Västberlin

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Västberlin
förbundsland
Flag of Berlin.svg
Flagga
Coat of arms of Berlin.svg
Stadsvapen
Land  Västtyskland
Förbundsland Berlin
Flod Spree
Höjdläge 34 - 115 m ö.h.
Tidszon CET (UTC+1)
 - sommartid CEST (UTC+2)
Riktnummer 030
Bilregistrering B
Västberlin markerat på kartan över Tyskland.
Västberlin markerat på kartan över Tyskland.

Västberlin var från 1949 till 1990 västmakternas del av staden Berlin. Den sovjetiskt kontrollerade delen, Östberlin, var även huvudstad i Östtyskland.

Formellt stod Västberlin under kontroll av de västliga segrarmakterna USA, Storbritannien och Frankrike. I praktiken administrerades Västberlin i de flesta avseenden som en del av Västtyskland. Den var belägen som en västlig exklav inuti Östtyskland och omgavs efter 1961 av Berlinmuren. För att uppmuntra västtyskar att bosätta sig i Västberlin gavs flera förmåner, inklusive befrielse från värnplikt.

Historia[redigera | redigera wikitext]

Se även: Berlins historia

Berlin hade vid krigsslutet delats upp i fyra sektorer, en för vardera större segrarmakt: USA, Storbritannien, Frankrike och Sovjetunionen. Från början var det tänkt att hela staden skulle styras gemensamt av de fyra genom den Allierade kommendanturen, men snart kom det till slitningar mellan Sovjetunionen och västmakterna och sovjeterna lämnade då samarbetet. År 1948 utsågs den sovjetiska delen till huvudstad i Östtyskland. Västmakterna gick samman och bildade Västberlin av sina tre sektorer. Sektorerna fanns dock kvar. I Västberlin blev senaten förvaltningsorgan, i Östberlin Berlins magistrat. Delningen förde med sig att Rathaus Schöneberg blev politiskt centrum som säte för Västberlins delstatsparlament och senaten. Trots delningen var Västberlin Västtysklands största stad till invånarantalet, med sina 2,2 miljoner invånare.

Berlinblockaden[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Berlinblockaden

Samma år försökte Josef Stalin driva ut västmakterna ur Västberlin genom en blockad, Berlinblockaden, men misslyckades på grund av att förnödenheter flögs in från väst genom en luftbro som varade fram till slutet av 1949. Senare kom man överens om skapandet av transitvägar mellan Västtyskland och Västberlin. Ledande personligheter vid denna tid i Västberlin var borgmästaren Ernst Reuter och den amerikanske militäre ledaren Lucius D. Clay.

Återuppbyggnad[redigera | redigera wikitext]

Europa-Center.

Under 1950- och 1960-talet följde stora återuppbyggnadsprojekt i Västberlin och centrala delar som Zoologischer Garten omgestaltades. Ett annat exempel är Ernst-Reuter-Platz som fick en modern utformning. I andra fall restaurerades förstörda byggnader. Senare byggdes Europa-Center som blev ett ländmärke i City-West. Bostadsområden byggdes upp i 1950- och 1960-talsstil och bär än idag ofta plaketter med året för uppförandet. Området Neuer Westen runt Bahnhof Zoologischer Garten, Breitscheidplatz och Kurfürstendamm utvecklades till Västberlins nya centrum då Berlins historiska centrum befann sig i den sovjetiska östra sektorn. På Breitscheidplatz byggdes den nya kyrkan bredvid den förstörda Gedächtniskirche. Berlins situation gjorde att Västtyskland subventionerade bland annat boende och gjorde satsningar som byggandet av ICC Berlin och utbyggnaden av tunnelbanan under 1970-talet. I Västberlins ytterkanter byggdes under 1960- och 1970-talet förorter som Gropiusstadt, Märkisches Viertel och Falkenhagener Feld.

Berlinmuren[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Berlinmuren
Berlinmuren sedd från Västberlin 1986.

År 1961 byggde den östtyska regimen att för hindra östtyskar att fly till väst en mur längs gränsen mellan Öst- och Västberlin - Berlinmuren. Den hårt bevakande muren stod kvar till 9 november 1989, och delarna slutligen enades till en stad, Berlin, i samband med återföreningen mellan Öst- och Västtyskland 3 oktober 1990. Under åren byggdes Berlinmuren om och till. I Västberlin uppfördes platser där besökare kunde se ut över gränsområdet.

Västberlin ansågs vara den sista fria utposten gentemot kommunistblocket under det kalla kriget och spelade en viktig roll under Kubakrisen 1962, då Chrustjov hotade att ta Västberlin om USA invaderade Kuba. Kennedys besök 26 juni 1963 och hans bejublade tal med frasen "Ich bin ein Berliner" vid rådhuset i Schöneberg, Rathaus Schöneberg, följde då Kennedy försäkrade berlinarna om USA:s avsikter att säkra Västberlins status. Värd för Kennedys besök var Västberlins regerande borgmästare Willy Brandt. Brandt skulle som förbundskansler genom sin Ostpolitik underlätta för Berlin genom de närmanden som skedde mot Sovjetunionen och Östblocket.

En västlig ö i öst[redigera | redigera wikitext]

Karta över Berlinmuren, visande gränsövergångar

Många gamla berlinare kom att lämna staden efter kriget och istället flyttade många studenter till staden för det subventionerade boendet och för att slippa göra värnplikt i Bundeswehr. Från 1968 blev Västberlin centrum för studentrevolterna (jämför 68-vänstern) som utgick från Freie Universität Berlin och som hade sitt centrum i stadsdelen Charlottenburg. En annan brännpunkt var Axel Springer AG:s huvudkontor på Kochstrasse i Kreuzberg. En händelse som rörde upp och aktiverade studentrörelsen skedde 2 juni 1967 då den pacifistiske studenten Benno Ohnesorg blev skjuten av polisen vid en demonstration mot shahen av Irans besök i närheten av Deutsche Oper Berlin. 11 augusti 1968 sköts studentledaren Rudi Dutschke på Kurfürstendamm.

År 1972 skrev de fyra segrarmakterna från andra världskriget under Fyrmaktsavtalet, som förenklade relationerna mellan Väst- och Östberlin. Ett annat viktigt avtal var Transitavtalet som förbättrade kommunikationerna mellan Västtyskland och Västberlin genom DDR.

Flera världsartister, till exempel David Bowie och Lou Reed, lockades till Berlin med dess speciella känsla. Flera berömda album från sent 1970-tal är inspelade i Västberlin, bland annat Bowies Berlintrilogi som spelades in vid Hansa Tonstudio.

1984-1987 arrangerades även den stora arkitektur- och stadsplaneringsutställningen Internationale Bauausstellung 1984 i Västberlin där flera nya byggnader växte fram i innerstadsdelarna, men samtidigt togs det historiska Berlin till vara mer än vad som gjorts under de tidigare efterkrigstida byggnationerna. 1988 var Västberlin även europeisk kulturhuvudstad.

I talet Riv denna mur vid Brandenburger Tor, alldeles vid Berlinmuren den 12 juni 1987 uppmanade Ronald Reagan Sovjetunionens ledare Michail Gorbatjov att riva muren som en symbol för hans vilja att öka friheten i Östeuropa.

Västberlins legala status[redigera | redigera wikitext]

Kammergericht i Schöneberg var säte för Allierade kontrollrådet.

De tre västmakterna hade den slutliga politiska makten i staden även om parlamentet, Abgeordnetenhaus, röstade igenom lagar hade västmakterna och deras respektive överbefälhavare det slutgiltiga ordet genom Allierade kontrollrådet. Detta gällde bland annat lagen om värnplikt som inte gällde i Västberlin. Berlins regerande borgmästare var också tvungen att godkännas av västmakterna som ockupationsstyrkor efter att val genomförts. Även om Sovjetunionen ansåg att ockupation av Östberlin tog slut såg västmakterna fortsatt Berlin som en ockuperat stad i fyra sektorer. Detta visade bland annat i att militärer från båda sidor kunde passera gränsen och patrullera på båda sidor Berlinmuren. Västberlin kom att förbli en militär ockupationszon ram till 3 oktober 1990 då Tyskland återförenades.

Staden räknades tekniskt som en delstat i Västtyskland och medborgarna innehade västtyska medborgarskap, men omfattades samtidigt av speciallagar och förordningar. Västberlin kvarstod hela tiden formellt under de allierades styre. Västberlinarna kunde inte heller rösta i förbundsdagsvalen och deras representation i Förbundsdagen inskränkte sig till 20 platser utan rösträtt. Däremot kunde västberlinare röstas in i förbundsdagen, vilket bland annat Willy Brandt gjordes.

Västberlins speciella status gjorde att en rad regler och förordningar fanns; Lufthansa fick inte flyga till Berlin för det var förbehållet flygbolag från de fyra segrarmakterna, det fanns ingen värnplikt och västtyska banker hade speciella dotterbolag med egna namn i staden, till exempel hette Commerzbank i Västberlin Berliner Commerzbank. Den västtyska förbundspresidenten var enbart gäst vid residenset Schloss Bellevue. Västberlin saknade restriktioner för barer och nöjesinrättningars öppettider, en gest från förbundsregeringen för att göra livet lättare att leva bakom murarna, vilket fick till följd att Västberlin som en av få städer i världen hade dygnet runt-öppna krogar och fick rykte om sig som nöjesmetropol.

Transittrafik[redigera | redigera wikitext]

Luftvägar under Berlinblockaden.

Västberlinare kunde resa till Västtyskland och västländer samt neutrala länder förutom under Berlinblockaden 1948-1949. Att resa ut från Västberlin innebar att passera östtyska gränskontroller om man reste via väg och järnväg. Åkte man på vägar rörde det sig om transisträckor. Bland annat vid Dreilinden fanns den sista rastplatsen i Västberlin innan transitmotorvägen i DDR tog vid; Checkpoint Bravo där fordon kontrollerades innan avfärd från Västberlin ut på transiten.

För flygtrafiken inrättades tre stycken luftkorridorer som kom att spela en avgörande roll under Berlinblockaden. Västberlin hade två flygplatser: Tegel och Tempelhof. Tempelhof var indelad i en amerikansk militär del och en civil del. Tegel byggdes ut på 1970-talet och tog över den civila trafiken från Tempelhof.

Exklaver[redigera | redigera wikitext]

Västberlins gränser var desamma som skapats i samband med skapandet av Stor-Berlin 1920. Sektorernas gräns utgick från stadsdelsområdenas. En ändring följde när flygfältet i Gatow blev brittisk och samtidigt blev flygfältet i Staaken sovjetisk. Detta, tillsammans med geografiska förutsättningar, förde med sig en komplicerad situation med exklaver i ett Västberlin omgärdat av Östtyskland. Bland annat kom Staakens västra del att hamna under Sovjetunionen de facto medan resterande del av Staaken låg i Västberlin (Spandau) och formellt låg hela Staaken i den brittiska sektorn. 1952 kom västra Staaken att administreras av distriktet Nauen i Östtyskland.

I samband med Fyrmaktsavtalet 1971 genomfördes de första markbytena mellan Västberlin och Östtyskland.

Västberlins stadsdelsområden[redigera | redigera wikitext]

Västberlins stadsdelsområden i grönt.
Sektorerna

Västberlin bestod av följande stadsdelsområden

I amerikanska sektorn

I brittiska sektorn

I franska sektorn

Se även[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]