Presidentvalet i USA 1968

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Presidentvalet i USA 1968
USA
1964 ←
5 november 1968
→ 1972

  Richard M. Nixon, ca. 1935 - 1982 - NARA - 530679.jpg H Humphrey.jpg George C Wallace (Alabama Governor).png
Nominerad Richard Nixon Hubert Humphrey George Wallace
Parti Republikanerna Demokraterna American Independent
Hemdelstat Kalifornien Minnesota Alabama
Vicepresidentkandidat Spiro Agnew Edmund Muskie Curtis LeMay
Elektorsröster 301 191 46
Vunna delstater 32 13 + DC 5
Röster 31,783,783 31,271,839 9,901,118
Andel 43.4% 42.7% 13.5%

ElectoralCollege1968.svg

Röster i elektorskollegiet efter delstat.

president före valet

Lyndon B. Johnson
Demokraterna

Ny president

Richard Nixon
Republikanerna

Presidentvalet i USA 1968 hölls den 5 november 1968 i hela USA.

Valet stod mellan den sittande demokratiske vicepresidenten Hubert Humphrey från Minnesota, den republikanske tidigare vicepresidenten Richard Nixon från New York samt den oberoende tidigare guvernören George Wallace från Alabama. Nixon vann valet med liten marginal med en kampanj inriktad på lag och ordning och att avsluta det pågående och djupt kostsamma kriget i Vietnam. Valet var även det första efter genomdrivandet av Voting Rights Act 1965, vilket skulle garantera alla amerikanska medborgares möjlighet att delta oavsett hudfärg, läskunnighet eller socioekonomisk status. Då förändringen gällde ett fåtal sydstater var valmannakåren obetydligt förändrad jämfört med valet 1920, det första då kvinnor kunde delta på samma villkor som män i samtliga stater.

Efter att ha förlorat presidentvalet åtta år tidigare seglade Nixon upp som republikansk kandidat och förväntad vinnare, inte minst då demokraten George Wallace ställt upp som tredjepartskandidat med stöd i synnerhet bland demokrater, men Humphrey lyckades hämta igen försprånget och förlorade med knapp marginal. Inte minst i elektorsrika Kalifornien, Illinois och Ohio vann Nixon med ett fåtal procentenheter; hade Humphrey vunnit Kalifornien eller de två andra hade valet överlåtits åt representanthuset, vilket dominerades av demokraterna. Valet var också det sista då New York och inte Kalifornien hade flest elektorer. Valet sågs som en vattendelare efter en period av demokratisk dominans sedan 1932, under vilken demokraterna kontrollerat fyra av fem administrationer. Från 1968 fram till valet av Bill Clinton 1992 vann tvärtom republikanerna fem av sex presidentval.

Demokraternas nomineringsprocess[redigera | redigera wikitext]

Anmälda kandidater[redigera | redigera wikitext]

Förlopp[redigera | redigera wikitext]

Få vågade ursprungligen utmana den sittande presidenten till nomineringen. Enda motståndet i primärvalen var den pacifistiske senatorn Eugene McCarthy. Eugene McCarthy antikrigsinställning vann honom många supportrar, inte minst bland Hollywood-eliten (däribland Paul Newman, Barbra Streisand och Burt Lancaster). När McCarthy vann de första primärvalen drog Johnson sig ur tävlingen, och fler anmälde sitt intresse.

Robert Kennedy, bror till förutvarande president John F. Kennedy, vann de följande primärvalen och sågs som en möjlig rival till vicepresident Humphrey innan han den 5 juni samma år sköts Robert Kennedy till döds i Los Angeles av Sirhan Sirhan, en palestinier som ogillade Kennedys stöd till Israel, under en fest till Kennedys seger i primärvalet i Kalifornien. Valet stod nu mellan McCarthy och Humphrey, vilka stod på olika sidor i frågan om Vietnamkriget. Trots belastningen med nämnda fråga gav vicepresidentposten Humphrey ett övertag och han nominerades som väntat.

Nationella partikonventet[redigera | redigera wikitext]

Röstresultat[redigera | redigera wikitext]

President Röster Vicepresident Röster
Vicepresident Hubert Humphrey 1759,25 Senator Edmund Muskie 1 942,5
Senator Eugene McCarthy 601 blankröster 604,25
Senator George McGovern 146,5 Kongressledamot Julian Bond 48,5
Channing Phillips 67,5 David Hoeh 4
Guvernör Dan Moore 17,5 Senator Ted Kennedy 3,5
övriga 30,25 övriga 19,25

Republikanernas nomineringsprocess[redigera | redigera wikitext]

Anmälda kandidater[redigera | redigera wikitext]

Förlopp[redigera | redigera wikitext]

Redan från början ansågs Nixon som den troligaste segraren, och de första primärvalen slutade med Nixons seger och hans motståndares avhopp.

Nationella partikonventet[redigera | redigera wikitext]

Röstresultat[redigera | redigera wikitext]

President Röster Vicepresident Röster
1:a omröstn. 2:a omröstn.
Ftv. vicepresident Richard Nixon 692 1238 Guvernör Spiro Agnew 1119
Guvernör Nelson Rockefeller 277 93 Guvernör George Romney 186
Guvernör Ronald Reagan 182 2 Borgmästare John Lindsay 10
Guvernör Jim Rhodes 55 Senator Edward Brooke 1
Guvernör George Romney 50 Guvernör Jim Rhodes 1
Senator Clifford P. Case 22 blankröster 16
Senator Frank Carlson 20
Guvernör Winthrop Rockefeller 18
Senator Hiram Fong 14
Ftv. guvernör Harold Stassen 2
Borgmästare John Lindsay 1

Övriga[redigera | redigera wikitext]

George Wallace, före detta guvernör och numera förste gentleman i Alabama (hustrun Lurleen Wallace avled under 1968) misslyckades vinna demokraternas nominering, men erkändes som demokratisk kandidat i Alabama och ställde även upp för det 1967 grundade American Independent Party på ett populistiskt program om delstaters rättigheter, lag och ordning samt en betydligt mer isolationistisk utrikespolitik. Hans mål anses i huvudsak vara att förhindra att antingen Nixon eller Humphrey fick en majoritet i elektorskollegiet och därmed överlämna valet av president till Representanthuset, där sydstatsdemokraterna spelade rollen som vågmästare och skulle kunna förhandla till sig en mer försiktig antisegregationspolitik i utbyte mot presidentposten. Wallace vann 13,5 % av rösterna och 46 elektorsröster, det senare ett rekord som ingen tredjepartskandidat slagit sedan dess (även om Ross Perot fick drygt en femtedel av rösterna i valet 1992). Sedan 1968 har ingen tredjepartskandidat vunnit en hel delstat, och endast ett begränsat antal så kallade faithless electors i elektorskollegiet.

Resultat i president- och vicepresidentvalet[redigera | redigera wikitext]

Presidentkandidat Parti Hemdelstat Röster Elektorsröster Medkandidat Hemdelstat
Antal Andel
Richard Milhous Nixon Republikan New York 31 783 783 43,4 %
301
Spiro Theodore Agnew Maryland
Hubert Horatio Humphrey Demokrat Minnesota 31 271 839 42,7 %
191
Edmund Sixtus Muskie Maine
George Corley Wallace Oberoende Alabama 9 901 118 13,5 %
46
Curtis Emerson LeMay Kalifornien
Övriga 243 258 0,3 %
0
Totalt 73 199 998 100 %
538

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]