kunna bedriva en starkare politik, men också för att effektivisera parlamentets arbete. Utan partigrupperna skulle parlamentets ledamöter få det svårt att förhandla fram något beslut. Att tillhöra en partigrupp är inget måste, och därför förekommer det parlamentariker som inte tillhör någon grupp.[30][31]

För att en partigrupp ska bildas krävs det att gruppen kan samla ihop minst 25 ledamöter från minst en fjärdedel av medlemsstaterna.[31] En ledamot i en partigrupp är formellt aldrig tvingad till att rösta enligt gruppens gemensamma åsikt.[31]

[redigera] Utskott och delegationer

Ett utskottssammanträde.
Partisammanträde i parlamentet.

Parlamentet har tjugo permanenta utskott, med var sitt sekretariat och presidium, bestående av en ordförande och fyra vice ordförande.[32][33] Ledamöterna ska återspegla parlamentets politiska sammansättning och väljs enligt D'Hondts metod.[34] Utskotten möts två gånger per månad för att utarbeta och justera lagstiftningsförslag och rapporter, som presenteras vid nästkommande plenarsammanträde.[35] Rapportörerna från ett utskott har som syfte att presentera utskottets beslut, även om detta inte alltid har varit fallet. I samband med de händelser som fick kommissionen Santer att avgå gick rapportören emot budgetkontrollutskottets beslut om att inte godkänna budgeten.[22]

Utskotten kan också bilda underutskott eller tillfälliga utskott som ansvarar för en specifik fråga, exempelvis inrättades 2008 ett tillfälligt utskott för klimatförändringar. Ordförandena för utskotten koordinerar sitt arbete genom utskottsordförandekonferensen.[35][36] När medbeslutandet introducerades ökade det parlamentets makt inom ett antal områden, inte minst inom de områden som täcktes av utskottet för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet. Tidigare hade detta utskott betraktats av parlamentarikerna som ”Askungenutskottet” (så att säga styvmoderligt behandlat), men när det nu erhöll mer makt blev den samtidigt mer professionell och striktare, vilket ökade uppmärksamheten för dess arbete.

Parlamentets 36 delegationer fungerar på ett liknande sätt men är ansvariga för relationen med parlament utanför EU. Deras sammanträden äger vanligtvis rum två gånger per år.[37] I likhet med utskottsordförandekonferensen koordinerar delegationernas ordförandena sitt arbete i delegationsordförandekonferensen.[38] Interparlamentariska delegationer ansvarar för relationerna med parlament utanför EU medan de gemensamma parlamentarikerkommittéerna ansvarar för upprätthållandet av relationerna med parlamenten i de stater som erhållit kandidatstatus eller är associcerade med EU.

Dessutom finns det en gemensam parlamentarisk AVS-EU-församling och en delegation till den parlamentariska församlingen för EU:s samarbete med Medelhavsländerna.[35] Parlamentariker deltar också i andra internationella aktiviteter såsom transatlantiska dialogen och vid valobservationer.[37]

[redigera] Funktion och befogenheter

Huvudartikel: Europeiska unionens institutioner
Plenisalen i Strasbourg.

Parlamentet och rådet kan i grunden ses som två kamrar i en bikameral församling, med den lagstiftande makten officiellt fördelad lika mellan de båda kamrarna.[39] Emellertid saknar både parlamentet och rådet möjlighet att initiera lagförslag.[40] Parlamentet kan dock kräva att kommissionen lägger fram ett lagförslag inom ett visst område. Om kommissionen inte gör det, måste den motivera sitt agerande.[41] Tillsammans med rådet kan parlamentet anta förordningar, direktiv och beslut.[42]

Parlamentet utövar också ett stort indirekt inflytande genom icke-bindande resolutioner och utskottsförhör. Det finns också en indirekt påverkan på utrikespolitiken; parlamentet måste godkänna alla utvecklingsanslag, inklusive utomeuropeiska. Till exempel måste parlamentet godkänna stödet för uppbyggnaden av Irak eller incitamenten för att hindra Iran att utveckla kärnvapen. Parlamentets godkännande krävdes också för avtalet med USA om transatlantisk passagerardata.

[redigera] Lagstiftningsförfarande

Parlamentets plenisal i Bryssel.

Med varje nytt fördrag har parlamentets makt utökats. Dess makt har i huvudsak definierats genom unionens lagstiftningsförfaranden. Sedan Lissabonfördraget 2009 innebär det ordinarie lagstiftningsförfarandet att parlamentet och rådet delar på den lagstiftande makten.[43] Förfarandet inleds med att kommissionen föreslår ett lagförslag. Därefter skickar parlamentet förslag till justeringar av lagförslaget till rådet, som antingen kan godkänna texten med justeringarna eller skicka tillbaka en ”gemensam ståndpunkt”. Detta förslag blir antingen antaget eller så lägger parlamentet till ytterligare ändringar. Om rådet inte godkänner dessa ändringar bildas en förlikningskommitté. Kommittén består av lika många ledamöter från både rådet och parlamentet, med syfte att finna ett gemensamt förslag. När väl ett förslag har utarbetats måste detta godkännas av rådet och parlamentet, fortfarande genom absolut majoritet.[44][45] Förutom det ordinarie lagstiftningsförfarandet, har parlamentets mandat som enda direktvalda institution gett det större legitimitet över lagstiftningen än andra institutioner, som exempel när det ändrade Bolkesteindirektivet 2006.

[redigera] Budgetbefogenheter

Parlamentsbyggnaden i Bryssel.

Precis som övriga lagstiftningen, är det rådet och parlamentet som tillsammans beslutar om budgeten.[46] Arbetet med den årliga budgeten inleds med att varje institution, med undantag för Europeiska centralbanken, innan den 1 juli upprättar en beräkning över sina planerade utgifter under det kommande budgetåret.[47] Kommissionen sammanställer därefter alla beräkningar och lägger fram ett budgetförslag till rådet och parlamentet senast den 1 september före budgetåret. Rådet och parlamentet behandlar därefter budgetförslaget enligt ett särskilt förfarande. Om de inte kan komma överens, inrättas en förlikningskommitté.[48]

Parlamentet är också ansvarigt för granskningen av implementeringen av föregående budgetar, med hjälp av Europeiska revisionsrättens årliga rapport.[49] Parlamentet har vägrat att godkänna bugeten endast vid två tillfällen, 1984 respektive 1998; vid det sistnämnda tillfället ledde det till att kommissionen Santer avgick.[50]

[redigera] Kontrollbefogenheter

Parlamentets tolkavdelning.

Europaparlamentet fyller, utöver sin funktion som lagstiftande makt, också en funktion som kontrollerande makt. Dels utövar parlamentet en granskade funktion över kommissionens arbete. Parlamentets godkännande krävs vid tillsättandet av kommissionens ordförande och kommissionen i sin helhet.[51] Kommissionen granskas dock fortlöpande av parlamentet, som när som helst kan välja att avsätta hela kommissionen om den saknar förtroende för den.[52] Parlamentet blir underrättad av Europeiska revisionsrätten om hur väl budgeten implementeras och unionens medel används på ett korrekt sätt.[53]

Parlamentet har också funktionen som generell granskare.[54] Parlamentet har möjligheten att skapa utredningsutskott, som till exempel vid galna-ko-sjuke-epidemin eller CIA:s interneringar i Europa. Parlamentet kan också utfråga andra institutioner och dra dessa inför Europeiska unionens domstol, om de bryter mot EU:s lagar eller fördrag.[55] Vidare har det inflytande över utnämningen av Europeiska revisionsrättens ledamöter,[56][57] Europeiska centralbankens ordförande och verkställande direktion.[58] Centralbankens ordförande är dessutom tvingad till att årligen presentera en rapport för parlamentet.[55][59]

Europeiska ombudsmannen, som ansvarar för klagomål som inkommer mot samtliga av EU:s institutioner, utses också av parlamentet.[55][60] Dessutom kan unionsmedborgare göra framställningar till parlamentet inom områden som rör EU:s verksamhet och som direkt berör framställaren.[61] Utskottet för framställningar ansvarar för de inkomna framställningarna, ungefär 1 500 varje år, och ibland bjuds medborgarna själva in till parlamentet för diskussion. Parlamentet tar ibland hjälp av lagstiftning för att lösa de problem som inkommer.[62]

[redigera] Säte

Europaparlamentets säte i Strasbourg.
Ingången till Europaparlamentet i Bryssel.

Parlamentet finns i tre olika städer med ett antal olika byggnader. Ett protokoll bifogat till Amsterdamfördraget fordrar att tolv plenarsammanträden ska hållas i Strasbourg (inget i augusti men två i september), som är parlamentets officiella säte, medan urtima sammanträden liksom utskottsmötena skall hållas i Bryssel. Luxemburg är säte för parlamentets sekretariat.

Strasbourg ses som en symbol för försoningen mellan Frankrike och Tyskland (genom historien har de två länderna flera gånger stridit om staden). Emellertid har parlamentets delade säte ifrågasatts på grund av den kostnad som det medför. Medan Strasbourg är parlamentets officiella sätet är Bryssel säte för många av EU:s övriga institutioner, inklusive majoriteten av parlamentets arbete. Därför är sätet i Strasbourg, trots att det är det officiella sätet, det mest ifrågasatta, samtidigt som andra menar att Strasbourg borde vara det enda sätet.[63]

Kritiker har beskrivit de två sätena som en ”flyttcirkus”,[64] och det finns en stark rörelse för att Bryssel ska bli det enda sätet. Detta beror på att de andra politiska institutionerna (kommissionen, rådet och Europeiska rådet) finns där och således behandlas Bryssel som om det vore EU:s huvudstad. Denna rörelse har fått stöd från ett antal viktiga personer, inklusive kommissionens tidigare förste vice ordförande Margot Wallström, som konstaterade att ”något som en gång var en mycket positiv symbol för det EU som enat Frankrike och Tyskland har nu blivit en negativ symbol för bortkastade pengar, byråkrati och galenskapen bland Bryssels institutioner”. Europeiska gröna partiet har dessutom noterat miljökostnaden i en studie ledd av parlamentarikerna Jean Lambert och Caroline Lucas; förutom kostnaden på 200 miljoner euro varje år släpps det ut mer än 20 268 ton koldioxid, vilket enligt partiet underminerar institutionernas miljöarbete.[64] Kampanjen är dessutom stödd av en namninsamling, som över en miljon unionsmedborgare har skrivit under och som startades av parlamentarikern Cecilia Malmström.[65] En undersökning bland Europaparlamentarikerna visade att 89 procent stödde ett säte och att 81 procent föredrog Bryssel.[66] En annan, mer akademisk, undersökning visade på 68 procents stöd.[2] Emellertid har parlamentet, som enda församling i världen med mer än ett säte, inte rätten att bestämma sitt eget säte, eftersom detta är en fråga som medlemsstaterna själva bestämmer över.[67] I synnerhet franska regeringen, som inte har blivit påverkat av någon kampanj, har meddelat att parlamentets säten är en ”icke-förhandlingsbar fråga”.[68]

[redigera] Se även

[redigera] Referenser

[redigera] Noter

  1. ^ Artikel 14.1 i Fördraget om Europeiska unionen.
  2. ^ [a b c] "Professor Farrell: ”The EP is now one of the most powerful legislatures in the world”". Europaparlamentet. 2007-06-18. http://www.europarl.europa.eu/sides/getDoc.do?language=EN&type=IM-PRESS&reference=20070615IPR07837. Läst 2007-07-05. 
  3. ^ Artikel 17.2 i Fördraget om Europeiska unionen.
  4. ^ "Parlamentets befogenheter och förfaranden". Europaparlamentet. http://www.europarl.europa.eu/parliament/public/staticDisplay.do;jsessionid=4480198913B27F52F150606207911909.node2?id=46&language=SV. Läst 2007-06-12. 
  5. ^ Artikel 14.3 i Fördraget om Europeiska unionen.
  6. ^ "Europe-topics in Europe’s media - The debate about the European public sphere: a meta-analysis of media content analyses" (på engelska). Mannheims universitet. http://www.mzes.uni-mannheim.de/projekte/typo3/site/fileadmin/research%20groups/3/Amsterdam%20conference/Amsterdam_Machill_Beiler_Fischer.pdf. Läst 2008-02-26. 
  7. ^ "European Union elections: Voting Systems - IVU" (på engelska). IVU Traffic Technologies AG. http://www.ivu.de/index.cfm?articleid=420&year=2004. Läst 2008-02-26. 
  8. ^ "European federalists launch appeal to the European citizens: go vote and take part in the shaping of the future of Europe" (på engelska). Unionen för europeiska federalister. http://www.federaleurope.org/index.php?id=3510. Läst 2008-02-26. 
  9. ^ Protokoll (nr 6) om lokalisering av säten för Europeiska unionens institutioner och vissa av dess organ, byråer och enheter.
  10. ^ [a b c d e f] "European Parliament" (på engelska). European NAvigator. http://www.ena.lu?lang=2&doc=3998. Läst 2007-06-12. 
  11. ^ "EPP-ED Chronology—1951–1960" (på engelska). Europeiska folkpartiet. http://www.epp-ed.eu/group/en/chronology02.asp. Läst 2007-07-05. 
  12. ^ "Composition of the European Parliament" (på engelska). European NAvigator. http://www.ena.lu?lang=2&doc=3999. Läst 2007-06-12. 
  13. ^ "Power of the purse of the European Parliament" (på engelska). European NAvigator. http://www.ena.lu?lang=2&doc=4009. Läst 2007-10-11. 
  14. ^ "Framework" (på engelska). Europarådet. http://assembly.coe.int/Main.asp?Link=/AboutUs/APCE_framework.htm. Läst 2007-07-05. 
  15. ^ "Overview of the Pan-African Parliament" (på engelska). Panafrikanska parlamentet. http://www.pan-africanparliament.org/AboutPAP_Overview.aspx. Läst 2007-07-05. 
  16. ^ "The history of the European Parliament" (på engelska). Europaparlamentet. http://www.europarl.europa.eu/eplive/expert/shotlist_page/20070314SHL04223/default_sv.htm. Läst 2007-07-05. 
  17. ^ "The European Parliament's proposals" (på engelska). European NAvigator. http://www.ena.lu?lang=2&doc=6536. Läst 2007-10-11. 
  18. ^ "Oversight over the Commission and Council" (på engelska). Europaparlamentet. http://www.europarl.europa.eu/sides/getDoc.do?pubRef=-//EP//TEXT+PRESS+BI-20041022-1+0+DOC+XML+V0//EN. Läst 2007-07-01. 
  19. ^ "The seats of the institutions of the European Union" (på engelska). European NAvigator. http://www.ena.lu?lang=2&doc=20822. Läst 2007-07-18. 
  20. ^ "Power to legislate of the European Parliament" (på engelska). European NAvigator. http://www.ena.lu?lang=2&doc=4008. Läst 2007-10-11. 
  21. ^ "The resignation of the Santer-Commission: the impact of 'trust' and 'reputation'" (på engelska). European Integration Online Papers. 2002-09-30. http://eiop.or.at/eiop/pdf/2002-014.pdf. Läst 2007-06-12. 
  22. ^ [a b] "The Santer Commission Resignation Crisis" (på engelska). Nils F. Ringer. 2003. http://aei.pitt.edu/2919/01/156.pdf. Läst 2007-10-07. 
  23. ^ "“We have to democratise procedures”" (på engelska). Café Babel. 2004-11-02. http://www.cafebabel.com/en/article.asp?T=T&Id=2620. Läst 2007-06-12. 
  24. ^ "Frattini seeks to apply new EU treaty rules before 2009" (på engelska). EUobserver. 2007-11-09. http://euobserver.com/9/25117. Läst 2007-11-09. 
  25. ^ Artikel 14.1 i Fördraget om Europeiska unionen.
  26. ^ "Europaparlamentet - en översikt". Europaparlamentet. http://www.europarl.europa.eu/parliament/public.do;jsessionid=B68B251E08D30DACE48A238F77F2E9F0.node2?id=146&language=SV. Läst 2007-08-02. 
  27. ^ Artikel 14.2 i Fördraget om Europeiska unionen.
  28. ^ Artikel 14.3 i Fördraget om Europeiska unionen.
  29. ^ "Parliament to get extra observer MEPs from 12 countries" (på engelska). EUobserver. 2009-11-25. http://euobserver.com/9/29048. Läst 2009-11-29. 
  30. ^ [a b] "Ledamöter ordnade efter politisk grupp och land // 7:e valperioden". Europaparlamentet. http://www.europarl.europa.eu/members/expert.do?language=SV. Läst 2009-11-29. 
  31. ^ [a b c] "De politiska grupperna". Europaparlamentet. http://www.europarl.europa.eu/parliament/public/staticDisplay.do?id=45&pageRank=4&language=SV. Läst 2008-03-03. 
  32. ^ "Parlamentsutskott". Europaparlamentet. http://www.europarl.europa.eu/parliament/expert/staticDisplay.do?id=53&pageRank=7&language=SV. Läst 2008-03-22. 
  33. ^ "Europaparlamentets utskott har valt sina ordföranden och vice ordföranden". Europaparlamentet. 2009-07-23. http://www.europarl.europa.eu/news/public/story_page/008-58577-201-07-30-901-20090720STO58563-2009-20-07-2009/default_sv.htm. Läst 2009-07-26. 
  34. ^ "Liberals to chair key committees in new Parliament" (på engelska). EurActiv.com. 2009-07-09. http://euractiv.com/en/eu-elections/liberals-chair-key-committees-new-parliament/article-183898. Läst 2009-07-09. 
  35. ^ [a b c] "Parlamentets organisation". Europaparlamentet. http://www.europarl.europa.eu/parliament/public/staticDisplay.do?id=45&language=SV. Läst 2007-06-12. 
  36. ^ "Utskottsordförandekonferensen". Europaparlamentet. http://www.europarl.europa.eu/parliament/expert/staticDisplay.do?id=53&pageRank=9&language=SV. Läst 2008-03-22. 
  37. ^ [a b] "Delegationer". Europaparlamentet. http://www.europarl.europa.eu/parliament/expert/staticDisplay.do?language=SV&id=59. Läst 2008-03-22. 
  38. ^ "Delegationsordförandekonferensen". Europaparlamentet. http://www.europarl.europa.eu/activities/delegations/cpd.do?language=SV. Läst 2008-03-22. 
  39. ^ Artikel 14.1 i Fördraget om Europeiska unionen.
  40. ^ Artikel 17.2 i Fördraget om Europeiska unionen.
  41. ^ Artikel 225 i Fördraget om Europeiska unionens funktionssätt.
  42. ^ Artikel 288 i Fördraget om Europeiska unionens funktionssätt.
  43. ^ Artikel 289.1 i Fördraget om Europeiska unionens funktionssätt.
  44. ^ "Parliament's powers and procedures" (på engelska). Europaparlamentet. http://www.europarl.europa.eu/parliament/public/staticDisplay.do?language=EN&id=46. Läst 2007-06-12. 
  45. ^ "Decision-making in the European Union" (på engelska). Europa (webbportal). http://www.europa.eu/institutions/decision-making/index_en.htm. Läst 2007-09-18. 
  46. ^ Artikel 314 i Fördraget om Europeiska unionens funktionssätt.
  47. ^ Artikel 314.1 i Fördraget om Europeiska unionens funktionssätt.
  48. ^ Artikel 314 i Fördraget om Europeiska unionens funktionssätt.
  49. ^ Artikel 319 i Fördraget om Europeiska unionens funktionssätt.
  50. ^ "Budgetary control: 1996 discharge raises issue of confidence in the Commission" (på engelska). Europa (webbportal). 1999. http://www.europarl.europa.eu/election/bilan/en/pf1901en.htm. Läst 2007-10-15. 
  51. ^ Artikel 17.7 i Fördraget om Europeiska unionen.
  52. ^ Artikel 234 i Fördraget om Europeiska unionens funktionssätt.
  53. ^ Artikel 287 i Fördraget om Europeiska unionens funktionssätt.
  54. ^ "Maastrichtfördraget: 15 år av växande makt för Europaparlamentet". Europaparlamentet. 2007-02-07. http://www.europarl.europa.eu/news/public/story_page/008-2784-036-02-06-901-20070206STO02783-2007-05-02-2007/default_sv.htm. Läst 2007-07-06. 
  55. ^ [a b c] "Kontrollbefogenheter". Europaparlamentet. http://www.europarl.europa.eu/parliament/public/staticDisplay.do?id=46&pageRank=8&language=SV. Läst 2007-06-12. 
  56. ^ "Europaparlamentets arbetsordning. Artikel 101: Utnämning av revisionsrättens ledamöter". Europaparlamentet. http://www.europarl.europa.eu/sides/getDoc.do?pubRef=-//EP//TEXT+RULES-EP+20070101+RULE-101+DOC+XML+V0//SV&navigationBar=YES. Läst 2007-07-07. 
  57. ^ Artikel 286.2 i Fördraget om Europeiska unionens funktionssätt.
  58. ^ Artikel 283.2 i Fördraget om Europeiska unionens funktionssätt.
  59. ^ Artikel 284.3 i Fördraget om Europeiska unionens funktionssätt.
  60. ^ Artikel 228 i Fördraget om Europeiska unionens funktionssätt.
  61. ^ Artikel 20.2 i Fördraget om Europeiska unionens funktionssätt.
  62. ^ "MEPs get taste of people power" (på engelska). BBC News. 2007-11-03. http://news.bbc.co.uk/1/hi/world/europe/7075573.stm. Läst 2007-11-03. 
  63. ^ "The two-seat parliament farce must end" (på engelska). Café Babel. 2006-10-02. http://www.cafebabel.com/en/article.asp?T=A&Id=2047. Läst 2007-06-12. 
  64. ^ [a b] "Greens condemn EU parliament's 'traveling circus'" (på engelska). 4ecotips. 2007-04-26. http://www.4ecotips.com/eco/article_show.php?aid=1222&id=280. Läst 2007-07-05. 
  65. ^ "OneSeat.eu". Cecilia Malmström. http://www.oneseat.eu/. Läst 2007-06-12. 
  66. ^ "Euro MPs want to scrap Strasbourg base: poll" (på engelska). EUbusiness. 2007-06-13. http://www.eubusiness.com/news_live/1181757615.41. Läst 2007-06-22. 
  67. ^ "Europe's strangest migrants" (på engelska). Café Babel. 2006-07-06. http://www.cafebabel.com/en/article.asp?T=A&Id=1906. Läst 2007-11-01. 
  68. ^ "Sarkozy slated over Strasbourg seat". EU Politix: The Parliament. 2007-05-24. http://www.eupolitix.com/EN/News/200705/8216d9d5-0c44-46e2-a6d8-6166c30e812f.htm. Läst 2007-06-22. 

[redigera] Externa länkar

v • d • r
Partigrupper i Europaparlamentet och dess föregångare
   EPP        S&D        ALDE        G/EFA        GUE/NGL        ECR        EFD        NI
Historiska partigrupper
   UEN        ITS
v • d • r
Europeiska unionens institutioner
Politiska
Icke-politiska
Läs gärna mer om Europeiska unionen · Europeiska unionens historia · Europeiska unionens institutioner
v • d • r
Val till Europaparlamentet
Valet 1979
Valet 1984
Valet 1989
Valet 1994
Valet 1999
Valet 2004
Belgien  · Cypern  · Danmark  · Estland  · Finland  · Frankrike  · Grekland  · Irland  · Italien  · Lettland  · Litauen  · Luxemburg  · Malta  · Nederländerna  · Polen  · Portugal  · Slovakien  · Slovenien  · Spanien  · Storbritannien  · Sverige  · Tjeckien  · Tyskland  · Ungern  · Österrike
Valet 2009
Belgien  · Bulgarien  · Cypern  · Danmark  · Estland  · Finland  · Frankrike  · Grekland  · Irland  · Italien  · Lettland  · Litauen  · Luxemburg  · Malta  · Nederländerna  · Polen  · Portugal  · Rumänien  · Slovakien  · Slovenien  · Spanien  · Storbritannien  · Sverige  · Tjeckien  · Tyskland  · Ungern  · Österrike
Andra val
Relaterade ämnen:
Europaparlamentet  · Partigrupper  · Valkretsar
Europeiska unionens flagga EU-portalen — metasidan för Europeiska unionen på svenskspråkiga Wikipedia.

Hämtad från "http://sv.wikipedia.org/wiki/Europaparlamentet"