Vågmästare (politik)

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök

Vågmästare kallas inom politiken ett parti eller en person som i ett omröstningsläge har den avgörande rösten (rösterna) (eftersom ingen av de andra parterna har majoritet) och därmed kan bestämma vem som ska få den avgörande makten. Ordet härstammar från det gamla yrket vågmästare, som förr hade ansvar för bl.a. stadsvågarna.

Det ursprungliga och riktigare uttrycket för denna position är tungan på vågen[källa behövs], medan en vågmästare egentligen är ett parti som verkligen innehar makten (t ex leder en regering), men inte den absoluta majoriteten. Därför tvingas vågmästaren att anpassa sin politik än åt det ena, än åt det andra hållet, för att bildligt talat "inte tappa balansen när vågen tippar över åt något håll".

En ställning som tungan på vågen kan innebära, att även ett litet parti kan få väldigt stor makt. Det går att hävda att det är en brist i det demokratiska systemet att ett parti med litet stöd i valmanskåren kan ha så oproportionellt stor makt. Andra anser att detta är något vi får leva med i en demokrati och att det rent av kan vara till fördel, eftersom det innebär att inte bara de stora partierna har inflytande.

I sammanhanget bör det noteras att de stora partierna tillåter sig bli beroende av vågmästare, vilket de inte nödvändigtvis behövt. Ute i Europa är det exempelvis inte helt ovanligt att konservativa och socialdemokrater bildar så kallade stora koalitioner i just detta syfte. Det mest kända exemplet på detta är Tyskland under 2000-talet.

Sverige[redigera | redigera wikitext]

På 1920-talet började ordet vågmästare användas bildligt i politiken. Liberalen C G Ekman ledde en regering som hankade sig fram genom att stödja sig än åt vänster, än åt höger. Han sades vara vågmästare och föra vågmästarpolitik.

Även folkpartiregeringen under Ola Ullsten 1978–79 kan i någon mån sägas vara en äkta vågmästare, då den manövrerade mellan de borgerliga partierna och socialdemokraterna i främst energifrågan.

I Sverige är det framförallt Miljöpartiet som mellan valen 1998 och 2006 varit tungan på vågen. Tidigare har även Centerpartiet och Folkpartiet i någon mån varit tungan-på-vågen-partier, liksom Ny demokrati under sin tid i Riksdagen 19911994.

Sverigedemokraterna kom 19 september 2010 in i riksdagen med 5.7% av rösterna och antog därmed en tungan-på-vågen-position, men av många medier slarvigt kallad vågmästarroll. Företrädare för de övriga riksdagspartierna har dock uttalat sig om att de under inga omständigheter kommer att söka stöd från Sverigedemokraterna.[1][2]

Källor[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Anders Göransson (2009-10-21). ”Riksdagspartierna enade – mot SD”. Metro. http://www.metro.se/2009/10/21/5215/riksdagspartierna-enade-mot-sd/index.xml. Läst 2010-01-04. 
  2. ^ Mona Sahlin, Maria Wetterstrand, Peter Eriksson (2008-07-10). ””Vi vägrar att samarbeta med sverigedemokrater””. Dagens Nyheter. http://www.dn.se/opinion/debatt/vi-vagrar-att-samarbeta-med-sverigedemokrater-1.496219. Läst 2010-01-04.