Potsdamer Platz

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök

Koordinater: 52°30′35″N 13°22′34″Ö / 52.50972°N 13.37611°Ö / 52.50972; 13.37611

Innertaket på Sony Center.
Siemens trafikljus.
Potsdamer Platz i juni 2003.

Potsdamer Platz är ett betydande torg och trafikknutpunkt i centrala Berlin uppkallat efter den närbelägna staden Potsdam.

Tiden fram till 1989[redigera | redigera wikitext]

Under 1920- och 1930-talen var Potsdamer Platz en av de mest trafikintensiva platserna i hela Europa. Under 1920-talet, die Goldenen Zwanziger, blev Potsdamer Platz tillsammans med Alexanderplatz och Kurfürstendamm hjärtat för Berlins nattliv. Siemens AG:s trafikljus vid Potsdamer Platz var Europas första elektriska trafikljus på 1920-talet. Idag står på samma plats en kopia av det ursprungliga ljuset.

Liksom större delarna av centrala Berlin förstördes byggnaderna runt Potsdamer Platz av de allierades lufträder och tungt artilleri under andra världskrigets sista dagar. När staden delades in i fyra sektorer av ockupationsmakterna efter krigets slut hamnade torget på gränspunkten mellan de amerikanska, brittiska (f.d. Västtyskland) och sovjetiska sektorerna (f.d. Östtyskland).

Eftersom det kalla krigets ökade spänningar medförde ökade restriktioner för resor mellan den sovjetiska sektorn (Östberlin) och de västra sektorerna (Västberlin) minskade betydelsen av platsen kraftigt. När Berlinmuren byggdes den 13 augusti 1961 delades Potsdamer Platz i två delar. Det som en gång var en livlig mittpunkt blev nu ett öde gränslandskap.

Efter murens fall[redigera | redigera wikitext]

Efter murens fall 1989 höll Roger Waters den 21 juli 1990 en gigantisk välgörenhetskonsert för att högtidlighålla slutet på delningen av Tyskland. Konserten, som var ett återuppförande av The Wall, hölls på den då öde marken där Potsdamer Platz låg och flera gästartister medverkade.

Efter 1990 kom Potsdamer Platz åter i fokus, eftersom torget nu låg nära de centrala delarna av staden. Berlins politiska ledning beslutade att dela in torget i fyra delar, som var och en skulle säljas till kommersiella investerare. Under uppbyggnaden var Potsdamer Platz Europas största byggarbetsplats.

Den största av dessa fyra delar köptes av Daimler-Benz som anlitade Renzo Piano att skapa de övergripande ritningarna för byggnationen. De individuella byggnaderna byggdes sedan upp med enskilda arkitekter, helt enligt planerna. Detta inkluderar det spektakulära Potsdamer Platz No. 1 av Hans Kolhoff, som rymmer flera ansedda juridiska företag.

Den näst största delen gick till Sony som beslöt att flytta dit sitt europeiska huvudkontor. Detta nya Sony Center ritat av Helmut Jahn är en imponerande skapelse av glas och stål och anses av många vara det finaste exemplet på modern arkitektur i Berlin. Sony Center innehåller förutom huvudkontor för Sony i Europa också ett filmmuseum, tyska järnvägsbolaget Deutsche Bahn (DB) samt restauranger, biografer och en Sony-konceptbutik.

Hela projektet fick i början mycket kritik och fortfarande finns det många som inte gillar att torget kommersialiserades och planerades om. Trots detta lockar Potsdamer Platz omkring 70 000 besökare varje dag och många kritiker är förvånade över den succé som de nya kvarteren blivit. Nästan när som helst på dygnet är det fullt med folk. Det har blivit ett av de viktigaste besöksmålen i Berlin och en mycket viktig shoppingplats för berlinarna. Totalt finns det över 40 biografer, däribland två IMAX, vilket gör Potsdamer Platz till Berlins givna centrum för filmfantaster.

Såväl Berlins pendeltåg som Berlins tunnelbana har idag stationer under Potsdamer Platz. Tunnelbanestationen ser ut att vara i ursprungligt skick och är det enda från "gamla" Potsdamer Platz som finns kvar idag.

Linje Station
U2 Potsdamer Platz
S1 Potsdamer Platz
S2 Potsdamer Platz
S25 Potsdamer Platz

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]